Morgonstund

Klockan i powerbookens högra hörn visar på 05.56, men går en timme efter så snart är hon sju. Jag har svårt att sova länge på morgnarna, även när jag får. Ivone är uppe med tuppen vid sex och hundarna låter rätt mycket för jämnan. Vaknade vid tresnåret av att ena stortån värkte och bultade. Oh no, kallbrand tänkte jag och släpade mig ur sängen och ut i badrummet för att kolla in i bättre ljus.
Längst ut på toppen av tån satt ett myggbett. Antagligen hade jag stuckit foten utanför myggnätet. Somnade om igen, men nu är jag som sagt vaken. Och ganska utvilad.

Igår kväll samlade jag mod till mig och ringde Ricardo, som jobbar på sjukhuset i Beira och är en vän till en kvinna på Afrikagrupperna. Han svarade på andra försöket och trots att linjen var keff och jag snubblade på orden, förstod han vem jag var. Sa att jag skulle höra av mig igen när jag kommit fram, han skulle i alla fall finnas i krokarna hela nästa vecka och kunde visa mig sjukhuset och mitt forna hem.

Jag är nervös och ganska övertygad om att mitt konstiga humör under de senaste dagarna varit mötet mellan ett intensivt filmande som lider mot sitt slut, och Beiraresans närmande. Jag är van att bo ensam, nu har jag delat i princip varje andetag med en Ivone som alldeles nyligen var helt okänd för mig. Sånt tar på krafterna, jag och Terese var skitnojiga innan vi flyttade in. För samtidigt som det är oförlåtligt att sumpa chansen att bo hos den person man vill skildra, finns risken att bli utbränd och förkolnad av att ge upp hela sin frihet. I förrgår började jag känna så.
Vi lämnar Maputos flygplats imorgon strax efter nio och hotellet vi bokat har lovat att hämta oss på flygplatsen. Ser fram mot att promenera mycket. Igår letade vi oss fram med karta i mer än en timme, och även fast vi blev attackerade av en halvgalen man i en av stadens gatukorsningar, letade sig känslan av att vara min egen sig tillbaka igen.

Balansgången är svår. Ivone vill skydda oss mot all fara och vi har själva i största möjliga mån velat slippa bli rånade på utrustningen. Men att glida runt i en bil där dörrarna är låsta inifrån och betrakta omgivningarna enbart därifrån, fråntar mig chansen att lära känna en plats på riktigt. Och även fast jag inte skulle rekommendera en vän på besök i Stockholm att flanera hem full och ensam längs Skeppsbron klockan fyra på morgonen, måste jag fortfarande acceptera personens önskan om att se staden nattetid.


Del av sockerpås-samlingen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: