Äntligen får jag outa mig allra äldsta Gimovän och det faktum att hon också är på tjocken! Hon mmsade ultraljudsbilden för en stund sedan och självklart började jag gråta, för den var så liten och fin. Frö började genast kicka på den punkt där jag numera vet att den har fötterna och jag slogs igen av hur sjukt det här är.
På ett bra sätt alltså.
Ultraljudstanten var en dryg jävel, som vägrade vara munter. Vi fick tvinga ur henne att alla organ fanns på plats och att mutanten var hel och frisk. Flyttade blev vi, två dagar bakåt och 30 mars är nya dagen. Vilken jag antar ökar chanserna för en delad födelsedag oss emellan.
Nu syns det visserligen inte på bilden att den hade armar och ben, men så var det. Till och med lillhjärnan såg ut som den skulle och kissblåsan producerade kiss så det stod härliga till.
Och oj, vad coolt det var och wao vad mycket man kan känna för ett litet kryp på en skärm. Fina Frö, din ankomst är efterlängtad.
Jag ska börja på del 3 nu, men har vaknat in i en sån där dag då jag inte tror på mig själv längre. Vet inte om det beror på drömmen jag hade i natt, att förläggaren ringde, hade läst och var lycklig och hade massor av tid för mig. Men det är mycket möjligen så, och eftersom jag en gång redan fått det där samtalet och fortfarande famlar i mörkret, har jag i dipparna inte så mycket som talar för att allt ordnar sig till slut.
Darling peppar och boostar mig som vanligt, tycker att jag är briljant på många sätt och vis och han sprider ett lugn i min kropp och själ. Och självkänslan har aldrig varit viktigare än nu, eftersom jag tror att ångest och dåliga tankar om sig själv är största hotet mot mutantens välmående. Men jag är bara så sjukt dålig på att vänta, snart har ett år av mitt liv kretsat kring manus som väntar på feedback och dryga 18 veckor handlat om att tro på att någonting där inne är så viktigt och levande att jag ska sluta dricka, röka, äta färdigskivad salami och brieost. Utan någon som helst bekräftelse.
Enligt babytickersidan är det 159 dagar kvar till mutanten ser dagens ljus. Jag tvättar och sitter hemma och skriver idag, och trots att de borrar och sliter ut dörrar i trapphuset, hörs ingenting. Tystnad. Fina fina säkerhetsdörr, jag är kär i dig.
Blåställsklädda ben går fram och tillbaka utanför fönstret. Vi har haft plast för fönstren i mer än en månad nu. Jag minns knappt hur det känns att ha syre i lägenheten.
Jag har fortfarande inte fått feedback från förläggaren, men kör på ändå. Tänkte bli klar med alltihop innan första november. För jag måste släppa bokprojektet lite, jag måste skriva min jävla c-uppsats.
Träffade mamma härom dagen. Hon tyckte det var viktigt att inte stressa. Föreslog att jag kanske skulle skippa uppsatsen, gå runt och prata med barnet istället. Berätta om löven på marken. Om solen som sken. Det lutar inte åt att jag nappar, men tanken var väldigt fin.
Darling ringde just. Efter mycket strul har vi äntligen fått biljetterna till Costa Rica. 18 december till 12 januari. Mitt i uppsatsoppositionerna men vem bryr sig. Weeeeeeeeooooooooo!
Mitt huvud började värka igår igen och vill inte ge upp. Drömde hela natten att allt berodde på att jag inte druckit något kaffe. Sedan drömde jag att jag och darling skulle ta studenten men inte fick träffas. Han blev hämtad av en bil, jag av en annan och jag kunde inte alls känna glädje över min nyvunna frihet.
I förrgår födde jag mitt jag-vet-inte-vilket barn i ordningen. Kanske femton centimeter lång och med massor av hår som vi samlade i en tofs i pannan på honom. För det var en han, som jag kallade lilla tjejen.
Ur mina bröstvårtor rann leche condensada. Vet inte om det smakade så, men konsistensen var samma och lilla barnet åt. Sedan glömde vi honom i en väska på övervåningen och kom på, först någon timme senare, att det var länge sedan han skrek. I panik hämtade vi väskan och där låg han fortfarande. Och sov.
Vaknade med samma saknad som efter alla andra förlorade barn. En liten tröst är att han kanske bara flyttat tillbaka in, för att växa sig lite större.
Jag måste skärpa till mig nu och börja med c-uppsatsen. Jag vet vad problemet är, jag är inte helt övertygad om min idé.
Jag har haft det lite stormigt på sistone. Mestadels i huvudet men även i luven på mina nära och kära. Att gå i terapi leder ju ofta till att man i slutändan måste konfrontera dem man älskar. Dem man präglats av, vuxit upp med, haft tysta konflikter med.
I nästan 30 år har jag givit sken av att vara den kontrollerade, lugna, med läget under kontroll. Jag har varit så självgående och självständig att jag glömts bort tror jag. Eftersom jag reder mig så bra på egen hand.
Härom dagen trodde jag att skrämt hela min familj på flykten. Jag grät mig själv till uttorkning, tänkte att jag på sätt och vis går genom allt detta för att mutanten ska kunna komma ut i en harmonisk värld, samtidigt som den tvingas studsa hit och dit i mina känslostormar. What´t the point då liksom.
Idag är jag glad. Idag känns det som att mitt kaos är värd all möda. Jag vet att min familj älskar mig, jag kan inte skrämma dem på flykten. Och såklart att en ventil som inte blivit pyst på 25 år inte kan palla trycket. Såklart alltihop kommer ut i en explosion då. Men nu kan jag andas igen. Pysa in. Pysa ut.
Idag började som en riktig katastrofdag, vars första timme jag grät mig genom. Alla världens problem var plötsligt mina och jag orkade inte tänka, kämpa, bry mig alls.
Men framåt eftermiddagen klarnade den mulna himlen. Jag fixade saker på damp, pratade med brorsan, gick på födelsekalas hos Emilia som fyllde ett (sjukt vad tiden går) och gick på möte om v-day som verkligen var inspirerande.
Slutligen på väg hem med darling för att köpa pizza, kolla idol och bara ta det lugnt. Kliver på bussen vid fridhemsplan och upptäcker att mitt busskort försvunnit ur sin plastficka. Mitt fyra månaders 1600 kr dyra SL-kort, giltigt till sista december, utan förlustgaranti, poff borta. Antagligen tappat i spärren vid Rådmansgatans t-bana. FAN FAN FAN.
Darling insisterade (glatt dessutom, han är magisk i jobbiga situationer) på att åka tillbaka och leta.
Jag lovar att jag hittar det sa han och till slut lät jag honom. Han hoppade av bussen och vände tillbaka till fridhemsplan.
Återstående delen av resan hem, insåg jag att oavsett om han hittade kortet eller inte, var jag glad igen. För att han finns. För att han bryr sig om mig. För att han är min, i mitt liv.
Jag köpte pizza, katrinplommon (gravid=förstoppad) och i trappen upp ringde darling.
Och hade hittat kortet.
Jag ska verkligen, resten av helgen, veckan som kommer och kanske återstoden av året, ofta och mycket påminna mig själv om att jag har jävligt många anledningar att vara glad. Att det finns fina människor som lämnar hittegods till spärrvakten. Och att jag har världens finaste person i mitt liv.
Och shit va kär jag e i honom också.
Det bor en slagborr i mitt huvud. Tror den drog igång imorse i samband med partiledardebatten på radio.
Har lagt märke till ett typiskt (manligt?) retoriskt verktyg som används av såväl Reinfeldt som darling (men där slutar alla likheter, jag skäms nästan över att jämföra de två, förlåt mig.) Det är att de använder personen de debatterar med ´s namn fyra gånger i varje mening.
Men Mona? Menar du Mona att du Mona har hela folkets stöd Mona?
Fast egentligen började huvudvärken i sömnen. Jag vaknade kvart över sex och kunde inte somna om. Tänkte på hur jag ska styra upp mitt liv, som ju egentligen är helt perfekt. Tror jag. Men jag drömde att jag fått barn och att det svalt en strumpa (en svart) och höll på att kvävas. Jag visste inte hur jag skulle få ut den, jag tänkte på den lilla matstrupen som skulle gå sönder om jag drog för hårt. Jag tänkte att jag borde springa till kvartersakuten och tvinga mig in, men att tiden nog var för knapp.
Är på skolan idag, har ju bestämt mig för att försöka göra klart min utbildning. Gick till expeditionen och frågade om jag fick hoppa tillbaka till journalistiken i vår.
Har du tagit studieuppehåll?
Nej.
Nej, jag ser det här. Du bara försvann.
Ja.
Så får man inte göra.
Jag vet, jag trodde att jag aldrig skulle komma tillbaka.
Hon skulle maila någon och sedan mig och kanske får jag inte gå klart utbildningen. Jag blev inte ledsen alls. Tänkte bara att det vore rätt typiskt. Men om jag får stanna, ska jag ta ett nytt uppehåll, mitt i kursen och föda barn, och då blir de väl ännu argare.
Försöker svälja ner huvudvärken med en latte. Håller tummarna för att det funkar, för jag måste omarbeta manus intensivt idag.
