Blaj

Anledningen att jag bloggar så mycket idag, är för att jag borde skriva c-uppsats-pm. Det går framåt, men att sitta framför skärmen utan dödlig deadline, leder i internetfördärvet om och om igen. Jag har dessutom lyssnat på Sovjets nationalsång fyra gånger i rad på youtube och får inte nog!

Jag har i alla fall kommit till punkten om forskningsläget och har insett att, liksom allt annat här i världen, det mesta handlar om att blaja.

Apropå blaj mailade förläggaren och frågade om vi kunde göra fredagsmötet till ett lunchmöte. Vilket jag sa ja till, men att vara smart med mat i munnen är inte så lätt kom jag på sedan. Men vad gör man inte för lite gratiskäk i dessa tider. Mutantens näringsbehov ruinerar mig.

Pappas första barnbarn

Jag sa det inte högt, men att tänka det gav mig tårar i ögonen. Farmis, så liten och mindre och mindre för var gång, stod vid dörrposten in till köket.

Du tycker säkert att jag lägger mig i, men jag bryr mig så mycket om er. Ni är ju Anders barn.

Jag såg min chans att berätta just då. Efteråt förstår jag inte riktigt hur jag kunnat vara så orolig, hur jag trott att hon skulle bli annat än glad. Men då var jag lite skraj och hon mjuk och full av pappatankar och vad kunde passa bättre, än att säga det då?

Farmors små ögon under massor av ögonlock och annan väldigt rynkig hud, fick ett uttryck av förvåning i ansiktet. Förtjusning.

Vad säger du?!

I vågor går den. Längtan. Efter den förlorade föräldern. Det är en klyscha, att med sitt eget havande börja rota i sina föräldrars föräldraskap, men klyschor är ofta sanna. Och hur mycket intensivare blir inte sökandet och undrandet, när föräldern inte finns?

Farmor berättade om att hon mått illa hela sin graviditet. Att pappa kommit ut som en femtiofyra centimeter långsmal liten ål. Att han var ett känsligt barn.

På väg hem från Tippen, när jag hjälpte rullatorn över trottoarkanten, suckade hon.

Tänk att du ska bli mamma.
Och jag fnissade nog. Ja, det är stort.
Jag älskar henne så mycket. Han sa så din pappa, om dig.

Farmis har sagt det förr. Men jag är som sagt väldigt blödig numera, så tårarna trillade som höstlöv mot marken. Fan att han dog. Fan att jag aldrig fick dusta, diskutera, ifrågasätta och lära känna. Fan att jag aldrig får veta vad föräldraskapet var för honom.

Men det känns coolt att jag och farmis funnit en ny gemenskap. När jag berättade att jag funderade på att banga gastroskopin jag kallats till, på grund av att bedövning inte är så bra i nuläget, fnös hon bara.

Herregud, hur tror du att du ska klara att föda barn om du inte klarar en gastroskopi?

Självklart har hon rätt. Och just nu känner jag mig riktigt peppad på att svälja en kamera, med en alvedon på sin höjd, att stilla nerverna med.

Oväntat besök

Fick en levande vetevärmare i knäet plötsligt. Grannens katt som smitit in.

Stor sol och andra stordåd

Drömde att en motor stod på tomgång med ett brummande som stegrades var tionde sekund. Vaknade och fick puffa darling i sidan, som visat sig vara källan till oljudet. I morse vaknade jag av att någon knackade i väggen, vilket snart övergick i hundra släggors bankande. Fasadrenoveringen fortgår och har blivit en kär vän och följeslagare.

Solen försöker skina in genom neddragna persienner och inplastade fönster och jag älskar hösten. Doften, luften, färgerna. På fredag ska jag på möte på förlaget och är redan sjukt nervös. Idag ska jag skriva ner c-uppsatsidéen som föll ner från himlen igår.

Den som har DN måste läsa Insidan idag, med Azigza och Fanzingo. Jag blev rörd till tårar, men väldigt lite rör mig inte till tårar nuförtiden, så egentligen säger det inte mycket om innehållet.

Ännu en rivstart på veckan

Det är bara två timmar sedan jag åt en stadig lunch, men jag börjar redan bli obehagligt hungrig igen. I övrigt är jag på gott humör, säkerhetsdörrarna som jag roddat mig sönder och samman med sedan typ april, är beställda. Äntligen! Och jag övningskörde till och från Östergötland, på motorväg och i stadstrafik, utan att krocka eller bryta ihop. Ett steg närmare kortet. Dock fick jag spänningshuvudvärken av jordbävningsstyrka så fort vi lämnat tillbaka bilen, som höll i sig hela natten. Men den börjar avta nu.

Freden IF spelar sista matchen idag och jag känner en sentimental värk i mellangärdet. Trots att jag stundtals hatat att behöva ägna varje söndag åt att övertala folk att spela, varje måndag åt att samla på mig återbud. Nu är det nästan slut och jag börjar redan sakna det. Så typiskt.

Jag skrämde även livet ur massa gamla Sigtunaelever på 30-årsfesten i lördags, genom att berätta att jag skrivit en bok om skolan. Vissa blev gröna i ansiktet, andra tyckte det var coolt och spännande. Men jag verkar redan ha sålt slut en första upplaga, bara genom ryktesspridning. Och trots att jag envist upprepar att det inte handlar om dem, inte är personer direkt plockade ur verkligheten, vägrar alla konsekvent att tro mig. Och jag antar att det är därför de blir gröna i ansiktet, alternativt exalterade: Alla vill läsa om sig själva, även om det pirrar olustigt i magen.

Jäjä, vi får se hur det går. Känner mig lite orolig angående min fina bok och dess framtid, men skyller allt på bokmässan och stressen den åsamkat på alla krafter som annars skulle lagt all sin tid på mig.

Sen har jag fortfarande inte valt c-uppsatsämne, vilket jag borde gjort någon gång förra veckan. Jag har heller inte läst all teori jag föresatt mig att göra idag, men jag har haft ett möte om Peace and love, ett tänkbart samarbete mellan freden och sexualupplysningen, som känns roligt. Och efteråt fikade jag med Karin och pratade skit och på väg till damp köpte jag ett par nya stövlar, bara minuterna innan dragkedjan på mina nuvarande, kollapsade. Så rätt mycket går bra i mitt liv, jag ska verkligen inte klaga.

Att nära och att tära

Jag sitter och försöker skriva en essä om kvinnorna under nazismen. Om en halvtimme ska jag ta tåget till farmis i Igelboda och outa mitt tillstånd.

Jag borde inte vara nervös. Jag borde vara glad och förväntansfull, brinna av iver att avslöja min väl hållna hemlighet. Men farmis har en så tydlig indelning i sitt eget huvud om hur saker bör vara och jag har som vanligt gått bakvägen. Först skaffar man sig en utbildning, med tillhörande examen. Sen träffar man lämplig heterosexuell partner och ingår äktenskap. Därefter köper man sig en liten täppa och fortplantar sig.

Vi har haft diskussionen många gånger. Jag står fast vid att jag inte är alls peppad på giftermål, men att jag tänkt höra ihop med darling länge, länge. Kanske faktiskt hela livet. Under det senaste året när jag skrivit på romanen, har farmis ofta frågat hur det går med min examen. När jag berättade att förläggaren ringt och ville ge ut min bok, blev hon visserligen glad, men inte alls i nivå med när hon hörde att jag äntligen bestämt mig för att bli klar.
Du är den enda av mina barnbarn som saknar examen sa hon en gång. Jag protesterade med att brorsan faktiskt inte heller hade någon. Men det tyckte farmis inte var samma sak.

Nu sitter jag här med min genusanalys, fördjupad i texter om hur nazismen tvingade bort kvinnor från kvalificerade jobb, gav dem nationstillhörighet först som gifta och uppmanade dem att föda minst fyra barn. Jag tänker på hur så mycket i mina far- och morföräldrars generation handlar om att göra rätt för sig, om att nära och tära på samhället. Jag tänker på hur mycket lättare det varit för mitt talangfulla syskon att möta respekt i sina yrkesval än det varit för mig. Enbart på grund av att han har snopp. Och det stör mig att jag sitter här och är nervös, när jag är så övertygad om att vad jag gör är något bra. Att jag är så beroende av auktoritetens bekräftelse att jag nästan önskar att jag var pro äktenskap. Att jag inte, som mitt älskade syskon, tror på mig själv i sådan utsträckning att jag skiter i vad andra säger.

Det är sorgligt. Men nu måste jag gå.

Uppdatering: Snacka om att jag tagit ut förlusten i förskott. Farmis blev jätteglad. Ville till och med äta á la carte nere på Tippen, men nån måtta får det vara. Jag sa stopp.

The silent treatment

Jag fick äntligen mail från min förläggare. Hade, i dagens låga mood, intalat mig själv att hon nog ångrat sig och beslutat att tiga mig till döds.

Men nu hörde hon av sig, vilket var en lättnad.

Det har liksom känts för bra för att vara sant att jag både skulle föda en bok och ett barn nästa år.

Men mycket kan ju fortfarande gå snett på vägen.

Drömorgie

Drömde att en gammal kompis från Sigtuna hade släktträff, och jag var med på ett hörn. De hade inte setts på jättelänge, styvbröder morsor och farsor.

Plötsligt hade en äldre man fastnat på taket, som var fullt av isfläckar, kalt och halt. Vi försökte nå honom men han låg på rygg och alldeles för långt bort.

Jag såg en skorsten som jag tänkte jag kunde ta stöd mot för att hjälpa honom. Ålade mig framåt, ilande rädd och klamrade mig slutligen fast. Försökte sträcka fram handen, men nådde inte. Hittade en träslev som jag kunde använda som hävstång tänkte jag. Och få mannen tillbaka in i tryggheten.

Men träsleven bröts av hans vikt och vi kom båda allt närmare kanten, stupet ner mot avgrunden. Jag började tänka på hur det skulle kännas i magen under fallet. Jag fattade att jag skulle dö när jag träffade marken.

Klasskompisen stod i öppningen in i huset och sträckte ut handen. Bad mannen ta den, men han nådde inte. Ingen av oss gjorde och så vaknade jag just när vi tappade balansen.

Sen somnade jag om och var på Damp. Satt i första rummet och jobbade, när Roomsie kom in genom dörren. Vi hade stämt träff och jag ville veta allt om hennes möte med Jamie Oliver. Hon såg neutral ut, varken glad eller ledsen och ryckte på axlarna.
Allt gick bra, men det är konstigt hur man får perspektiv när saker plötsligt förändras. Min bror dog igår.

Jag försökte fatta. Jag tänkte att hon måste vara i chock om hon kunde prata om det sådär.
Är din bror död?
Hon nickade. Jag började gråta. Gick fram och kramade henne hårt, hulkade i hennes hår. Kände henne hulka tillbaka. Jag såg bilden från gårdagskvällen. Brorsan som satt på en bänk, full, utanför en klubb. Roomsies illustrerande röst:Någon råkade amputera hans ben. Han förblödde.

Jag såg brorsan bli blekare och blekare. Han måste ju ha gått att rädda. Han kunde ju inte bara vara död!?

Vaknade sorgsen. Inser först nu varför. Nattens känsla är kvar i kroppen. Mannen på taket, brorsan och döden. Jag vill verkligen inte klaga på mitt tillstånd, men jag är lite småorolig över att mina drömmar kommer att bli, om möjligt, ännu värre ett tag framöver.

Men alltså, vilken glädje!

Visst är jag bekant med att delad glädje är dubbel glädje, men shit, det har verkligen varit julafton i våra liv under det senaste dygnet. Så många genuint fantastiska reaktioner som vällt fram ur alla hörn. Jag är hormonell, jag gråter hela tiden, jag blir snart uttorkad.

Jag har gått och trott på detta nu i mer än 24 timmar, och både jag och darling ser den lilla filmsnutten, eller åtminstone vad som kändes som en filmsnutt, spelas upp i huvudet på repeat. Med Frö som tog sats och flög rakt upp i luften som värsta Patrik Sjöberg/Kajsa Bergkvist. Om och om igen. Övade på sin hickreflex.

Du skämtar, har nog varit den vanligaste reaktionen, men så glada som alla blivit sen, när de fattat att vi menat allvar. Wao. Jag är mållös. Visst, det här är bland det största som har hänt i mitt liv, och sannerligen det mest surrealistiska, men jag hade inte väntat mig att så många andra skulle tycka detsamma.

Jaha. Då började jag gråta igen. Just typiskt.

Men för att citera min tredjeringsruta: Mina vänner, tack rå.. Tack för att ni är så grymma och fina och stöttande och coola och gör mitt liv så härligt.

Det var inte cancer…

Det var ett barn! Liten liten och med hickan från hell, men levande. Har liksom varit helt övertygad om att det var druvbörd, eller en förirrad bajskorv eller ett bråck.

Hade tänkt banga matchen ikväll, men efter den atletiska uppvisningen i magen, måste jag visa att jag också kan, och kanske till och med göra mål!