Utan ström blire mörkt

Igår gick vi till Waterfront, en av Kapstadens större turistattraktioner tillika enormt köpcentra. Terese sa att det påminde om USA och jag trodde henne. Palmer på enorm parkering, floridasol, bleka människor i ryggsäckar och dyra affärer. Vi gick vilse och kom inte ut förrän kvällen.
Senare hängde vi hos Emilie som åter igen undrade om vi ville ta en taxi när vi skulle dra oss hemåt.

Har vi utmanat ödet så här långt kan vi fortsätta göra det skojade Terese.

Kapstaden har haft problem med strömavbrott på sista tiden och för att spara el tänder man inte alla gatlyktor på kvällarna. Därför var det rätt mörkt när vi kom ut ur Emilies stora hus, och folktomt eftersom hon bor mitt i affärsdistriktet. Men vi började knalla hemåt, på vår vakt men inte rädda.
Då gick strömmen. I hela stan, fast det fattade inte vi då. Det blev bara så sjukt mörkt. Och alldeles innan hade vi fått syn på en man på andra sidan gatan, som fått syn på oss tillbaka och nu började ropa något till oss. Som vi självklart trodde var något i stil med att nu ska jag mörda er.

Som små gaseller sicksackade vi hemåt i mitten av gatan, skuttade undan för bilar men kände oss tryggast där, långt från de mörka hörnen på trottoaren. Kom hem helskinnade. Och insåg först då att alla våldsmän som kunnat stå på lur, såg lika lite som vi.
Mannen i receptionen kom och öppnade med pannlampa och sa att vi måste komma och dricka med honom i baren annars släppte han inte in oss. Och gömde vi oss på rummet kunde han komma efter eftersom han hade extranyckel.

Hehe skrattade vi nervöst, villiga att tro på vad om helst efter den kaosartade språngmarschen. Han höll sig undan tack och lov.

Idag ska vi bli intervjuade av Lars och John, för filmen om oss som de producerat parallellt med vårt arbete. Känns skönt att inte behöva ställa frågorna utan bara luta sig tillbaka och svara på dem. Förhoppningsvis. Man kan aldrig vara helt säker när det gäller dem.

Drömde om fotbollsskor för andra natten i rad. Båda gångerna har jag behövt dem desperat för att hoppa in i en match där jag ar stjärnan, men i den ena drömmen hittade jag dem inte, i den andra gick skosnörena av. Framför ögonen såg jag matchen gå illa utan mig. Tecken på storhetsvansinne eller behöver jag bara nya skor?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: