Arkiv för september, 2005

Min hjärnblödning

Posted in Övrigt on september 30, 2005 by Morsan

Satt i skolan idag. Det värkte i näsroten och när jag nuddade området ovanför ögat strålade det smärta. Oh nej, tänkte jag. Nu kommer den. Just nu när livet flyter så fint och jag är glad i hela kroppen. Hjärnblödningen
Klämde lite till. Oroade mig. Smärtan försvann inte.
När jag reste mig för att gå hem för dagen, och den träningsvärk jag har i hela kroppen gjorde sig påmind, kom jag på det. I förrgår var jag på bodypump för första gången på massor av månader. Och knockade mig själv med skivstången. Skulle lyfta den nära kroppen, men kom lite FÖR nära, så näsan kom i vägen. Det gjorde så sjukt ont. Och jag skämdes. Så jävla klantigt. Och mamma hade just innan jag gick till gymmet sagt att jag skulle ta det lugnt, eftersom jag stukade handlederna på boxningen veckan innan. Så hände detta.
Var livrädd att ett näsblod skulle avslöja mig. Ville skrika högt men lät bli.
Höll ut.
Och köpte torkad frukt på vägen hem. Påsen innehöll fem (!) päronbitar. Bästa sorten.
Det godaste jag vet.

Annonser

Äta ute.

Posted in Övrigt on september 30, 2005 by Morsan

Hela dagen har det vattnats i munnen. Jag ska äta meze ikväll, fira min kusin som fyller år. Fyllt år. Jag vill röka vattenpipa och äta aubergineröra (försökte stava till den med det sket sig), hoummus, vinbladsdolmar.
Om en halvtimme kommer gammal vän från Göteborg, Lund, Malmö och nu Vimmerby och hälsar på. Hennes bror ska gifta sig imorgon. Vi har inte setts sedan januari. Då satt vi på kafé i Malmö och pratade om tsunamin. Jag hade just kommit tillbaka med buss från Berlin där jag firat nyår med Moneypenny och hennes kille. Buss ner mitt i natten, ösregn hela dagen och kvällen, tillbaka ett halvt dygn senare.
Ändå ett av de bästa nyåren.

Polotröja

Posted in Övrigt on september 29, 2005 by Morsan


Det är så obeskrivligt romantiskt och soligt höstväder idag, att jag blir alldeles röd om kinderna. När jag dessutom har på mig polotröja och halsduk blir känslan ännu mer intensiv.
Känner ett sug efter att skaffa mig fransk page och dricka kaffe med dyster min. Eller plocka äpplen i gummistövlar och hänga dem på tork i taket på mitt stora torp vid den lilla sjön.
Eller cykla med vinden i håret genom högar av löv så det säger rassel rassel.
Strosa.
Läsa.
Skriva.
Fundera.
Gråta.
Skratta.

Lovely.

Så var vi bara 10

Posted in Övrigt on september 29, 2005 by Morsan

Idag tvingades M sluta i vår klass. Han hade sökt rehabiliteringsstöd från försäkringskassan och fick avslag med motiveringen att denna kurs inte var tillräckligt yrkesförberedande.
”Om jag gått med på att bli svetsare, hade de nog låtit mig gå en utbildning i det. Det är tillräckligt yrkesförberedande”, sa han håglöst över avskedskaffet.
M är utbildad psykolog. Tänkte han kunde bygga på befintlig kompetens med utbildning i mänskliga rättigheter och dokumentärskaparkunskaper. Tyvärr höll inte alla med så M fick sluta. Återvända till arbetslöshet och jobbsökande. Zappa på tv:n.

Garbage Pale Kids

Posted in Övrigt on september 28, 2005 by Morsan


De var så vidriga och roliga på en gång. 1987.

VM-kval

Posted in Övrigt on september 28, 2005 by Morsan


Att se Zlatan nicka på Råsunda kostar visst 395 spänn. Minst. 795 kan jag också få betala om jag vill.
Utsätts alla barn för det dåliga luret att man blir lovad typ ”100 spänn” och får en massa bicep-pump och ett hånleende som tack? Jag tror det. Men det var ingen i min folkhögskoleklass som hade hört talas om Garbage pale kids.

Vardagshjälte, att vara eller inte vara.

Posted in Övrigt on september 28, 2005 by Morsan

Igår blev jag kontaktad av en gammal journalistikklasskompis som ville intervjua mig. Temat var vardagshjältar och klasskompisen hade ”direkt kommit att tänka på mig.”
Min första tanke var att säga ”NEJ. Sluta!”
Jag är trött på att beskriva min välvillighet och tro på mänskligheten med ett snett huvud med hundögon, mmmm-ande och och nickande mitt emot mig. Som säger att det är ”så fiiiint det jag gör och att fler borde vara som jag.”

När jag sen frågar vad exakt det är jag gör, är det sällan någon som vet.
”Du jobbar väl för fred?”

Samtidigt blir jag ju självklart smickrad. Någon ser mig, vill uppmärksamma mig. Tycker att jag har en schysst inställning. På senare tid har jag dessutom blivit mer ego i mitt engagemang, gör grejer för att det är kul, inte för att jag känner ett inre tvång, och då blir det lättare. Roligare.
Jag känner mindre behov av att skrika saker i stil med att
”GÖR NÅT SJÄLV istället för att sitta där och nicka. Ta lite ställning, var en aktiv konsument! Handla rättvisemärkt, sälj dina oetiska fonder, källsortera i den mån det går! Lägg av med att sitta där och säga att jag är en så bra person som gör så mycket för egentligen kan du göra exakt lika mycket.”

Jag har mer energi nu. Kan tom klara av kommentaren att
”Vad skönt att du gör nåt, då slipper jag.”
Jag vet att det låter absurt men jag har vänner som säger så. Som använder mig som något slags gisslan. Agnes. Aktivistvännen.

Min folkhögskolekurs tar knäcken på mig. Jag känner. Hela tiden. Idag kom första ljuspunkten. Någonting greppbart i allt det jävliga. Möjligheten att starta rättvisa butiker och företag. I liten skala, visst. Men det närmaste ”tänk globalt, handla lokalt” som jag kommit hittills. På samma gång har jag aldrig fått så stor energitillförsel som nu. Alla i min närhet delar mina värderingar. Finns att falla tillbaka på nästa gång någon släkting säger saker i stil med att
”faktiskt pågår det inga krig i världen just nu.” Eller ”Sverige som inte varit i krig så länge borde trupper till Rwanda och tala om för invånarna att det inte lönar sig att slå på varandra sådär. Att de borde skärpa sig och bli som oss.”
Jo, det är sant. Mina släktingar säger sånt. Antagligen utan att tänka på att det var ”den smarte vite mannen” som lade grund för hutu- och tutsiekonflikten. Detta för att inte förlora kontrollen och därmed även makten.
En helt annan historia.

Vilket dimmigt inlägg. Svajigt. Jag är egentligen väldigt glad. Har sköna känslor i maggropen. En fungerande spislampa som varit paj i tre år men lagades på en minut. Ett mirakel jag tänker på varje morgon när jag kokar min gröt.
Sotarna hade lämnat nästan inget sot, men en lapp på min diskbänk igår.
”Du bör byta ut ditt filter.”
Filtret var uttaget och demonstrativt framlagt. Isch, va äckligt. Jag satte tillbaka det och skrev filter på ”att göra-listan”. Tillsammans med ”ringa försäkringsbolaget” och ”sortera kvitton” från i somras.

Och för att knyta ihop säcken:
Jag tackade ja till intervjun.