Jag sitter på en takförsedd altan i ett hus utanför Ljugarn på Gotland. Det duggregnar och jag är så lycklig och ledig att jag nästan måste nypa mig i armen. Vi hälsar på Mia vars morfar byggde en stuga här på sextiotalet, igår var vi hos Gloria och Manuel alldeles i närheten, som tagit sig an värsta renoveringsobjektet och bjöd på fruktsallad i blåställ. Jag börjar längta lite efter St Anna och vårt hus, men samtidigt är det så skönt att bara hänga, läsa och skriva.
Almedalsveckan var kul, vi lobbade, minglade, lyssnade på tal och sista dan tog darling batteln med Sverigedemokraterna. Jag stod vid hans sida och slängde då och då ur mig överprovocerade, ilskna kommentarer, samtidigt som jag fascinerades av darlings diplomati. Hur han nickar och säger jag förstår i lägen då jag inte kan göra detsamma. Sen kommer med välformulerade och träffsäkra motargument.
Nu chillar vi på landet ända till tisdag då det bär av mot Stockholm, DAMP och trappstädning. Sen landet igen och dygnetruntarbete med boken. Jag funderar på att fasta, för traditionens skull, men även för att det ger en kreativitetskick som heter duga samt är ett sätt att gå runt problemet med att behöva laga mat hela tiden.
En stor bit av mitt hjärta önskar att jag vore med mamma och brorsan i Västerås just nu. MIn gamla fina vän Ellas minnesstund hålls idag och de är där. I snart ett år har vi pratat om att vi verkligen måste hälsa på henne. Så ringde telefonen när jag stod vid RFSU:s bord och det bittra faktum att jag aldrig mer får chansen att träffa henne slog ner som en betongklump i huvudet. Fan också, hann jag tänka innan tårarna svämmade över och jag fick gömma mig bakom ett tält för att inte skrämma förbipasserande.
Ella var en av mina första brevvänner. Hon var med sin man Kalle, mammas och pappas bridgepartner, deras bästa grannar i Västerås på sjuttiotalet. Hon kämpade hela sitt liv för en bättre värld.
Hon dog av ålder, jag vet att det borde skänka tröst, men varför fick jag bara inte tummen ur och hälsade på? Jag skrev ett brev efter resan till Mocambique. Berättade om vad som hänt sen sist (vi sågs senast när jag var runt tolv) och att jag blivit som mina föräldrar. Fredshetsande idealist.
Hon gladde sig så mycket åt ditt brev sa sonen i telefon när han givit mig dödsbudet. Fan också. Varför kan man aldrig få vara efterklok, rätta till något som är för sent att förändra? Varför är enda möjligheten att lära sig av sina misstag, att aldrig mer lämna saker osagda? Det måste vara nåt slags straff, helt klart.
Men jag är i allafall glad att jag fick iväg det där brevet. Det är en liten tröst i den stora sorgen.
