Pepp

I bilen på väg mot sjukhuset, ringde en fotograf som fått i uppgift av förlaget att ta bilder av mig. När jag kom hem till morbror för en stund sedan, hade roomsie mailat över helt grymma omslagsidéer, som vuxit fram efter vårt kaféhäng härom dagen.

Det är på riktigt nu, börjar hända grejer. Jag har ännu inte hört något från redaktören, men förläggaren vet att jag just fött barn och avvaktar kanske, eller så har hon bara mycket att göra. Dock känns boken så mycket roligare nu, jag börjar längta efter att kreativitetsspruta igen, vilket är ett gott tecken. Såret på magen som gör allt mindre ont, Nour som är stabil och snart blir större och romanen, barndomsdrömmen som slog in och vars segersötma jag knappt hunnit nibbla på, kommer bli grym.

Jag och fotografen bokade in den tolfte februari. Då hinner jag tvätta håret innan, tänkte jag.

Ja, och apropå försäkringskassan. Efter att ha kämpat för mitt bank-ID i en dryg halvtimme och lyckats ta mig in på hemsidan, låg sidan för tillfällig föräldrapenning nere. Och när vi ringde kundtjänst för att fråga varför stämde inte telefonnumret. När vi följde hänvisningen till det nya, var växeln överbelastad och all internetsupport hade tagit helg.

Permis

Jag och darling är på permis hemma på ön för att hämta kläder. Vi lämnade Nour när hon just somnat efter lunchen. Sköterskan berättade att läkarna under vägningen i morse sagt att hon ser så frisk och livlig. Eftersom alla positiva uttalanden om vår dotter gör oss höga av eufori, skrattade vi hela resan hem.

Nu sitter jag vid vår köksö, har just ätit lunch och ska åter battla försäkringskassan. I två dagar försökte jag, utan framgång, fylla i blanketter elektroniskt i sjukhusets bibliotek och med tanke på hur låg ersättning jag är värd, misstänker jag att timlönen i slutändan kommer vara sjukt låg.

Men vad gör det när Nour har gått upp 40 gram sedan igår och är livlig och levande?

Nu ska vi samla ihop en ny hög med kläder och bege oss tillbaka till sjukhuset. Snart två veckor hemifrån. Jag blir fortfarande gråtfärdig av att kliva in genom dörren hemma. Kvar på bordet ligger servetterna från darlings kalas, som vi hade dagen innan vi åkte in. Inser att de kommer passa perfekt till Nours treveckorsfest.

Frö på danska, betyder Groda

Torsdag, ärtsoppa och pannkakor

Flytten är klar. Nour bor nu en trappa upp, i ett mysigare hörn än tidigare. Efter sitt livs första hissresa verkade hon stressad, tog upp till 144 andetag i minuten. Jag provade att göra som hon och fick nästan huvudvärk.

Det är lätt att fastna i kurvorna och siffrorna. Pulsen, syreupptagningen, andetagen. För högt, för lågt, för långsamt, för snabbt.

Vi konstaterade vid middagen att vi under de timmar vi är på Danderyd, hinner gå genom hela känslospektrat, om och om igen. Glädje, oro, stress, sorg, hopp, förtvivlan. När vi kom hit i morse hade Nour fått en kanyl i pannan. Sköterskorna förklarade att små barn känner betydligt mindre smärta i huvudet än i handleden, vilket var något slags tröst antar jag. Antibiotikan de ger vår dotter är nämligen ”kärlretande” och hittills har de stuckit henne minst tio gånger om dagen, letat nya vener för kanyler lika många. Så nu hoppas vi att droppet kan sitta kvar i pannan, och inte kännas alls.

Framåt kvällen vände det äntligen. Nour la en jättebajs, hade smält all sin mat och var på strålande humör. Vi satt alla tre och hade värsta stunden av lycka, och värmen den efterlämnade höll i sig nästan hela vägen hem till morbror.

Nu ska vi sova, imorgon ta bilen till sjukhuset och livet rullar på. Idag jobbade jag en halvtimme i kafét. Det var balsam för själen. En sköterska tyckte jag skulle ta permis för uppkörningen, men riktigt där är jag inte än. Kanske om en vecka.

Nour och darling och min svettiga tröja.

Naturbilden från imorse.

Saknad vardag

Jag sitter i ett hem, vid ett köksbord, dricker te och slösurfar. Natten har passerat utan några telefonsamtal och nu ska jag ta en bild på det fantastiska vinterlandskapet och visa för min dotter, som än så länge i sitt liv inte sett så mycket naturskönt.

En fristad

Vi fick flytta ut idag, jag och darling och det var med dubbla känslor vi svängde ut från parkeringen vid halv tiotiden. Mamma har lånat ut sin bil och min morbror sitt hem, ett litet gult rum högst upp i sitt hus. Mjuk dubbelsäng, eget badrum, ta-vad-ni-vill-känn-er-som-hemma-uppmaning. Paradiset efter tio dagar i sjukhussäng, sjukhusljus och sjukhuskorridorer.

Morbror bor bara fem minuter från sjukhuset och ringer doktorn mitt i natten är vi där snabbt. Vilket ju är det jobbiga i det härliga med att få lämna sjukhusbyggnaden. Nour är kvar. Utan oss. I sin lilla kuvös och jag kan inte sätta ord på det overkliga i situationen. Jag tittar ner på mitt sår som sakta läker och har ingen gravidmage längre, ingen som bökar och stökar där inne.

Jag antar att det sjunker in snart. Att drömmarna då vi glömt hur vår dotter ser ut/vi glömmer henne någonstans/glömmer att hon alls finns, upphör. Hon har bara levt en vecka och tillhör oss inte riktigt. Personalen vet bäst, bestämmer när hon ska äta, sova, medicineras, motioneras. Men känslorna växer och jag längtar efter henne nu, undrar vad hon gör. Om hon är vaken. Om hon vet vem jag är.

Den andra världen tittade förbi idag också. Tjocka tjocka roomsie, som skulle ha fött flera månader innan mig, går fortfarande och väntar och kom till sjukan för att inspireras. Vi drack latte och pratade bokomslag och ju mer jag tänker på förslaget jag fått, desto fler invändningar har jag. Men jag antar att det är sällan första förslaget spikas. Åtminstone hoppas jag att det är så, jag måste ju stå för hela paketet och det gör jag inte i nuläget. Det är för mycket chic-lit, för lite av bokens egentliga innehåll.

Som sagt. Tusen saker rör sig i huvudet. Mitt barn och min bok. De skulle inte krocka. Jag skulle ju rulla omkring, äta bullar och njuta av att vara antagen, ända till slutet av mars.

Istället snurrar så många tankar och känslor att jag knappt minns vem jag är. Och jag har så mycket kvar att berätta från sjukhuset. Om den fantastiska jämställdheten inom prematurvården. Om hur illa jag behandlades på BB, om alla mina nyvunna insikter.

Men jag antar att det kommer en tid för allt. Tid att svara på fina mail, samtal och kommentarer.

Tid att fatta.

Men jag älskar henne. Tårarna börjar droppa av att skriva om henne. Jag har ett barn. Helt sjukt.

Nödvändiga bakslag

Gårdagen blev plågsam. Nour verkar ha fått en infektion och smälter maten dåligt och sköterskorna stack henne så många gånger i olika delar av kroppen, att jag till slut fick lämna rummet. Vikten hade rasat och oron kom krypande och la sig som en blöt filt över axlarna.

Idag känns ljusare. Vikten har vänt uppåt igen och trots att både händer och fötter är kopplade till något slags mätinstrument eller dropp, känns hon mindre stressad. Mindre påhoppad. Dessutom kom nyheten om åttlingarna som något slags tröst, eftersom alla de barnen hade lägre födelsevikt än Nour.

Idag känns det även mer logiskt att en stadigt uppgående kurva utan bakslag, är ovanligt.

Imorgon flyttar avdelningen. Korridorerna är fulla av människor och saker. Jag hoppas och tror att lugnet kan återvända till oss alla när Nour fått byta våning och kommit på plats i sitt nya hem.

Imorgon fyller hon en vecka. Det ska firas med buller och bång, dock väldigt stillsam buller och bång.

Äntligen måndag

Sjukhuset har börjat leva igen efter helgen och jag har gjort min första egna utflykt till bibblan. Jag har även hämtat ut penicillinet mot urinvägsinfektionen jag fick av katetern, så snart kommer jag kunna stå upprätt igen.

Nour gör enorma framsteg. I förrgår befriades hon från c-papen (grejen i näsan) plus mössan. Så nu syns frisyren, och näsan har intagit sin rätta form, vilken är en minimal kopia av hennes pappas.

Igår åt hon från mitt bröst. Helt sjukt hur en så liten mun på en så liten kropp kan vara så beslutsam. Hon öppnade sitt enorma lilla gap och bet sig fast. Hon har även allt längre vakna, koncentrerade stunder, då hon ömsom försöker slita loss de slangar som är kopplade till hennes kropp, ömsom borrar in sin blick i vår.

Annars börjar dagen med att jag i sällskap med de andra mödrarna på avdelningen vallas till pumprummet. Där levererar jag dagens första portion i mjölkmaskinen. Sedan lagar jag och darling frukost och därefter hänger vi i skift med Nour fram till kvällen.

Dagarna går fort och vi har räknat ut att vi får flytta hem tidigast den 17 februari. Det känns både som alldeles för lite tid och hundra år bort. Men överlag har jag fått den bästa vården i mitt liv här.

Tack igen för alla kommentarer och mail och annat härligt ni berikar mitt, darlings och Nours liv med. Snart kommer bilder. Vi måste bara sålla lite bland de hundratals kort vi tagit hittills.

Hilda Nour

Jag har blivit mamma.

Så plötsligt saker kan ändras i livet, slå in på en helt ny bana.
Jag skulle ut och övningsköra i söndags och har fortfarande inte kommit hem.

Hilda Nour föddes nästan tio veckor för tidigt, på min namnsdag, den 21 januari 2009, kl. 03.24. Hon var 43 cm lång och vägde 1603 gram. Jag var vaken men snittad och fick bara se en liten glimt. De hade förvarnat oss om att inget skrik skulle höras, men ändå steg ett litet marsvinspip till skyn.

Är det hon? tittade vi frågande på varandra. Och det var det.

Hon har massor med hår, hörde jag darling säga innan han försvann bort.

Därefter dröjde det rätt många timmar tills vi sågs igen, men nu får vi tack och lov träffas varje dag. Allt annat har tagit en paus. Jag har inte kollat mailen, gått på mötena, bokat den där uppkörningen, fixat de där fakturorna. Vi är heltidssjukskrivna båda två minst till den 30 mars.

Jag skrev ett inlägg dagen innan Nour föddes, om vad som ledde fram till detta galna. Jag publicerar det nedan. Några timmar efter att jag sparat texten och bilderna på usb:n, gick vattnet. Jag låg i min säng, tryckte på larmet och när barnmorskan kom sa jag som det var.

Det verkar som att vattnet gått.

Darling som sov på en soffa i ett annat rum, blev väckt och vi svischade ner till operation. Och så föddes hon.

Dagarna går. Hon blir starkare. Hon växer och vi sitter skift. Bor på Danderyd. Och jag är så lycklig. Gråter flera gånger om dagen. Skrattar ännu fler. Vi har redan börjat prata i termer som Minns du när Nour var nyfödd och inte tittade alls lika ofta som nu.

Tack för alla sms och mail och blommor och samtal! Vi har varit lite avskurna och kommer fortsätta vara ett tag till. Men snart riggar jag laptopen nere i huvudentréns kafé. Bollar bokomslag och redigerar text. Som morsa.

Jag och Nour.

Min känsla för drama

Jag är på Danderyds sjukhus. Frö är inte så sugen på att bli ett vårbarn visade det sig, utan vill titta ut nu. Livet handlar i nuläget om dag-för-dagövertalning. Frö är svårflirtad, men nu är Happy Obama day nästan slut och imorgon lockar min namnsdag som morot. Och vi gick in i vecka 31 idag, det är ett stort steg i rätt riktning.

Vaknade i söndags morse och kände mig inte helt okej. Hade råkat läsa på en osund forumtråd ett par dagar tidigare, om ett barn som dog i magen, och trodde att jag bara var paranoid. Men eftersom vi ändå skulle skjutsa darlings mamma till jobbet på Danderyd, kunde vi ju kila förbi förlossningen bara för att stilla oron.

Tänkte vi.

Och sedan dess är vi här. Sängliggande och internetlösa men med mobbe där sms och samtal droppar in i en stadig ström och håller mig sällskap. Liksom darling, som bor här med mig och Frö. Vi har fått ställa in våra liv, för vi ska kanske bli föräldrar imorgon. Eller idag eller om en vecka.
Jag var redan fyra centimeter öppen när jag kom in, min tapp var rätt klen och uppgiven. Frö sitter med rumpan ner och jag ömsom fastar ömsom äter, beroende på hur nära snitt jag är.

Darling åkte hem, hämtade grejer och laddade ner mail idag och kom tillbaka med omslagsförslag från Forum. Vilken grej att se sitt namn på en bok sådär. En sådan salig röra av intryck här i min kokong av prematur fokus, en rush från yrkeslivet och yttervärlden. Jag ligger här, räknar sammandragningars längd och berättar vidriga historier från jordelivet för Frö, så att h*n ska vilja bo kvar inne hos sig. Men som barnmorskan sa, Frö är det inget fel på, bara på Frös mamma. Alla dessa koniseringar och jordbävningar blev för mycket tydligen.

Men att trycka på paus är en helt ny upplevelse för både mig och darling och rätt nyttig tror jag. Inga styrelser eller möten eller körkort inom månader, för vi bor här nu. På ett sjukhus strax utanför stan. Och blir kvar. Minst en månad till.

Ultraljudet i morse.

Obama blir president på vår femkronorsteve.

Spikad

Jag slapp skriva ett inlägg om vänta-på-mail-från-förläggarångesten. Fick svar idag.

Visserligen har förläggaren inte hunnit läsa omarbetningen än, men hon skulle återkomma nästa vecka efter att ha pratat med redaktören och hon skrev även att det är klart att utgivningen blir i höst! Jey!

Jag har liksom inte vågat tro fullt ut att jag skulle få min vilja igenom. Förlag är jättekolosser har jag förstått, som inte knuffas i annan riktning i första taget. De ansåg ju även att jag skulle kunna drunkna bland alla andra höstsläpp, men jag tror att en bok om en internatskola kan få skjuts av just skolstarten. Och vem riskerar inte att drunkna bland alla vårdebuntanter? De är över fyrtio i år.

Som alltid känns hela grejen overklig, jag kollar in förlagets hemsida där Alex Schulman nu ligger uppe som vårens enda debutant. Att mitt ansikte skulle ersätta hans i höst känns… absurt minst sagt.