Internettelefoni och grannsämja

Brorsan gör sig påmind.

Vi stämde träff med Emilie på stan. Hon flyttade ner hit för en knapp månad sedan. Från granne i Hornstull till nästan detsamma i Kapstaden. Åtminstone en vecka till. Vi letade kafé ett tag men hittade inget, så vi gick hem till henne för att dricka kaffe istället. Hon bor i värsta höga huset med Manhattankänsla och vi stod på hennes balkong och kände åter igen kontrasternas vingslag över våra huvuden. Bussresan gjorde fortfarande huvudet aningen tungt att bära, väldigt skönt att vara framme. Gott med kaffe, ett hem med någons saker i.
Emilies dator hade skipe och jag vet inte ens om jag stavar det rätt, så oinvigt är jag i fenomenet. Men för priset av ett lokalsamtal kunde vi ringa till Sverige.

Kom igen nu! Ring era föräldrar och syskon! insisterade Emilie och först tänkte jag att jag skulle låta bli. Jag har gått i en och en halv månad utan att ringa någon, så varför börja nu? Men sen tog längtan överhanden och jag slog numret till mammamus. Sen till brorsan. Båda svarade. Kanske för att det var söndag, kanske ännu mer troligen pga OS. Som jag helt missat att det pågår men tydligen tar vi massor av medaljer.
Efteråt svävade jag på moln. Röstena av familjen. Värme i hjärtat.

Vi lagade middag och grannen kom över. Vi pratade om allt möjligt. Om flygrädsla, om otur, olyckor och potenshöjande medel. Emilie hade en krydda på bordet som skulle spice up mer än maten, stod det på burken. Ingen provade.

Inför promenaden hem hamnade vi i valet och kvalet om hur farligt det egentligen var. Allt är ju relativt och aldrig att jag skulle tveka att promenera hem från brorsan till mig själv i Hornstull mitt i natten, även fast jag läst i tidningen att flera personer våldtagits i mina krokar. Liksom vi bestämde att vi kunde promenera hem två kvarter en söndag kväll i centrala Kapstaden utan att riskera att hittas styckade i en container imorgon. Risken finns ju alltid, både här och i Hornsan, men likaså kan jag få en meteorit i huvudet när som helst. Eller ett fallande piano från en lyftkran. Ändå går jag inte med blicken fäst mot skyn. Och gjorde jag
det vore ju oddsen höga att jag skulle snubbla på något på marken och slå ut alla mina tänder.
Och vi kom tryggt hem. Till vårt hostel med hårtofsar och shorts.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: