Trippel misär?

Vi hade tid på BVC och jag hade nästan förträngt att det var dags för första vaccinationerna. Det har gått så många månader sedan jag grät på Danderyd av att Nour stacks gul och blå. Jag hade hunnit glömma hur ont det gör inombords.

Nour hade sprängt femkilosgränsen. Hon är som en liten raket och har tagit sig in i atmosfären av vad som är normalkurvan för barn födda i januari. Hon är alltså stor nog för sprutor. Och stor nog för sina första tårar. Kinderna blev helt blöta och hon borrade förtvivlat in sin lilla näsa i min axel. Och jag knep ihop ögonen för att mina egna tårar skulle hålla sig kvar där. Men det skrämde åtminstone min sjuka på flykten, jag känner mig plötsligt nästan frisk.

Nu är hon däckad på min mage. Om ett par timmar ska vi till sista besöket hos schrinken. Ungefär då kommer andra vågen av ledsenhet, sa sköterskan. Det kan ju tyckas passande.

Dubbel misär

Jaha. Så har man åkt på svininfluensan och förlorat sin man till Demokratiska republiken Kongo. Alltså får jag varken pussa på sambo eller barn just nu. Mamma har ryckt in som amma och jag försöker hålla replängds avstånd till Nour. Vaknade av att jag drömde att jag höll henne i famnen och nosade henne i håret. Nour alltså.

Än så länge är hon frisk. Och okej, det är antagligen inte svininfluensan jag har, utan en simpel förkylning. Men eftersom spädbarn vägrar att andas med annat än näsan ens om de är dödens täppta, vill jag att Nour ska få vara frisk. Och trots att hon är prematur verkar hennes immunförsvar stå emot rätt mycket tack och lov och peppar peppar. Måste vara att hon fått flaska under så stor del av sitt liv. Har läst att flaskmatade barn i mycket mindre utsträckning än andra (läs ammade), utvecklar allergier och dylikt. Eller hur var det nu…

Ett knappt dygn har gått sedan darling lämnade lägenheten för ett land i Afrika och det känns redan svårt. Men det som inte dödar härdar och jag kan ju gå och längta efter stunden då jag får åka till Arlanda och möta honom. Då vi får återförenas i en Hollywoodkram alla tre.

100 dagar, 33 år

Valborg och dags för den årliga Gimoutflykten. Darling och jag blev ihop natten till idag för tre år sedan och sedan dess firar vi alltid med att skjutsa farmis till pappas grav.

Pappa fyller år idag, 59 år hade det varit, men han blev bara 33. Snart är jag ikapp, varje födelsedag är ett steg närmare och förhoppningsvis går jag om honom i ålder. Förhoppningsvis blir jag lika gammal som farmis som fyller 93 om mindre än en månad.

Igår firade Obama 100 dagar som president, vilket alltså betyder att Nour fyller 100 dagar idag! Och kunde ett bättre datum ha valts för henne att få hälsa på sin morfar för första gången?

Med andra ord laddas det för fyra generationers roadtripp här hemma. Jag har berättat anekdoter om Gimodammen och Lyktan och idrottsgården och Nour har stirrat på mig med sina små bruna och antagligen inte förstått ett ord. Men det är bra. Gimo måste upplevas för att förstå sig på.

Meh kan man ha det bättre?

Dagarna förflyter med blixtens hastighet. Solen skiner och igår vann vi andra matchen i rad i Korpen. Visserligen har vi fler spelade än övriga men det känns ändå helt ljuvligt att vi är först i serien. Den här skärmdumpen ska jag bevara i minnet för evigt.

Nour har sovit 7-8 timmar i sträck fyra nätter i rad nu och vi är förundrade. Jag tror att vi fortfarande går och väntar på att det ska bli jobbigt, för visst ska det vara jobbigt att ha barn? Istället blir det lättare. Tryggare stabilare roligare. Kanske beror det på att vi undanhållit Nour all litteratur som finns om hennes utveckling: Just nu är du i en utvecklingsfas lilla vän. Det betyder att du ska vara extra krävande.

Och med den egna boken flyter det också på. Igår hade jag möte med PR-ansvarig och på den fronten händer inte så mycket mer förrän framåt hösten. Mest att skriva ner alla kanaler som jag tycker kan användas för att storsälja. Texten som jag ägnade hela veckan åt att ha ångest över, skickades iväg i morse.

Man skulle kunna säga att det enda tunga moln som finns på min himmel, är tanken på att darling åker till Kongo på söndag. På sätt och vis känns det spännande att på egen hand axla föräldrarollen, men samtidigt vet jag att jag kommer sakna honom så sjukt mycket, varje andetag av hans frånvaro. Och jag mår dåligt å hans vägnar över hur mycket han kommer att sakna Nour. Mig också givetvis, men min utveckling är rätt begränsad under tio dagar.

Men så är det ju vår. Jag ska åka till landet och gå på barnvagnspromenader och kanske redigera lite manus under tiden. Dricka bag-in-box och spåna på nya skrivprojekt och kalla mig själv författare inför grannarna.
Man kan nog inte ha det bättre.

Efter hundra svåra år

En hel vecka har det tagit mig, men nu sitter jag i dunklet på ett kafé, med solen strålande utanför, och skriver klart min text. Har hittat en klänning till bröllopet jag ska på om en vecka också. Riktigt fin, men jag önskar jag hade Nours bränna och inte min egen genomskinlighet. Så sjukt orättvist att hon låg sju månader i en livmoder, men kom ut och såg ut som hon varit på Mallis.

Redaktören pratade om skillnaden på före och innan. Jag har aldrig lärt mig svenska grammatikregler. De spanska kan jag jag hur bra som helst, där kan jag till och med rätta darling i huvudet ibland. Egentligen tror jag att regler är begränsande för kreativiteten. Som nu. Här sitter jag och tänker på före och innan när jag kunnat tänka på helt andra saker.

Privat

Jag insåg imorse vilket personlig förlust det är, att jag aldrig skriver dagbok längre. Ett helt lager av viktiga saker flyger fritt utan att samlas upp någonstans. Saker jag håller utanför bloggen.

De små detaljerna om Nours utveckling till exempel. Vem bryr sig om färgen på hennes bajs eller nyansen på hennes röst, förutom vi, de allra närmast henne? Och det här med boken. Sällan har jag upplevt större ambivalens. Jag tänker på den hela tiden och låter den ändå bara ta upp några rader här och där. Man vill ju inte skryta liksom, och vem bryr sig om vilka möten jag ska gå på och med vem. Egentligen. Dessutom är det massor av månader kvar till den släpps. Kanske borde jag spara krutet till då.

Faktiskt har jag svårt att motivera mitt bloggande. Under sjukhustiden var den ett perfekt forum för folk att få information om hur det gick för oss, utan att behöva ringa. Vi var så isolerade och bloggen var en ventil, helt klart. Nu är vi hemma och lever ett till synes normalt småbarnsliv. Jag har hittat kompisar via bloggen, men när jag tar steget och börjar hänga med dem på riktigt, vad betyder bloggandet då? Tappar det inte sin mening?

En klump har tagit över mitt bröst. Jag vill att ingen ska läsa. Att alla ska läsa. Jag har massor att säga och ingenting.

Sist jag slutade skriva, trodde några att jag var sjuk. Slutligen var det en tjej jag mötte på tunnelbanan som fick mig att börja igen. Nu står jag vid avgrundens rand dagligen. Är så nära att skriva de magiska orden varje gång jag trycker på Nytt inlägg. Att Det blir inge mer nu. Hej då.

Min inneboende dvärg

Det känns fortfarande helt obegripligt att dvärgen som bor hos oss är vårt barn. Idag är min jobbdag och jag sitter på damp med en varm boll i magen som jag vet är hennes verk. Mitt lilla barn. Som fyller tre månader idag och som får afro när hon badar. Fortfarande så overklig, men ändå helt otänkbar att leva utan.

Förra veckan sprängde hon fyrakilosgränsen och jag såg det som ett tecken för att det är dags att släppa viktnojan nu. Hon mår bra och får växa i vilken takt hon vill hädanefter. Och det sista jag vill är att ge henne ätstörningar. Faktiskt är det vanligt att barn som sondmatas får en skev relation till mat, de har svårt att känna hunger. Ändå tycker de att nappflaskan ska stå tillbaka för sonden för att inte sabba amningen. Jag vet att jag ältar det här men det är fan helt sjukt.

Min kontaktperson på Forums marknadsavdelning hörde av sig. Hon vill ses och snacka PR. Jag tänker att om jag kan nå ut till alla skolans före detta elever kommer jag sälja många böcker. Vem köper inte en roman som handlar om skolan man gått på, bott på? Vissa stunder vill jag att det skulle vara oktober nu så att jag kunde klappa på min boks inbundna rygg. Men först måste jag skriva klart texten till Svensk Bokhandel som när jag fick uppgiften kändes som en fis i rymden, men nu plötsligt är jättesvår. Antagligen för att jag får skriva precis vad jag vill.

Dvärgen i afro.

Pånyttfödelse

Besöket hos barnmorskan var en smärre chock. Med garden i pannhöjd slog jag mig ner i hennes rum, med Nour vid min sida. Självklart kom frågan om amning, jag drog ett djupt andetag och sa Nej, jag ammar inte längre. Men Nour fick bröstmjölk till alldeles nyligen. En bit sanning, en bit försvar. Hon hajade aldrig riktigt grejen med amning la jag till.

Innan jag hann få ur mig något mer brast barnmorskan ut i jubelsång. Vad duktig jag varit som kämpat med pumpen så länge, vilken hjälte, kämpe, supermamma jag var. Att jag orkat, att jag stått ut, under dessa månader av kris.

Jag satt mållös med tårar i ögonen. Tack sa jag till slut, kom inte på något annat.

Jag var kvar i 45 minuter, berättade hela historien ytterligare en gång. Fick massor av kramar, ännu mer beröm och svävade ut med ett elektroniskt p-pillerrecept skickat till Apoteket.

Det enda som känns sorgligt i alltihop är insikten om hur det hade kunnat vara. Jag hade kunnat bli empatiskt bemött från början. Jag hade kunnat slippa föra en personlig, politisk kamp parallellt med att föda barn prematurt. Det är allvarligt fel på en sjukvård som ger så många nyblivna mammor ångest. Det borde inte behöva vara så.

Men jag känner mig befriad, pånyttfödd. Som 17 år igen. Idag bröt jag den första p-pillerkartan och är nu officiellt avskriven som mjölkko.

Tog bussen till förlaget och hade möte med redaktören och det här med att vara författare är utan undantag det roligaste jag gjort i livet. Yrkesmässigt alltså. Dessutom fick jag med mig höstkatalogen hem, som ännu inte finns på hemsidan, men med rubriken som jag och darling hålögd spånade fram en natt under sjukhusvistelsen.

Tydligen får jag inte vara i kontakt med media utan att först bolla det med förlaget. Det är en svår balansgång det där, mellan att vara en produkt och en individ. Men jag förstår tanken bakom att vilja lägga intervjuer och annat i så nära anslutning till boksläppet som möjligt. Och vi har ju samma målsättning Forum och jag: att sälja två miljoner exemplar* av min bok.

Men jag älskar att jag är del av en enorm process med ett produktionsled som inkluderar fem-sex personer, med mig överst. Förläggare, lektör, redaktör, korrläsare, marknadsansvarig med flera.

I juni ska manuset vara satt. Idag är det fredag, solen skiner och jag är lycklig.

*alltså det är det är det skämtsamt orimliga mål jag själv satt upp.

Utmanad – bättre sent än aldrig

Förlåt Frida för att jag varit segare än segast att ta mig an din utmaning. Men den var så svår. Jag får väl skylla på moderskapet ännu en gång höhöhö.

Vem skulle du helst vilja se i en boxningsmatch mot George W Bush?
Någon riktigt stark typ.

Vad kommer du uppfinna i framtiden?
Gärna en förnyelsebar energikälla som är billig och konkurrerar ut allt vad kärnkraft och kol (med mera) heter.

Vad är du riktigt rädd för?
Att de jag älskar ska dö. Att det jag tror är verkligheten bara är någon jag hittat på. Att jordklotet är på väg att ge upp på grund av vår nonchalans och överkonsumtion.

Berätta något pinsamt som du varit med om.
Jag somnade på en bajamaja en gång, det var väl rätt pinsamt. Även om ingen såg mig just då.

Bästa resmålet?
Mocambique.

Vad skulle du göra om du vann 2500 kronor?
Antagligen lägga pengarna i plånboken, tänka att jag skulle spendera dem på något riktigt fint och någon vecka senare upptäcka att de var borta.

Coca-cola eller Pepsi?
Inget av dem faktiskt. Förr i tin drack jag mycket Cola light men inte längre.

Låter du/kommer du låta dina barn äta på McDonald’s?
Darling frågade mig faktiskt det härom dagen: Vad vi gör om Nour vill äta på Mackedonken. Skickar henne till internatskola i Ukraina, var mitt svar. Över min döda kropp alltså. Vilket med största sannolikhet skulle få henne att längta ännu mer för att i slutändan bli transfettmissbrukare. Så jag får väl låta hennes mormor ta dit henne. Eller nåt.

Är du märkesfixerad?
Vissa märken gillar jag mer än andra.

Vilken kändis är du lite kär i?
Benicio del Toro.

Vilken bok skulle du helst vilja kliva in i på riktigt?
Kan inte komma upp med någon på rak arm, men när jag var yngre hade vilken bok som helst ur serien om tvillingarna på Sweet Valley high funkat.

Vad har du för laster?
Ägg och Rödvin.

Vem är Sveriges snyggaste politiker?
Zaida Catalán?

Om du kunde ge dig själv en årlig bonus, hur stor skulle den då vara?
Jag skulle nog inte anse mig behöva någon bonus. Jag har det så sjukt bra. Dock önskar jag mig att sälja två miljoner ex av min bok och få fet royalty.

Varför har du valt det yrke du har?
För att jag är för rastlös och velig för något annat.

Vilka är dina favoritskor?
Mina bruna converse. Men de har lite för platta sulor, inte så bra att gå långt i.

Hur ofta tränar du?
Tre gånger i veckan.

Hur ofta tränar du egentligen?
Har inte tränat sedan vänta-barngympan i januari.

Vilken diet följer du?
Jag är ett fan av stenålderkost men följer dieten väldigt sporadiskt.

Vilket plagg kommer du aldrig att ta på dig (igen)?
Sammetsvästen med guldknappar.

Tittade du på någon del av årets Melodifestival? Om svaret är ja, skäms du för det?
Jag såg de sista delfinalerna och storfinalen och skämdes inte ett dugg. Var ju gravid och senare morsa och det är ju dessutom kvalitetsteve?

Skulle du gå på en återträff med din högstadieklass?
Jag har fått inbjudan och tackat nej. Men jag bodde i Spanien då. Går gärna på nästa.

Skulle du gå på en återträff med din gymnasieklass?
Gick på tioårsjubileum i maj förra året faktiskt.

Om du blev erbjuden att vara med i Let’s Dance, skulle du tacka ja?
Ja.

Hur länge ska man vänta innan man gifter sig?
Ett par timmar?

Hur länge ska man vänta innan man skiljer sig?
Har man svurit gud evig kärlek får man stå för det resten av livet tycker jag.
Nedå. Det är väl upp till var och en?

Hur många one-night-stands kan en vuxen kvinna ha haft utan att skämmas?
The sky is the limit.

Hur många one-night-stands kan en vuxen man ha haft utan att skämmas?
Två.

Om du kunde få alla människor i världen att förstå en sak, vad skulle det då vara?
Att jorden kommer paja på riktigt om vi inte skärper oss.

Vad tyckte du var äckligt som barn/ungdom, men äter du nu mer än gärna?
Oliver, (och dricker) kaffe, rödvin.

Vad åt du som barn/ungdom, men tycker du nu är äckligt?
Snö?

Vilken tidning skulle du helst vilja vara på omslaget av?
New York Times

Vad skulle rubriken vara?
Nobels fredspris och litteraturpris, samma år! Agnes Hellström är det bästa som hänt världen på hur många år som helst. (på engelska)

Vem är Sveriges mest överskattade person?
Björn Gustavsson möjligen. Jag har egentligen aldrig sett honom men det måste vara omöjligt att vara så rolig som alla säger/skriver att han är.

Tycker du skånska är fult?
Nej

Vilken Sex and the City-karaktär är mest lik dig?
Jag önskar jag kunde säga Carrie, karriärvalsmässigt. Men enligt ett bloggtest för några år sedan var det Miranda.

Sådär. Ännu en bit av mitt innersta blottat för offentligheten.

Trött men smått euforisk

Jag la fruktsallad i kaffet imorse. Har haft natten två gånger i rad nu och Nour är lite täppt och vaknar mycket. Så mycket för mina pigghormoner, jag är en fara för allmänheten minst sagt.

Min redaktör ringde idag också och på fredag har jag möte på förlaget. Hon är nästan färdig med genomläsningen av texten och snart är det min tur att möta monstret igen. Jag längtar. Redigeringsprocessen har känts som att få lägga smaskiga smultron på en tårta jag ägnat flera år åt att baka.

Det är som att ha svenska igen fast hundra gånger roligare sa jag till Roomsie idag när vi barnvagnsstrollat på Djurgården.
Hon stirrade på mig ett tag innan poletten föll ner. Hon hatade svenska. Själv var jag en sån där plugghästtönt som vann alla rättstavningstävlingar.