Arkiv för december, 2004

Om kärlek

Posted in Övrigt on december 18, 2004 by Morsan

Jag läser en bok som heter Pappa Pralin. Jag köpte den i torsdags, efter mitt sista besök hos psykologen. Då jag firade att vi ansett det vara dags för mig att stå på egna ben. Testa livet och vingarna, ge mig egna läxor istället. Det är problematiskt att gå i till psykolog utan remiss. Kostnaden skapar ångest i sig och under de första två besöken i somras var jag stressad eftersom jag ville komma fram till målet direkt. Lite av terapin var att haja att saker måste få ta sin tid. Projekt, själavård och annat som präglar tillvaron. Jag tar det lite lugnare nu mera. Men jag tänker fortfarande lika mycket. På kärlek. På annat.
Jag är hur bra som helst på att göra slut, vara den som går först. Minns alla gånger jag har stängt min dörr efter en kille. Och tänkt att om han bara visste hur det känns att vara den som inte känner tillräckligt. Då kanske han skulle tycka lite synd om mig tillbaka. Hur jag alltid känt mig tryggast och bekvämast när det är slut. När jag dragit mig ur och räddat skinnet.
Det har aldrig slagit mig att inte vara ärlig. Aldrig sett poängen i att sova sked med någon jag inte är kär i. Dela kudde med fel lukt. Jag befriar mig själv. Från det som från början varit en helt annan känsla. Då jag längtar. En känsla som jag är dålig på att gilla. Istället för njutning får det min mage att vrida och vända sig. ”Aj”, säger själen. ”Något försöker ockupera mig. Hjälp mig att bli fri.” Frustrationen är värst. När jag har vakendrömmar om närhet och coola konversationer. Och jag vaknar, ligger i min säng och darrar. Lyckligt olycklig kärlek. Som håller i sig i en vecka.
Med honom var det annorlunda. Jag sveptes inte omedelbart omkull av känslor. Men han växte sig större och jag började längta. Efter att springa på honom på gatan, gå på bio. Dela en pizza, vad som helst. Nosa i tinningen, lägga handen på hans bröstkort. Berätta om vad jag gjort eller inte gjort. Lyssna.
Men jag hade panik. När han gick hem och i mitt huvud förvandlades från en soft snubbe till en vidrig plågoande. Jag hajade inte vad han ville, vem han var. Vad vi hade tillsammans.
Och jag grät hos psykologen som sa åt mig att träna på att inte vara så cool och det gjorde jag därför. Jag menar, terapi är dyrt och jag ville bli frisk. Och vilken befrielse det var! Hälla ut lite av mig själv. Jag var ärlig och ocool. Jag blev inte knäckt. Livet tog inte slut. Trots att jag alltid hade fasat för det. Jag kände mig stärkt. Och visst föll jag omkull, men jag reste mig upp och borstade av gruset från byxorna.
Jag har sett för många sitcoms kanske. Eller så har jag gått igenom något liknande förut. Men jag har förstått att det enda sätt att bevara en liten chans för oss att dela något fint någon gång i våra liv, är att gå åt andra hållet. Låta honom bli sig själv på egen hand. För just nu var det ju faktiskt så, att det enda som jag verkligen behövde, var han oförmögen att ge mig.

Annonser