Ett steg före

I sitt bagage där ska man ha en liten gubbe som är glá och sjunger tralala, sa Galenskaparna. I mitt bagage finns en massa annan skit och den kommer upp till ytan nu. Ruskar om mig och gör mig nervös och defensiv och rädd.

Jag minns försommar. Brännboll och bullar på Midgårdsängen. Sprit i termos som de vuxna inte såg. Snart sommarlov. Shit. Nästan tio år sedan. Men jag har elefantminne och det ligger mig till last många gånger.
Vi gick hand i hand ner mot stan. I min hals gnagde klumpen, oron. Hårt höll jag i honom för jag var verkligen kär. Även fast jag var blyg och hade svårt att få fram orden. Dessutom syntes det lång väg hur mycket jag kände, så uppenbart tydligt och jag kämpade för att hålla tillbaka alla de där känslorna. För att inte rinna över. Men samtidigt var jag rädd. Snart festival, sommar och massa snygga tjejer överallt.

Djupa andetag som blev suckar drog jag och till slut:

Du..
Ja?
Jag känner mig lite rädd och orolig att du ska hångla med någon annan på Roskilde.

Tystnad. Hans hand i min. Sol och fångelsång. Nästan sommarlov. Pick pick pick, från hjärtat som blev BANG BANG i öronen och dränkte alla andra ljud. Varför svarade han inte?

Det är jag också.

Jag andades ut, saktade ner. Den heta önskan om att han skulle krama mig hårt och säga att fina dumma du. Jag skulle aldrig hångla med någon annan på Roskilde! Jag älskar ju dig! gick om intet. Och klumpen växte. Egot kränktes. Men kärleken var lika stark och gjorde hundra gånger ondare.

Jag kan dra hur många såna historier som helst och ju fler år som förflyter, destå mer skäms jag. Att jag kunde klamra mig fast så hårt. I så många år. Låta någon stå på mitt huvud och hoppa upp och ner om och om igen. (metaforiskt, inte bokstavligt), bygga upp sin egen självkänsla på bekostnad av min.

Mitt bagage innehåller inte så många gubbar som är glada och sjunger tralalala. Det innehåller helt andra grejer som förvandlar mig från självklar och lugn till en fegis. Livrädd att ställa den där frågan som ska pulverisera mig.

Så jag är hela tiden steget före. Jag har min handlingsplan i fickan, står redo att radera messen. Tar varje nyans av ointresse som ett säkert tecken på att skyla njuren.

För jag är stark och självständig nu. Mig dissar ingen. Jag dissar först. Problemet är bara att det känns för mycket den här gången. Det rinner inte av mig, jävla skit. Istället bor han in sig mer och mer och blir viktigare och viktigare och jag slåss med demonerna. Fastnar i vinkelvolten. Kör huvudet i väggen.
De dåliga dagarna. De bra är jag gladare än någonsin.

Annonser

Ett svar to “Ett steg före”

  1. hatar alla som varit dumma mot dig. säg var de bor så spöar jag dom.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: