My fucked up mind

Jag tror att jag är svårläst men jag är genomskinlig. Och att nå denna nya insikt känns ungefär som att ha suttit i en glaskub och petat näsan ett helt liv i tron att ingen sett. Men istället ha varit med i en realitysåpa.
Jag vet att livet handlar om att jag måste acceptera alla sidor av mig själv. Att jag inte vore jag om jag inte vore jag och jädijädi och jag garanterar att många timmar går till denna fucking acceptans.
Jag räknar dagara. En stabil, två, tre, fan det här går ju bra, jag är nog balanserad nu… Pang. Nere på botten igen. Bara att börja om, starta från noll. En dag, två, tre….

De två tjejerna som gjorde Hångla på stan ville intervjua gamla och unga om deras syn på offentligt kyssande. Deras uppfattning när de gav sig iväg var att äldre inte vill se hångel och heller inte hånglas.

Sånt slutar man med när man gifter sig. Då tappar man intresset för varandra.

He he, så tänkte jag med när jag var femton var jag nära att säga, men lät bli. Eftersom den uppfattningen fortfarande sitter kvar i mig lite. Jag vill kyssas öppet på stan hela livet, jag vill ha kärnan av kärleken hela tiden. Och när tillvaron som idag blir lite för vanlig inser jag i vanlig ordning att det är bättre att fly och bli sörjd, än stanna och torka in i stolen eller annan del av inredningen.

Jag minns mig själv på gungan som femåring. Jag hade hittat på en sång som jag upprepade om och om igen för alla som ville lyssna. Jag sjöng om pappa och om hur alla reagerat när han dog.

Alla grät. Alla på sjukhuset grät. Människorna på gatan grät. Folket i affärerna, hästarna och katterna. Jag grät, mamma grät, min bror grät.

Alla bölade och det framgick så tydligt hur viktig pappa hade varit.
Jag gungade fram och tillbaka och gnolade i högan sky och folk sa stackars din pappa som dog och jag sa att honom är det minsann inte synd om för man känner inget när man är död. Det är MIG ni ska tycka synd om, som blev lämnad kvar.

Det bästa med att ha en pappa som är död är att mina föräldrar aldrig kommer att skiljas var en annan fras jag höll varm.

Jag var fem år och kände mig som en gammal farbror. Jag var kaxig och sa vad jag tyckte, men samtidigt så blyg att jag började gråta om jag tvingades hälsa på främlingar. Minns typ allt jag sa under hela barndomen.
Jag är fortfarande likadan. Helt fucking sjukt. Och fortfarande dör jag hellre än blir lämnad eller intorkad.

Åh, kan inte någon säga att det här är normalt? Att alla har exakt likadana tvångstankar och nojor och liksom jag går hem och gömmer sig med avlagd lur?

Annonser

2 svar to “My fucked up mind”

  1. Problemet är väl att det inte är någon av oss som är normal. Alla verkar mer eller mindre knasiga när man skrapar lite på ytan.

    Själv minns jag också en massa vansinniga saker jag sa och gjorde när jag var liten för att få uppmärksamhet. Och det är väl egentligen likadant jag håller på fortfarande. Så sitter jag här nu och pendlar mellan storartat självförtroende och att gömma mig under en filt. Är lika svajjig som Sveriges försvar (just nu på TV3).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: