Arkiv för mars, 2005

Pengar är makt

Posted in Övrigt on mars 30, 2005 by Morsan

I helgen hölls Svenska Freds riksmöte i Lund. Temat var visioner. Hur vi vill att framtiden ska se ut, vart vi vill nå. En föredragshållare upplyste oss om att den fråga vi först av allt måste ställa oss är huruvida världen överhuvudtaget kommer att fortsätta existera. Hoten är så många att de går att stapla i höjd med Kaknästornet. Aldrig förr har risken för kärnvapenkrig varit så stor, miljön i sämre skick, kunskapen om fredlig konflikthantering mindre utbredd.Mycket handlar det om att tänka globalt och handla lokalt. För mig är det ytterst svårt att stå för att det demokratiska land jag lever i producerar och exporterar vapen till andra länder. Att medierna hakar på och skuttar högt av glädje när ett JAS-plan sålts, eftersom det gynnar ekonomin. Att det aldrig talas om vad planen ska användas till. För de kommer med all sannolikhet inte att göra spektakulära flyguppvisningar för beundrande medborgare i huvudstaden. Som JAS-planen gör i Sverige alltså.För flera år sedan jobbade jag som receptionist på en PR-byrå. Där ägnade jag mig bl.a. åt att faxa iväg pressmeddelanden som dagen därpå publicerades i någon dagstidning som en objektiv nyhet. På min stol i repan lades grunden till drömmen om den etiska PR-byrå som jag själv en dag skulle skapa. En PR-byrå som spred bra sanningar. Som var human, fredssträvande, antivåldsförankrad och miljömedveten. Problemet var finansieringen, vem skulle satsa på oss? Hur många personer fanns att tillgå, med aldrig sinande förmögenhet och obefintligt vinstintresse? Som lät bli att lägga sig i vår verksamhet? Ytterst få kom jag fram till. Förverkligandet av min etiska PR-byrå lades på is, även om drömmen hållits levande inombords.I alla tider har personer med humanismens drömmar och visioner per automatik haft ont om pengar. Vad vill det egentligen säga? Att själv är bäste dräng, att du ska sköta dig själv och skita i andra? Antagligen, om du vill fortsätta leva i en fet villa med tre bilar. Jorden har inte resurser nog för att alla ska kunna ha det så bra som vi. Västerlänningens största gissel är det dåliga samvetet. Många väljer att titta bort.Men oavsett vad kvarstår min vision om att det längst inne i de flesta finns en liten dröm om en demokratisk, fredlig och välmående värld. Där vapen vare sig produceras eller används. Och även om jag stämplas som naiv idealist tänker jag hålla fast i den visionen. För vad ska jag annars göra, ge upp och acceptera? Nej nej. Istället ska jag fortsätta mitt sökande efter finansiärer till min etiska PR-byrå. För pengar är makt, även för en idealist.

Annonser

Kriget? Pågår det bara ett?

Posted in Övrigt on mars 19, 2005 by Morsan

Ut på gatan i solen, luften kall ändå. Farmors yllebyxor på, de som hon köpt men inte gillat, som en skön mur runt baken mot kylan. Styrde stegen mot Sergels torg. Fåglarna sjöng nog i träden, men bilarna överröstade. Mest hatade jag stadsjeeparna, bensinslukarmonstren som mosade allt i sin väg. Tänkte på hat, på kärlek. På de anhöriga till kvinnan som dödats av en flygande stadsjeep på centralbron häromdagen. På vad de kände för stadsjeepar nu. Tänkte på bror som varit hundra meter från en bomb i Tel Aviv. Vem hade jag hatat om han inte varit en enda meter ifrån utan mitt i? Hade jag hatat? Eller hade jag bara sörjt?
På Sergels torg stod människor samlade. Ofta tittade jag på folk som var på väg bort från saker som jag var på väg till. Vad karaktäriserade någon som inte gjorde som jag? En kvinna med påse från affär i handen, en annan med uppknäppt kofta från Fjällräven. En stor affisch på byggnad, ”fin eller fet?”. En bild på en kvinna, leende i aftonklänning. Menad att göra skillnad eller reklam?
”USA ut ur Irak” Massan, den lilla, i kör. En man gav mig en tidning med rubriken Satans barn III. Jag kände mig olustig. Jag var för fred, inte aggression. Satan var ett våldsamt ord och våld var aldrig okej för mig. Inte ens mot en stadsjeepsägare. Men den svartvita bild vi förmedlades förstärkte både kärlek och hat. Jag kunde inte ropa, jag hade inget alternativ att erbjuda. USA borde aldrig ha invaderat, men hjälpte det nu om de drog vind för våg? Jag kunde inte motivera slagorden. Jag gick. Grät lite. Passerade många, mötte. Vad tänkte de om mig? Nu lämnar hon demonstrationen? Eller, hon bryr sig inte om freden? Våldet, så mäktigt och ogreppbart. Hur skulle jag kunna förstå en så förvirrad och hatande värld? Jag knäppte upp jackan. Kanske var våren på väg i allfall. Kanske fanns det plats för kärlek, solidaritet och förståelse. Kanske kunde jag förändra världen utan hat och aggressionsangrepp. Ibland kallades jag naiv, såg mig mer som realist. Undrade vem som var mest naiv. Jag, som vägrade släppa tron på en mänsklighet möjlig till eftertanke, eller de, som trodde att det rådande ekonomiska systemet möjliggjorde en värld fri från fattigdom. Så enkelt: att skipa fred med hjälp av krig. Tillväxt över hela jorden. Indien och Kina, nya marknader. Skit i utsläppen. Min vän på Carmen i maj 2003. Jag med pin på jackan – NEJ till krig. Han med öl i handen, fundersam med blicken fäst på mitt bröst. ”Varför har du den där? Kriget är ju slut”
Jag, ledsen. Lite full.
”Kriget? Jag visste inte att det bara pågick ett.”
Även då tvekade våren. Det var kallt och lite ruggigt. Jag promenerade hela vägen hem. Grät nog då också.