Amningsmysteriet

Nu har jag varit förälder i drygt en månad och jag har fortfarande inte hajat poängen med amningslobbyn och hetsen runt omkring. Så fort jag yppar ett ord om att jag inte pumpat vid rätt antal tillfällen, eller frågar om jag får vänja Nour vid nappflaska, höjs garden och rösten och sköterskornas ögon spärras upp av skräck. Jag får en amningsbibel i famnen som berättar för mig hur vetenskapligt bevisat viktig amningen är. Av närhetsskäl, näringsskäl, anknytningsskäl.

När vi kom hit blev vi jämlikt behandlade. Vi var båda lika viktiga för Nour och sjuksskrevs båda två. Vår kroppsvärme, våra röster, vår närvaro hjälpte henne att leva, växa och trivas i den nya världen. För det går inte att amningshetsa på en neonatalavdelning. Många mammor producerar ingen mjölk, många barn är för små för att amma. Dessutom anses det vara en kris och ett trauma att få ett för tidigt fött barn och därför behövs båda föräldrarna lika mycket. För sitt barn och för varandra.

Man turas om att sondmata, med mammans bröstmjölk om den finns. Men. Så fort det lilla prematura barnet förstår att det kan snutta på tutten, bleknar pappans betydelse bort. Då är det istället mamman som barnet behöver dygnet runt. Mammans röst, värme och icke att förglömma, bröst.

När det hände oss blev jag förbannad. De ville skicka hem darling och stoppa in mig i ett delat rum med en annan kvinna. Eftersom Nour är så stor att hon behöver sin mamma dygnet runt nu.
Hon behöver sin pappa dygnet runt lika mycket sa jag då och fick det där vickade huvudet med det vänliga hmmmmmm-andet som svar.

Jag hade kunnat ge med mig och fått hänga själv med Nour, men jag gjorde inte det. Och därför bor vi nu alla tre i ett rum. Men det är ett av alla tydliga exempel på amning som ett av de största hotet mot jämställdheten. De flesta hade inte vågat protestera i den situationen. De hade accepterat, eftersom de just fått ”objektiv sanning” skyfflad i sina ansikten.

Amningsmaffian säger att amning är praktisk och självfallet är den det. Om den kan kombineras med annan sorts matning. Exempelvis bröstmjölk eller ersättning på flaska. För hur praktiskt är det för en kvinna att ensam, dygnet runt var tredje timme, gå upp och mata sitt barn? När alternativet kan vara att dela det med en annan person? Som saknar mjölk i brösten, men kan ge samma näring, samma värme, samma mjuka röst?

På neonatalavdelningen föredrar de att vi fortsätter sondmata Nour framför att försöka flaskmata henne. Att genom en slang genom näsan ner till magsäcken proppa ner mat, så att hon tappar all känsla för hunger. Det låter väl nyttigt och bra? Hon kan ju börja vägra bröstet annars, och det vore ju mer fruktansvärt än att en atombomb föll över avdelningen.

Jag ska skriva en antiamningsbok. Jag ska göra det på tiden jag har för mig själv när darling under sin halvtidsledighet matar sitt barn. Jag ska ta upp alla mina kompisars exempel, där de känner sig fjärmade från världen, kättrade vid sitt barn. Jag ska störta amningsmaffian och använda alla våra erfarenheter från tiden på neo, till att förändra detta vedervärdiga och förlegade synsätt som får väldigt många av oss att hävda att saker måste vara på ett visst sätt på grund av amningen. Föräldraledigheten till exempel. De första åtta månaderna måste ju tas av kvinnan eftersom hon ammar då.

Ja, säkert.

Korvaspappans blogg gav mig hopp när jag var gravid och det behövs fler som han. Som motbevisar normen, som bryter ny mark. För det mesta vi anser vara skrivet i sten, är påhitt och förbannad lögn.

Okej, jag är lite överdramatisk. Men jag vill aldrig behöva riskera min ljuvliga kärleksfulla relation till Nour, med att känna att jag offrar allt för henne. Jag vill inte bli bitter på darling för att han har kvar sin frihet, samtidigt som han får ett barn som bonus. Och visst, jag har bara varit morsa i en dryg månad. Nour sover för det mesta och gråter sällan och snart kommer jag få känna på riktig sömnlöshet och såriga bröst.

Men jag kommer göra det tillsammans med darling. Med eller utan tutte.

Däckad Nour och däckad mor, första kvällen i nya rummet.

Jag vet, det är helt sjukt. Men jag har ett barn

Jag har som vi alla kunnat ana, fyrkantiga ögon idag. Varken jag eller darling snittade mer sovtid än en halvtimme i sträck. Titt som tätt lyssnade vi efter ljud, alternativt rusade upp för att höra om Nour andades.

Vi har aldrig hängt med henne på natten. Och nu var hon vår. Visserligen kopplad till sköterskornas sökare, hände något skulle de dyka upp innan vi ens hunnit bli rädda, men i vårt våld, vår vård. I en liten låda vid sidan av sängen.

Jag börjar så sakteliga förstå att hon finns. Och när vi tog upp henne och la henne på sängen, på våra duntäcken medtagna hemifrån, blev hon mer verklig än hon varit under de fem veckor hon hittills levt.

Snart hemma. Jag längtar lika intensivt som jag är skraj.

Vi sprang på ett par som bodde på avdelningen med oss fram till alldeles nyligen. De hade äntligen fått åka hem med sin son, efter fyra månader på sjukhus.

Trodde vi.

Men de hade fråntagits vårdnaden, berättade de hålögt. Sonen bodde i ett jourhem och de fick bara träffa honom fyra timmar tre gånger i veckan. Kuratorn och läkarna ansåg att de vanvårdat sitt barn, att de var ”lågbegåvade”. De hade fått domen samma dag som de skulle lämna sjukhuset.

Efteråt gick vi tysta jag och darling och stirrade oss genom lunchen. Jag försökte föreställa mig att någon skulle rycka Nour ur våra armar, samma dag som vi äntligen var på väg hem.
Vi har allt sett er. En av er pratar i mobilen titt som tätt, den andra knattrar på datorn. Så det blir inget barn för er. Ni är inte tillräckligt goda föräldrar.

Jag kan för stunden inte tänka mig något värre. Snacka om att stupa på mållinjen. Och hur motiverar man fyra månaders sjukhusångest om man inte får ta med sig lönen för mödan därifrån?

Men jag är så glad, för så vitt jag vet planerar ingen att ta min lilla familj ifrån mig. Nour och darling käkar lunch däruppe och snart ska jag traska den evighetslånga sterila och tusen gånger promenerade sträckan tillbaka till dem. Och jag kommer skratta hela vägen. Kanske göra ett sånt där skutt också, då hälarna slår i varandra. Av ren och skär kärlek till livet.

Svisch

Är hemma och packar. Vi har fått ett rum på sjukan. Ska bo med Nour dygnet runt nu. Känns spännande och overkligt men mest av allt härligt.

2,2 kg Nour.

Amningsplanen

Allt fler tecken pekar mot att hemgången närmar sig. De har frågat om vi kan tänka oss hemsjukvård, pratat om att ta bort tillsatserna i mjölken och igår påbörjades amningsplanen.

Nour skulle, innan hon sondmatatades, äta så mycket och länge hon kunde från bröstet. Därefter skulle sonden kollas, för att räkna ut hur många milliliter hon fått i sig på egen hand.

Hon sög och sög, i tjugofem minuter utan uppehåll. Slutligen trillade hon utmattad av pinn, och jag och sköterskan började fulla av förväntan, kolla Nours maginnehåll.

Inte en droppe mjölk, bara massa luft. Men så slutligen bubblade några droppar upp.

40 milliliter luft hade Nour fått i sig. Och tre milliliter mjölk. Kämparandan finns helt klart, men tekniken saknas.

Tid för självreflektion?

Katerina Janouch pratar på P1 morgon. Om att drömmen om en son är omvänd här i väst. Här drömmer kvinnor om att få en dotter.

Katerina tycker att det är hemskt att jämföra barnlöshet med dotterlöshet. Det är två vitt skilda ting. Det är som att jämföra personer med cancer med några som har diabetes. Längtan efter att bli frisk är lika intensiv oavsett. Därför har alla samma rättighet att få sina behov tillfredsställda. Därför kan det vara av godo att kunna välja flick- och pojkembryon. Det kan ju leda till färre aborter.

Vad knasig hon är, var mammas enkla kommentar, där vi tittade på varandra över kaffekopparna.

Har man verkligen rätt till allt man saknar? Om mängden lycka är större än lidandet? Har man ingen som helst skyldighet att reflektera över varför man har just det behovet?

Jag läste Katerinas Dotter önskas i somras när jag fastade. Jag trodde hela vägen att huvudpersonen i slutet skulle komma på att problemet satt i hennes eget huvud och inte i könet på hennes barn.

Istället fick hon flickan hon drömt om. Slutet gott allting gott

Jag tror fortfarande att problemet sitter i Katerinas huvud. Hon fick slutligen sin efterlängtade dotter, men vad händer om dottern inte har lust att ha rosetter i håret, klä sig i rosa och viska hemlisar med sin mor? Vad händer om hon hellre bär blåställ och grova kängor. Vad händer om hon hellre heter Leif än Lola?

Som föräldrar har vi föreställningar som vi medvetet eller omedvetet överför på våra barn. Har vi ingen som helst skyldighet att hålla dessa för oss själva? Skyldighet att låta våra söner och döttrar själva välja vilka de vill vara och vilka egenskaper de tänker tillskriva sitt kön?

Kanske inte. Killar är ju inte riktigt som…. oss tjejer. De kan liksom inte riktigt knyta an till sitt inre. De känner inte lika mycket. Det är därför man aldrig kan få den där innerliga kontakten med… en son. Alltså. För så är det ju. I biologin. Och tjejer gillar prinsessklänningar och My little pony och nej då, jag har inte fastnat i femtiotalet, jag är modern feminist. Eller jag vill helst inte kalla mig feminist, för det låter så tråkigt. Så argt på nåt sätt. Och jag är ju en glad tjej, tihi. Upp till kamp systrar, nu förändrar vi världen!

Miniuniversum

Darling ringde från tåget nyss. Nour hade i vanlig ordning lyckats få tag i sondslangen och dragit ur den. Det låter värre än det är. Jobbigast för henne är att få den tillbakasatt, det hade varit en kamp från alla håll tydligen och middagen blev försenad.

Men det var inte alls det jag skulle skriva om.

En av darlings bästa kompisar har flyttat till vår avdelning. Med sitt nyfödda barn. Villka är oddsen? Jag börjar genast smida planer om hur vi kan laga middagar tillsammans och ha det härligt. På avdelning 20. Jag är garanterat hospitaliserad.

Förhoppningsvis blir de inte lika långvariga som vi. Jag hoppas också att de känner sig lika väl omhändertagna och inte behöver slitas mellan hopp och förtvivlan. Ganska få på vår avdelning har barn som är nära döden. RIktigt sjuka barn åker till Karolinska. De föräldrarna tänker man extra mycket på. Om det går bra kommer de tillbaka igen.

Det har hänt en gång i vårt rum. Att ett litet barn svischats iväg. Det var hemskt.

Det är kul med nya grannar. Men alla andra jag känner som är på tjocken, håll er borta! Så viktigt är det inte med sällskap.

Vändpunkten

Heja dramaturgi och att den alltid är lita på. Jag satt på bussen i morse tidigt, tidigt och såg snöflingorna täcka hela stan. Tänkte på hur mycket lättare det är att kliva ur sängen när jobbiga besked inte väntar runt hörnet längre, utan en frisk och kry liten pärla ligger och väntar i vattensängen en halvtimme bort.

I fredags fick Nour ett personnummer. Fyra fantastiska extra siffror som bevisar att hon finns. Dessutom fick hon ta bort syrgasgrimman. Först på prov, senare på riktigt, eftersom hon höll syresättningen så bra.

Därefter fick jag ett mail från förlaget om mitt bokomslag. Jag har inte ens orkat tänka på mecket som varit med det satans omslaget, bara knipit ihop ögonen och hoppats på att det ska lösa sig självt.

Jag gillade ju inte det första förslaget. Eftersom det ”brann i knutarna” var det upp till mig att hitta ett alternativ. Vilket jag gjorde och alla jublade och gillade idén. Sedan hörde jag ingenting fram till i torsdags, då det gamla förslaget åter damp ner i mailen, med kommentaren att den bild jag skickat varit för liten för att använda.

Men det kunde ni väl sagt för två veckor sen! tänkte jag irriterat. Mailade tillbaka att jag var villig att kämpa hårt för min bild, att jag trodde den gick att fixa till med filter och frågade när deadline var.

Fick svar att den var dagen därpå, men att de anlitat en ny formgivare som skulle ta en titt.

Natten till fredag låg jag sömnlös och försökte vänja mig vid tanken på att jag skulle behöva stå för min bok, med ett omslag jag inte gillar. Glädjen var smolkad helt klart. Jag såg skyltfönster fyllda med min bok, bokbord, releasefest, alla med fel omslag.

Men i allafall. Strax efter att Nour blivit fri från sin grimma, fick jag mail från den omslagsansvarige. Med ett nytt förslag, Mitt förslag. Det hade gått att fixa och var dessutom snyggt!

Jag skuttade runt lite i huvudentrén, tänkte att Här har vi den. Vändpunkten i filmen. Febern som gått ner, Nour som slog nya rekord och min debut som jag faktiskt i igen kunde vara stolt över. Det kunde liksom inte bli bättre.

Men det kunde det. Som grädde på moset fick Nour igår på sin enmånadsdag flytta från Akutsalen, där hon bott i exakt en månad. Till TIllväxtsalen. Man hör ju bara på ordet vilken mental resa det innebär. Hon ska bara äta, växa och bajsa nu. Inte få dropp eller antibiotika eller tråkiga besked.

Födelsedagen firades också med att bajsa i badvattnet. Inte vi, utan Nour. Jag och darling hyllade vår dotters födelse med att gå på bio, efter att ha bäddat ner henne för natten. Vi kom försent och missade början, och jag var så trött att jag nästan somnade, men wao, vilken känsla att göra något utanför buren.

Ännu en vecka till ända och att lägga till raden av de andra. Skillnaden är att jag ser ett ljus i tunneln nu.

Ett ÅKA HEM.

Fredag – varde ljus

Solen strömmar in genom fönstret och jag har knappt ont någonstans längre. Igår gick jag hemifrån i underställ, fleecetröja och dunjacka. Fick veta att jag hade infektion men antagligen ingen varböld, vilket kändes som en stor seger och lättnad efter den beskrivning av bölddräneringsnålen som jag fick av ultraljudskillen innan utlåtandet.

Idag ska Nour få bada, för att vara ren och väldoftande inför morgondagen då hon fyller obegripliga EN MÅNAD!

Så här förvånad var hon första gången hennes lilla kropp återförenades med tyngdlösheten.

Vilken bra dag det här känns som. Wao.

Ännu en attack mot sjukvården- och nya glädjebesked

Nour sprängde tvåkilosgränsen idag och jag jublade på avstånd. Sedan grät jag lite också, men nu laddar jag inför avfärd till Danderyd. Inför att få träffa min dotter som jag kanske inte känner igen längre efter all tillväxt, samt inför att antagligen få min tredje penicillinkur inom en månads tid.

Men vad som helst för att slippa detta. Har inte känt mig så här sjuk sedan magsjukan på julafton 1990. Så fort jag får orken ska jag söka upp den där barnmorskan och klubba ner henne.

Det är så konstigt, hur alla läkare och sköterskor utgår från att man fejkar sin sjukdom. Som att alla människor de möter är överdrivna, överkänsliga hypokondriker. Och vissa har ju säkert det problemet, dyker upp lite för ofta på akuten, ringer husläkaren i tid och otid, men vi andra. Vi som drar oss för att dra i nödbromsen förrän det är absolut nödvändigt. Vi blir nästan uteslutande orättvist eller felaktigt behandlade, när vi väl samlar modet att söka hjälp.

Jag blev ju kejsarsnittad och placerad på avdelning 12* på Danderyds sjukhus. Nour låg på avdelning 20, en trappa ner och jag ville förstås gärna hälsa på henne där rätt mycket. Dagen hon föddes skjutsades jag ner i sängen, dagen efter i rullstol. Jag fick beröm av en sköterska för att jag tog mig upp, duschade, gick omkring och jag nickade och log väl mest. För vad var alternativet, egentligen?

Vi missade ronden den dagen, och eftersom jag aldrig tryckte på larmknappen, såg vi praktiskt taget inte röken av någon personal. När vi kom tillbaka på kvällen låg min journal på sängbordet och vi antog att en läkare lämnat den för att vara snäll. Inte att vi var på väg att bli utslängda. Vi hade ju bara sovit där en natt.

Morgonen efter gick vi åter ner till Nour efter frukost. Utan rullstolen, det fanns ju hiss. Väl där nere kom en sköterska fram och berättade att vi nog var på väg att bli utskrivna. De hade nämligen ringt uppifrån och frågat om det fanns plats där nere för oss. Nu fanns det ju inga platser alls, utom för Nour, så vi fick förbereda oss på att åka hem.

Eftersom avdelning 12 lovat oss att säga till minst kvällen innan, samt inte undersökt varken mig eller mitt sår på ett dygn, utgick jag från att utskrivningen gällde dagen därpå. Så vi gick glada i hågen upp för att äta lunch. På väg ut från rummet mötte vi en barnmorska.
Var har ni hållit hus? utbrast hon.

Eh, gissa tantjävel. Sa jag såklart inte. Utan Hos vårt barn , vilket ju vi ju alla visste. Alla andra på avdelningen hade ju sina barn hos sig, vi hade vårt en trappa ner.
Vi har letat efter er jättelänge.
Men vi var där nere. Ni kunde ha ringt.
Ni var inte här på ronden imorse.
Nej, vi var en trappa ner. Hos vårt barn.
Vi vill skriva ut dig.

Jag hade redan hunnit bli lite irriterad över att barnmorskan var så otrevlig. Och nu började de tjata om utskrivning utan att ens fråga hur jag mådde. Inte ens en temp på mer än ett dygn.
Hur kan ni vara så säkra på att jag är frisk, när ni inte ens besökt mitt rum på mer än ett dygn?
Barnmorskan fnös. Det ser väl vem som helst att du är frisk.

Det är nog inte nödvändigt att förtydliga att en person som fått x antal lager i sin mage uppsnittade ett par dagar tidigare, inte är frisk. Det är nog inte heller nödvändigt att förtydliga att vilja kan göra rätt mycket med människokroppen. Jag ville vara med Nour. Så jag gick dit. Jag åt mina ordinerade smärtstillande, jag hasade mig långsamt genom korridoren. Jag var okej. Dock inte helt redo att pendla 40 minuter till sjukhuset. Men det är ju visserligen inte avdelning 12:s problem. De hade ju massa nyförlösta som behövde ett rum, och vi var ju friskast på avdelningen. Så istället för att skriva ut de som fött den 17:e, 18:e och 19:e januari, skrev de ut oss. Från den 21:a.

Det här inlägget skulle kunna bli hur långt som helst. Darlings mamma tycker att jag ska gå vidare med detta och anmäla. Hetsen med att skriva ut oss ledde ju nämligen till att de glömde informera mig om infektionen jag hade. De glömde ge mig den obligatoriska återbesökstiden, de glömde prata amning, glömde prata om varför jag fött för tidigt. För vissa kan det vara rätt traumatiskt att få barn tio veckor innan planerat, nämligen. Men inte för oss då förstås, för vi var ju nästan oförskämt friska.

Läkaren som skrev ut mig, sa i ett andetag att jag inte fick lyfta något som var tyngre än barnet, och i nästa att det väl var lika bra att jag packade ihop mina grejer och tog med dem ner till min man och mitt barn. De ville verkligen att jag skulle flytta, de hade inte ens tid att vänta in darling som satt med Nour just då.

Det var länge sedan jag kände mig så sjuk som nu. Antagligen spelar det psykiska in. Min rädsla för att möta ännu en läkare, barnmorska eller sjuksköterska som vägrar ta mig på allvar, är större än någonsin. Nour har verkligen fått en mer fantastisk vård än jag visste fanns. Själv känner jag mig kränkt och överkörd och jag kan inte annat än tänka på hur mycket bättre jag kunnat må om de tagit prov för infektion härom dagen. Kanske hade jag sluppit svettas ut hela min samlade vätskenivå, sluppit yra och frossa och sakna och gråta.

Men jag lär mig något nytt hela tiden. Lär mig träna på att stå upp för mig själv.

*råkade skriva avdelning 16 först, men den hette visst 12.

Otur och tur

Jag har inte kommit hemifrån idag. Sist jag kollade tempen var den på 39,3 och jag får inte ner febern, trots alvedon.

Men darling ringde och berättade att de gjort nytt ultraljud på Nour och hennes ductus var nästintill obefintlig. Så trots att jag ömsom fryser ömsom svettas så gör jag det med väldigt mycket lycka inombords.

Dock har jag åter igen haft otur med sjukvården. En av sköterskorna igår erbjöd sig att hämta en barnmorska som skulle titta på min mjölkstockning och jag bestämde mig för att ta chansen. Jag är alltid så rädd att vara en fejk, inte tillräckligt sjuk etc, men efter Nours dramatiska nedkomst, har jag börjat ifrågasätta min smärttröskel.

Så jag tackade ja.

Barnmorskan kom ner, ställde sig framför mig, rörde inte ens brösten och frågade om jag fick ut någon mjölk.
Ja, men mycket mindre än tidigare och det gör satans ont, sa jag.
Får du ut mjölk är det ingen mjölkstockning. Dina bröst ser jättefina ut.

Hon gick igen och jag kände mig dum. Åkte hem och låg i feberfrossa hela natten. Hade verkligen ambitionen att ta mig till Nour idag, men det gick inte. Jag är för matt och trött och öm och varm. Så jag tror nog att jag har mjölkstockning. Med tanke på att vänster bröst är enormt och stenhårt och fyllt med detonerande klusterbomber.

Dessutom har jag utvecklat en konspirationsteori i mitt stillaliggande. Att det faktum att ingen behandling mot mjölkstockning finns, är för att det endast drabbar kvinnor. Tänk dig att det fanns en pungåkomma, som drabbade 90 procent av alla fertila män. Som gav dem feber, frossa, smärtor de knappt kunnat föreställa sig. Och att tipset de fick när de drabbades var:
Dra i pungen, massera de ömma delarna. Vänta. Vänta. Vänta. Efter två dagar av smärtor kan du uppsöka din vårdcentral. Då kan det hända att en infektion intagit din pung och vi måste dränera den på var.

Inte så troligt.

Men Nours ductus är nästan obefintlig. Jag njuter och njuter och njuter.