Arkiv för oktober, 2006

Dagens slut

Posted in Ångest, Livet on oktober 23, 2006 by Morsan

Kan bara dagen ta slut. Nu. Jag har haft en tung molande ångest hela dagen och hur mycket jag än fixat och donat har inte känslan släppt.

Har kommit hem från minnesfondsmöte och har skola imorgon och ätit ett päron som var ganska gott. Jag intalar mig att massor av ämnen saknas i hjärnan som egentligen behövs för att jag ska vara dräglig.
Mötte två fina vänner oberoende av varandra på samma t-banesäte, men istället för att skratta högt av glädje sög känslan av ingenting alls sig allt mer fast i mitten av kroppen.

Ingen text har jag skrivit än heller.

Annonser

Ny blogg

Posted in Ångest on oktober 23, 2006 by Morsan

Jag har länge tänkt dumpa Blogger för något annat och idag kom jag äntligen till skott. Har suttit nästan hela dagen och kopierat över, försökt vänja mig snabbt och välja ett utseende som känns okej.

Känns lite som att byta dagboksformat. Lite velande, var det verkligen inte bättre med det förra ändå och lite övertygelse.

Ska skriva en text om synd som jag själv eller någon annan ska läsa upp inför publik i november. Men eftersom det är måndag har jag haft fullt upp med att bemästra måndagsångesten och inte ens funderat på vad jag ska skriva.
Om jag kunde köpa mig fri från ångest skulle jag göra det. Världens mest onödiga känsla, dessutom baserad på ofta ingenting. Luft.
Inatt drömde jag att föreningen bytt ut allas ytterdörrar och att min stod på glänt när jag kom hem. Jag försökte se om någon hade brutit sig in, men det verkade inte så. Sen drömde jag att jag skulle byta rum på DAMP. Det fanns ett rum innanför det jag sitter i nu, som jag aldrig lagt märke till förut. Där fick jag sitta, hela ytan för mig själv. Men hela tiden kom saker i vägen. Jag var tvungen att prova kläder och var dessutom så sjukt trött att jag bara ville lägga mig på golvet och sova.

Instruktören på de pass jag går på har börjat säga Hej tjejen, hur e läget? när jag kommer in. Jag borde känna mig som en stammis, med blir besvärad istället. Varför?
Kanske för att jag går max två ggr/vecka och att hon har båda passen och jag får för mig att hon tror att jag går oftare än jag borde. Och att hon i smyg granskar mina klena armar och tänker att jag är verkligt vek för att träna så mycket.
Eller så tycker jag bara om att vara anonym.

Sex månader senare

Posted in Kärlek on oktober 20, 2006 by Morsan

Mitt problem var ju att jag inte väntat mig svaret jag fick. När jag skrev kärleksbrevet trodde jag att det var ett hej- då- brev, inte ett nu-ska-vi-vara-med-varandra-och-vara-glada-brev. Jag hade inte vågat vara så modig, vara så stor i egot att jag höjde rösten och protesterade. Mina känslor är ju verkliga, då måste dina vara det också.

Jag blev så förvånad när jag insåg att om ungefär två sekunder kommer vi att kyssa varandra. Jag tänkte att ok, det här kan vara farligt. Visserligen har vi skrivit några subtila kärleksbrev till varandra, men den verklighet som ryms i min hjärna behöver inte vara den som ryms i hans. Samtidigt hade jag saknat honom, och just då så mycket att jag fångade stunden. Dagarna efteråt var bisarra. Overkliga.
Jag har nog alltid varit sån. Tänkt att det perfekta är till för att drömma om. inte konstigt kanske, efter att under hela uppväxten drömt om en kärnfamilj, parabolantenn och hund, fullt medveten om dess omöjlighet. När jag fick katt nöp jag mig i armen. Men kissemamman var inte riktigt drömkatten, hon var för energisk och ogosig. Hon ville köra spikklubba i tårna hellre än att ligga i mitt knä. Curran dregglade, undulaten Felix blev aldrig tam. Det var alltid något som stod i vägen för perfektionen.

Så det var inte så konstigt att jag trodde att allt var på låtsas. Jag somnade och tänkte att när jag vaknar igen är han borta. Eller har slutat andas.
En morgon i början, var vi hos mig och skulle gå ut och äta frukost.
-Du…. sa han.
Jag satt vid det bruna skåpet. Jag förstod att han nu skulle bekänna vilken dålig idé det här var. Jag stålsatte mig.
– Ja…?
– Jag äter gärna pizza.
Inombords jublade jag, utåt nickade jag bara medhållande. Jag är ingen pizzaperson, men visst.

Han skämtade lite om tredje-dejten-syndromet. Om vi skulle sluta ses nu eller? Och jag log. Han förstod verkligen inte. Han hajade inte hur fast jag var. Hur jag sparat känslor på hög och byggt upp tanken på en person som jag kunde vara mig själv med. Som jag kände pirr i hela kroppen med. Som luktade underbart gott och lyssnade på saker jag sa. Som var så cool och självständig och sig själv att mitt intresse inte skulle svalna efter en vecka.
Att han var den personen. Att jag hittat rätt nu. Att jag äntligen kunde sluta oroa mig för att göra någon illa. Jag skulle inte dumpa nu. Inte frivilligt i allafall.

När jag till slut började förstå att han verkade vara här för att stanna ett tag, kunde jag andas lite lättare. Men då dök de där frågorna upp. Kring bagaget vi hade. Från den där förra gången vi hängde. Som jag trott att jag skulle slippa handskas med eftersom hej-då-brevet skulle skilja oss åt för alltid. Och sedan ett par söndagar har det legat och grott, behovet av att yttra mig. Ställa de där frågorna som jag inte vågat få svaret på. Till slut kunde jag inte andas. Så då sa jag det.

Jag börjar så smått förstå att det är cool att visa sig svag. Att det inte ens är en svaghet att säga hey, jag är en sucker för dig och gillar dig så mycket att det gör ont i kroppen. Och om jag får välja kommer vi vara med varandra alltid, vara glada och ledsna ihop. Resa långt och kort, skratta och gråta och älska. Varandra för alltid.

Det behöver inte vara fjöligt att vara romantisk. Det är härligt. Och innerst inne vet jag ju att jag alltid landar på fötterna. Jag behöver inte behålla skorna på för det.

Jag är så sjukt kär i honom. Jag älskar honom. Och antagligen kommer han inte konfrontera mig med allvarlig blick och säga att Agnes, jag läste på din blogg att du älskar mig och är kär i mig. Så känner inte jag. Vi skiter i det här.
Han gör nog inte det.

Kan inte alla bara se mina tankar istället?

Posted in Ångest on oktober 18, 2006 by Morsan

Vissa saker är så svåra att säga. Vissa svar så förväntade men omöjliga att be om.
Fram till jag var kanske 7-8 år frågade jag om allt. Jag var öppen och nyfiken och orädd. Sen övergick jag i att bli ett introvert miffo med hjärnspöken. En sån som bygger upp värsta tänkbara scenariot i huvudet så starkt att inget svar sen behövs.
Jag smiter hellre än konfronterar, mest för att slippa bli sårad av någon jag älskar.
Apropå att älska. Så sjukt svårt att säga. Risken att bli för självutlämnande är så stor, själva orden så stora. Jag vill inte skrämmas, verka för behövande, överväldigande.
Jag vill inte bli lurad. Att vara beredd på det värsta och bli positivt överraskad känns bättre.
När pappas sjukdom dök upp ur skuggorna trodde jag genast att det var aids. Eller cancer. Eller att det faktiskt varit så, som i drömmen för länge sen, att han övergivit oss för en annan familj i ett annat land. Av rädslan för att allt det där var sant, lät jag bli att fråga. Vågade inte. Men när sanningen senare uppdagades var den inte alls skräckinjagande, tvärtom. Och pappa har med största sannorlikhet inte fejkat sin egen död för att komma undan mig.
Nu står jag på samma punkt igen, där jag har några grejer i huvudet att demonisera över som jag är för feg för att fråga om. Imorse började mina händer skaka och kroppen likaså och det var som att två starka krafter brottades. Den som verkligen ville yttra sig och den som var skräckslagen inför detsamma.
Ovanpå det hade jag våndats hela natten inför handledningstiden som jag hade kl 12.25. Trodde jag, när jag kom dit var jag en halvtimme sen och fick skjuta upp våndan till morgondagen. Fortsätta förvänta mig det värsta, att hon kommer att såga mig och allt jag skrivit under de senaste månaderna. Tala om för mig hur meningslös och ful och talanglös jag är. Imorgon kl. 14.25.
Fan. Jag saknar psykologen. Som gav mig läxor och tvingade mig att kräva uttalade ord ur det outtalade. För även fast det gick bra sist och brevet över bakelsen mottogs med öppen famn, så gick det illa gången innan det. Och de spåren gör det så väldigt svårt att våga.

Rik och ledsen

Posted in Ilska on oktober 17, 2006 by Morsan

Finns det nån i den nya regeringen som anställt vitt och betalat tv-avgift? Varför införa avdrag för hushållsnära tjänster när de som nyttjar dem redan gör det fulvägen trots att de är skitrika? Det är inte direkt en fråga om att ha råd. Nu har finansministern åkt dit också.

Är det någon som tror på budskapet om att alla ska få det bättre? Mer pengar i plånboken, större frihet, mer motivation att arbeta?
Jag är ganska tät själv. Jag gynnas faktiskt skitmycket av sänkt förmögenhetsskatt och fastighetsskatt. Men jag får bara ont i magen. Jag har mer än jag behöver. Jag har en fucking bostadsrätt utan lån, kan äta mig mätt och resa nästan vart jag vill. Jag har kärlek i mitt liv, pluggar kreativa strökurser och köper en ny jacka om jag fryser.
Jag känner mig som en som hoppar på andras huvuden just nu. En sån som andra vill krossa huvudet på, eftersom jag är så jävla lyckligt lottad.

Du ska se hur mycket bättre det blir Agnes, sa Farmis på tal om maktskiftet.

Ja visst har hon rätt. För henne och mig och resten av min feta släkt blir det jävligt bra. Vi får ännu mer pengar att stoppa i våra redan alldeles för feta plånböcker.

Snälla! Låt mig som har råd betala skatt! Jag vill ha gratis muséer och bibblor och Public service!

Men men. Fienden ska förgöras inifrån, så jag antar att jag har ett prima utgångsläge. Alltid nåt att glädja sig åt.

Åtta år senare

Posted in Minnen on oktober 16, 2006 by Morsan


#3, #5, #2, #4, #1 och #6 (i vagnen).

No more snigel på ögat

Posted in Livet on oktober 16, 2006 by Morsan

På tal om förra inlägget: Jag har just anmält tv-innehav. Har nämligen skaffat världens finaste LCD 20 tum, som med sin gudomliga gloria får mitt rum att skimra i guld.

Coolt faktiskt att över 1000 personer skaffade tv förra veckan. Måste vara rea nånstans.