En hyllning till litteraturen


Låg och läste den fantastiska boken i förmiddags på sängen, boken som tog slut för ett par timmar sedan på kafé eftersom den inte gick att lägga ifrån sig. Jag sög i mig varje ord som att jag väntat på att höra dem uttalas, trots att jag vetat så länge och manar mig själv att tänka så ofta, men ändå. Handling och tanke ligger så långt ifrån varandra.
Jag vet att jag är rationell, förnuftig, förutseende. Jag sätter mig ogärna i klister, vet att en blottat njure går att skada, en skyld njure inte lika lätt. Jag har ett ständigt pågående drama i huvudet, dras som en mal mot ljuset av passion, frustration, det levande i oss. I mig, i alla.

Jag låg på min säng med min bok och kände att det fick räcka nu. Jag måste ju fan börja leva nångång. Inte i ord på papper, inte i min lila bok med tidningsurklipp som snart kommer hamna i lådan med alla de andra. Som blivit så många och sprängfyllda av Agnes tankar att förvaringslådans väggar bågnar.

Det finns flera personer i mitt liv som jag valt bort. Antingen för att de förverkligat föreställningen om kärlek eller för att jag vet att de kan men inte borde. Relationsfobi skulle det kanske kunna kallas, men begreppet är för brett. Jag är inte relationsfobiker, jag är bara osäker. Som alla människor är. I sitt sökande efter kärlek och trygghet och allt det där vi inte vet vad det är eller hur vi ska finna det. Som vi lärt oss om på tv, i böcker, av andra. Där så mycket är konstuktioner och föreställningar och jag tror att min fobi finns där. I rädslan av att inte räcka till om jag når dit, hålla känslor och pirr och passion vid liv.
Men boken. Den fick mig att haja igen det som så många gånger förr sagts. Av deltagarna i Operacíon triumfo under mitt år i Spanien, Mejor perderse que nunca embarcar, av diverse profeter och poeter och gud vet vem mer.

Det enda jag har att förlora är livet, och hur förbannad skulle jag inte bli på mig själv om jag dog efter att ha stått och väntat på grön gubbe vid ett trasigt trafikljus hela livet, bara för att jag varit rädd att bli påkörd. För att sedan istället träffas av en nedfallande meteroit eller något annat tungt som landade EXAKT där jag stått och väntat så länge.

Idag kontaktade jag dem alla. På olika sätt. Alla dem jag tänkt på och velat träffa fast jag inte borde. Och det coolaste av allt var att jag kände fullkomlig övertygelse i att de ville bli kontaktade av mig. Den där känslan som var så sjukt intensiv när jag slängt iväg ett läskigt mess i början av hösten, inte ett spår kvar av den.
Jag känner mig cool, stark, modig och självsäker.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: