Snart februari

Det är tidig morgon och jag vaknade av mig själv. Låg insnärjd i myggnätet hela natten men har ändå fått ett bett på fingret upptäckte jag nyss. Vi har luftkonditionering på rummet och igår duschade jag varmt för första gången sedan jag kom till södra Afrika. Somnade som en sten innan nio av allt promenerande och alla intryck. Vi har fixat värdiga hej-då-presenter till hela familjen i Maputo, vilket kändes nödvändigt men svårt. Och igår hittade vi värsta hang-out-stället vid strandkanten med god mat och paradisisk utsikt.

Jag har letat efter puffar i varje hörn av Beira men hittar dem ingenstans. Inte ens Ivone visste vad det var och jag börjar misstänka att invasionen av utländska godismärken helt sopat puffarna av banan. Men de har små flingor i frukostbuffén som både i färg och smak påminner om dem lite grann.
Beira som stad väcker inga egentliga minnen. I guideboken stod att Beira har det sämsta ryktet i hela södra Afrika. En nergången och otrevlig plats, där de få turister som vågar sig hit rånas på löpande band. Visst är det nergånget och skabbigt här och många i arkitekturen pampiga hus står tomma och övergivna. Mest färgsprakande är de miljoner mobilbutiker som poppat upp överallt, samt Coca Colaskyltar, -fasader, -rondeller och -kaféer.

Väldigt många har väldigt lite pengar och försörjer sig på sätt som känns ohållbara. Igår en kille som sålde tandpetare styckvis. Det kryllar av små affärsverksamheter på gatorna där utbudet är i stort sett detsamma, och ovanpå detta finns konkurrensen med de nya köpcenter som smälls upp här och var.

Jag trivs här och känner ett vemod över att åka. Den känsla som jag bar med mig från förrgårdagens besök var så lugnande och bomullsmjuk och jag vill ha den i kroppen alltid. Gå tillbaka till mannen med uniformen och fråga om jag får nosa mig genom varje kvadratcentimeter av huset, öppna skåp, gå in i rummet där chefen sitter och inte vill bli störd. Samtidigt var återseendet en påminnelse om att tiden går och att de flesta som fanns i mitt liv 1984, inte minns mig och inte gått i 22 år och väntat på min återkomst. Livet är fullt av små hållplatser där vi väljer att haka upp oss vid olika, klänga oss fast och önska oss ett minne kvar i nuet för alltid.
Jag hittade inte pappa i Beira, men jag hittade minnet honom och av mig själv. Och jag hittade det som Moçambique betytt för mig och alltid kommer att göra.
Mitt jordklot har krympt med den här resan. Moçambique är inte längre ett svart hål i mitt förflutna, utan ett litet land i Afrika, med människor, städer och stränder. Som jag vet att jag kommer tillbaka till och som alltid kommer ha en bit av mitt liv och dess minne i sin famn.

Det känns bra. Och konstigt. För på den plats i magsäcken där all min sorg och alla minnesbilder har suttit orörda så himla länge, flyttar sig allting just nu hit och dit. Har lite träningsvärk. Och jag tänker på pappa och saknar honom mer nu än innan. För det var här vi existerade tillsammans, det var här han lämnades kvar.

Annonser

Ett svar to “Snart februari”

  1. Finaste Agnes, jag sitter och läser och tårarna droppar nerför mina kinder. Dina ord berör mig inne i hjärtat. Det känns på nåt sätt stort även för mig!
    Kärlek M

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: