Arkiv för november, 2005

God fred!

Posted in Övrigt on november 29, 2005 by Morsan

Av bror till Stockholms Freds utskick.

Annonser

Balansjakt

Posted in Övrigt on november 29, 2005 by Morsan

Vill skriva en essä om allt som torktumlarhjärnan genomgår just nu. Vill så gärna hålla mig själv på en sansad nivå, inte förbruka all den energi som finns lagrad, har inte lust att svacka. Varken nu eller på resande fot.

Ute krispar snön och jag insuper. Kylan, knarret, ljusen i alla fönster. Bestämde mig för att VÅGA idag, utan att känna efter hur nervös jag egentligen var stegade jag fram och frågade friskt. Ett öppet sinne besvaras ofta av detsamma börjar jag förstå. Och belöningen som ligger i den insikten ger energi att göra det igen och igen.

Imorgon ska vi göra ett utskick med Stockholms Freds och inom ett par minuter är det dags för mig att byta fokus, skriva ihop den texten. Ett extrajobb på Konsum hade känts bättre i nuläget. En skarpare kontrast, fysiskt arbete mot psykiskt. Mindre ansträngade för torktumlehjärnan.

Det är en heltidssysselsättning att existera.

Flyt

Posted in Övrigt on november 29, 2005 by Morsan

Jag vet inte hur jag ska börja min sammanfattning av dagen. Bubblar över, känns som att jag inte kommer kunna varva ner och somna på resten av veckan. Är spattig, lycklig, nervös och förväntansfull. Rädd och glad.

Jag och Terese satt i skolan och försökte komma vidare med tanken på Moçambique som projektplats. Jag hade läst en artikel i Södra Afrika om en tjej som sände politisk radio i huvudstaden Maputo, där lyssnarna fick ringa in och prata om hiv/aids. Vi tyckte båda att hon verkade vara en jätteintressant person och mailade lite olika personer på Afrikagrupperna som vi trodde kanske kunde hjälpa oss att komma i kontakt med henne. På måfå googlade jag hennes namn, gick in via en länk och insåg mitt i en text att personen vi letat efter hade befunnit sig i Sverige, tom i samma lokal som oss, samtidigt, utan att vi vetat om det. Inte så konstigt kanske, våra blickar var ju fästa på Eritrea till för bara en knapp vecka sedan. Men nog kändes det snopet att vi missat henne. Ett lunchseminarium hade hon hållit i också, i Solidaritetshuset. Jag läste högt:

Lunchseminarium om jämställdhet och aids, tisdagen den 29 november kl.12.00.

Jag tystnade och stirrade på Terese. Synkroniserat insåg vi innebörden. Ivone Soares, jämställdhetskämpe och radiopratare, skulle hålla ett seminarium öppet för allmänheten…om en timme!
Hysteriska ringde vi för att höra om det var för sent att anmäla sig, vilket det inte var. Vi tog båten över vattnet, skrattade hela vägen. Nervösa men glada, MD i högsta hugg för att spela in. Hade hastigt försökt få läraren att förstå varför vi MÅSTE avvika just NU.
Ivone klev in i rummet och vi gick blygt fram för att presentera oss. Berättade att vi kom från Röda korsets folkhögskola, att vi tyckte hon verkade vara en spännande person. Att vi skulle vilja göra en dokumentär om henne.

Heter ni Agnes och Terese? frågade hon.
Vi tittade oförstående på henne.
Eh, ja. Hur visste du det?
Jag gissade…nej då, det var någon som berättade om att ni mailat.Jag skulle känna mig jättehedrat om ni ville göra en film om mig.
Vi jublade och hon kramade om oss. Det hela kändes aningen overkligt.
Efter seminariet satte vi oss ner och pratade lite mer.

Har ni någonstans att bo frågade Ivone. Ni får gärna bo hos mig, men jag har bara ett rum.

Så…Moçambique, landet jag började drömma om att besöka för några korta dagar sedan, börjar närma sig allt mer. Med bas i Maputo kan vi skildra en ung kvinnas arbete med hiv och aids, hennes vardag och drivkrafter. Därefter ta oss till Beira och skildra mitt återseende av platsen där mitt livs största trauma utspelades.
Åt just middag med mamma och brorsan. Båda var minst lika peppade som jag. Jag frågade hur det varit när vi bodde i Moçambique, om svenskar som kom på besök fick boende ordnat. Mamma mindes det som så.

Ja, och de kommer absolut förstå hur viktigt det är för dig att återvända.

Flyt. Ett ord som sammafattar dagen bättre än någonting annat. Nu gäller det bara att få läraren att förstå att vi verkligen måste genomföra det här projektet.

Ja se det snöar, det var ju roligt hurra

Posted in Övrigt on november 28, 2005 by Morsan

Rugguggleväder och trängsel. Klev på fyran vid första station och kurade in mig i bästa hörnet, höger sida av bussen, fönsterplats. Klurade på hur jag skulle komma på vilken av lamporna i min seriekopplade ljusstake som behövde bytas. Hade inte hittat någon lösning när jag klev av så istället blev den en 15-kronors julstjärna från Smartys. Billigare än att byta lampor. Jävla konsumtionssamhälle egentligen. Kasta bort och köp nytt. Kvalitet är skit. Ångrar mig nästan nu.

Drömde att brorsan var heroinist. Jag kom på honom med nålen i armvecket och skrek så högt av ilska att rösten skar sig. Han tittade bara irriterat på mig och sa att läget var under kontroll. Jag visste att han ljög, att heroinet ledde mot avgrunden. Att han snart skulle börja stjäla och magra. Kanske tom dö.
Vaknade livrädd och torr i halsen.

Hade överhuvud taget svårt att somna. Många planer och tankar i skallen. Idag kollade jag och Terese bussresor Kapstaden-Pretoria-Maputo. Vid ankomsten till Maputo blir man tydligen avsläppt på en parkeringsplats utanför stan, men i övrigt verkade bussarna vara vid god vigör och till rimliga priser. Nu saknas bara projekt och kontakter i landet och saken är biff.

Ikväll ska det varvas ner. Djupandning och långsamma tuggor.

Glädje

Posted in Övrigt on november 27, 2005 by Morsan

Fnurrade med en vän i sensomras. Sedan dess har jag växlat mellan en likgiltighet och en ledsnad, eftersom vi tidigare varit så tajta och umgåtts så mycket. Nu har hela hösten gått utan att vi haft några sessions, promenader eller fikor. Samtidigt blev jag så ledsen av vårt tjafs, kände mig så missförstådd, att jag inte orkat ta tag i att reparera någonting. Har väl nästan trott att det inte var möjligt.

Så sågs vi idag, över kaffe i fönstret på kafé. Och jag insåg hur mycket jag saknat henne och hur mycket jag tycker om henne. Och vi hoppade tillbaka till innan, till vänskapen, åtminstone kände jag så.
Kanske är det ett tecken på mognad och vuxenskap att kunna lämna konflikter bakom sig. För mig är det viktigt att få bråka, tycker det är något konstruktivt. Iska som behöver pysa ut och lösas upp av kontakten med luften. Andra förknippar höjda röster med det allra allra värsta, blir ledsna och känner sig påhoppade.

På väg från stroset på julmarknaden stötte vi ihop med Moneypenny som bor mitt emot mig, men som jag varken träffat eller pratat i telefon med på flera veckor. Kramade henne länge och kände frisk julefröjd borra sig in i varenda nerv.

Tillbaka i studion ser jag att bror lämnat av både min almanacka och den matkasse jag glömde hos honom på födelsedagen. Utanför mörknar det. Och inuti hoppar lyckan upp och ner och ropar vad var det jag sa, vad var det jag sa! Du blir alltid glad igen, det blir du ju!

Portugisiska på tre veckor?

Posted in Övrigt on november 27, 2005 by Morsan

Jag har inte riktigt kunnat släppa tanken på Moçambique, så i fredags lät jag idén om att möjligtvis ta sig dit, läcka ut till T som jag jobbar med. Hon nappade direkt, tyckte det lät hur spännande som helst och jag blev överhettat peppad, samtidigt som jag innerst inne var medveten om att det gäller att hålla kylan. Bejaka förmågan att skilja känslornas behov av att rota i det förflutna och önskan om att göra en bra dokumentär.

Bror var i Moçambique och den lilla stad vi bodde i, för flera år sedan och sa att det mesta varit i miniatyr. Avstånden mellan platser, höjden på murar, bredden på gator. Allt detta hade funnits lagrat i honom baserat på en sjuårings upplevelser. Han tyckte då att jag borde följa hans exempel och ta mig dit och sedan dess har jag velat. Jag vill få svar på om mina minnen är sanna, om de kan fyllas på. Om det är möjligt att bli lite helare av att återuppleva.

Egentligen skulle det kunna bli en jättefin dokumentär, men kanske borde jag inte göra den nu. Kanske borde jag planera mera, lära mig språket, knyta kontakter. Eller så hinner jag göra det innan vi åker. Jag kan spanska, en intensivkurs i portugisiska och jag blir kanske grym innan nyår. Eller så gräver jag en ännu djupare stressgrop just när jag börjat återfå fredsivern och engagemanget igen.

Livet är skitsvårt och varje årstid, varje händelse skapar ofta länkar till det förflutna. Kanske går det aldrig att bli fri från sentimentaliteten och vemodet, kanske finns det där för att ge mig kreativitet. Att min och en då så viktig persons sorgliga promenad i decembermörkret för ett år sedan, stiger upp till ytan igen och i nuläget ältas i mitt huvud, gör det för att jag ska påminnas om att det är viktigt att känna kärlek. Inte att jag känner den för honom. Att kärlek tar sig olika former.

Objekten växlar, kärleken är densamma sa min aningen cyniska men förnuftiga vän till mig en gång, när jag hade svårt att släppa ett ex. Då om honom, men lika gällande för mig. Vi måste lära oss av våra erfarenheter, men samtidigt våga släppa taget om dem. Och det är så svårt att det gör mig knasig.

(Har funderat i flera dagar på hur man gör knorren på Mocambique-c:et men kommer inte på det. Sjukt frustrerande.)

Riddarlivet ingen dans på rosor

Posted in Övrigt on november 27, 2005 by Morsan

Tittar ner på mina händer och prisar min kreativitet. Köpte att par skitfula, jättelånga fingervantar på Lindex, som jag klippt sönder och sytt ihop till fingertoppslösa baglady-mirakel. Allt för att hålla fingrarna varma över tangentbordet i novemberpissregnet.
På onsdag slaskar eller braskar Anders, jag ser alltid fram mot den dagen även fast det nästan aldrig stämmer. Att julen blir vit när det slaskar på Andersdagen alltså.

Var på möhippa igår men har glömt kameran med alla sköna bilder hemma, så jag får lägga upp dokumentationerna senare. Vi hämtade bruden på jobbet och hon blev förvånad men glad. Efter fika blev det fäktning, vilket är en gracil sport, men ajsan vad illaluktande. Lånekläderna hade inte blivit tvättade på ett tiotal år skulle jag tro och så fort vi blev lite varma frigjordes de mest vidriga lukter. Efteråt började jag må illa och hamnade i ett blodtrycksfall som fick all färg att lämna mitt ansikte och de övriga på hippan att tro att jag skulle kräkas dem i ansiktet. Efter någon timme lugnade sig attacken, jag åt lite och återfick hudfärgen.