Min pappa hette Anders och idag är hans namnsdag. Jag vet inte om ordstävet stämmer, det känns som att de flesta jular slaskar numera. Men jag har alltid tyckt att det är så coolt att just min pappa har en egen dag, med ett så viktigt budskap, för alla julens väntande människor.
Han delade födelsedag med Kungen också, och han delade handstil med mig. Igår fick jag ett par stickade handledsvärmare av mamma, som pappa brukade ha på sig när han blev kall och jag som också älskar handledsvärmare! Tänkte jag såklart.
Snart har ännu ett år gått utan att han har funnits. Biten av mitt liv efter, slår nu före med hästlängder. Jag är snart trettio, då knappt fyllda fem. Och är det något jag önskar Frö så är det att få dras med både mig och darling sjukt länge i sitt liv.
Ibland grips jag av den där skräcken, att historien är till för att upprepas. Att följden av att mammas mamma dog när hon vara bara ett år, min pappa när jag knappt fyllt fem, logiskt borde bli att mitt barn också förlorar en förälder. Jag planerar breven jag ska skriva till Frö i förebyggande syfte, som h*n kan lära känna mig via, om jag inte finns där. Jag har tvingat darling att lova att prata mycket om mig i så fall, inte bara om de bra sakerna utan även om de udda och konstiga delarna av mig.
Och jag är skitapåmigrädd för jämnan, för att darling ska dö, och lämna mig kvar i historien.
Jag följer Vimmelmammans blogg. Hon kämpar mot sin skitsjukdom och funderar på hur hon ska inkludera sin son. Hon är rädd för att berätta för mycket, samtidigt rädd för att utestänga och barn är inte dumma, barn känner på sig. Både när något jobbigt drabbar deras nära och när något undanhålls dem. Fortfarande är det som ger mig mest ångest i livet, känslan av att något pågår bakom min rygg som jag inte vet något om.
Jag fick aldrig lära känna min pappa på riktigt. Det känns extra jobbigt nu, när jag ska bli morsa och allt. Ju närmare jag kommer honom i ålder, desto tydligare ser jag hur ung han var. Trettiotre små sketna år. Han som hade levt för evigt, ända sedan femtiotalet. Jag är mitt i processandet att samla ihop de bitar som finns av den han var, men folk är så vana att glorifiera honom att det är svårt att få höra djupare tankar om Anders. Om när han var deppig eller ego eller på annat sätt o-perfekt.
Nedre halvan av kortet. Min bror. Som finns kvar och som jag älskar högt. Det gäller att balansera på kanten. Att med hela kroppen och själen förstå, hur lycklig jag är över de människor som finns kvar i mitt liv. Samtidigt inte låta det skrämma mig till döds, att de kan försvinna när som helst.
Anders slaskar. Det blir en vit jul i år. Halleluja! Och jag hejar vidare på Vimmelmamman och hoppas att hon spöar skiten ur den där jävla skitsjukdomen snart.
