Fjärde gången gillt?

När vi letade lägenhet sa brorsan att vi skulle få antingen den fjärde eller den sjunde lägenheten vi budade på. Eftersom vi då befann oss vid tredjegångengilltlägenheten, ville jag inte tro honom, men sen blev det ändå så. Och faktiskt hade jag ingenstans hellre velat bo än på min lilla Essing. Dock var stressen, väntan, längtan, hoppet, förtvivlan nästintill outhärdlig då och jag var på gränsen att ångra mig, skita i att vilja flytta alls. 

Och det har varit samma sak med Projekt 07, mitt manus som blev färdigt och jag ville ha svar bums, vilket jag snabbt fattade att jag kunde se mig om i stjärnorna efter. Och sen kom diss ett, och diss två och i torsdags i Johannesburg på sunkinternetkafé diss tre. Darling sa fjärde gången gillt och jag ville slå honom hårt. För han fattade inte. Hur ont det gör och hur svårt det är. 

Men så i fredags kom ett mail, från en förläggare som jag valt på känn och som gillade vad hon läste skrev hon. Hon ville att jag skulle ringa henne och jag, som just landat och var förvirrad och inte riktigt fattade vad som stod, sköt upp samtalet till idag måndag. Och jag ringde och hon ringde tillbaka och var entusiastisk och nästa torsdag ska vi ha möte och snacka manus.

Såklart behöver detta inte behöva att förlaget vill ge ut den i slutändan. Hennes idéer kan vara helt i kollision med vad jag kan och vill skriva. Men det hon sa i telefon under några korta minuter, var exakt de grejer jag själv tänkt på och velat jobba med. Och oavsett vad som händer så kommer jag få feedback. Och en spark i rumpan åt rätt håll.

Så solen skiner och jag är tillbaka i Sverige och har så mycket energi, min grusiga, sömnlösa ögon till trots. På veckans första dag.   

Borta bra

Hemma igen, en timme före i kroppen och med många flygtimmar i bagaget. Mamma Nelly mötte med lunch hos oss, sen middag och kusin C, mamma, Linnen, brorsan. Är glad, trött, peppad, frusen (ska det vara minusgrader till maj nu eller?)Fick ett glädjande mail idag, men vet inte tillräckligt mycket för att blogga om det än.Nu ska jag sova jättegott i min stora, varma, mjuka kackerlacksfria säng.  

Som sand genom fingrarna

Nu gar tiden overkligt fort. Vi ar tillbaka i Maputo, har endast tva natter kvar innan vi tar bussen till Johannesburg. Sover dar en natt och flyger hem till Sverige igen.

Den har gangen bor vi pa Hotel Moçambicano. Dubbelt sa stora rum och trippelt sa god frukost for 100 mtz mer. Vi njuter av snabb(are) uppkoppling och stadssus. Imorgon ska vi workshopa med Amodefa, darling ska kora ett RFSU-pass och jag ska visa film.  Ivone ska lana ut sin kopia till mig, jag tog inte med mig en enda. Annars har den levt sitt eget liv har nere, vilket kanns coolt. Fler har sett den an jag kunnat ana och jag antar att kopiorna hemma i ladan gor mer nytta har ar dar.

Darlings mage ar frisk igen. Solen skiner och det sista flip-flop-skavsaret har lamnat min fot.

 

Ooooooo, internet

Internet ar i klass med varldens absolut langsammaste, men vi ar ju faktiskt pa mocambikanska landsbygden, sa jag ska inte klaga.

Sedan ett par dagar befinner vi oss i Tofu, en kuststad full av surfare och sydafrikaner. Och engelsktalande forsaljarbarn. Eftersom ingen brytt sig om att lara sig portugisiska har the locals anpassat sig. Vi bor pa Turtle Cove som enda gaster, i en bungalow a la Marocko. Toaletten saknar dorr som nagot slags romantisk finess och eftersom darling fortfarande har knasig mage, njuter vi extra mycket av den lyxen.

Vi har mott upp med Stina, som vi senast traffade i Maputo for ett par veckor sedan och har badat, solat, atit gott och last bocker. Varvat ner, men jag har inte riktigt lyckats slappna av i ingentinget, kommer val lyckas lagom till sondag da vi ska harifran. Tiden har saklart borjat rusa, snart aker vi hem igen. Till Sverige dar snon ligger vit. Jag ar inte forvanad, vintern kommer lagom till nar vi ar hemma, sa jag innan vi drog och det verkar som att jag far ratt.

Igar brandes jag av en bluebottle, en liten brannmanet som ser klenare ut an vad den ar. Innan jag fattat vad som hant trodde jag att jag var pa vag att fa en hjartattack. Forst borjade det svida som fan pa handen, sen spred sig en stickande smarta upp genom armen och ut i armhalan. Det brande och stack sa att jag blev alldeles matt och jag la mig ner pa handduken och vantade pa doden.

Sen fick jag veta att jag blivit brand och att precis den reaktionen drabbade alla, eftersom giftet sokte sig till lymfkortlarna.

Imorgon aker vi nog pa utflykt till Inhambane, narmsta stad. Igar lyckades mamma na fram till mocambikanska numret, som forsta person. Livet ar gott.

Pa egen hand

Darling och jag far klara oss sjalva nu. (Klicka pa bilden for att se fler)

Nu ar vi bara tva kvar. Igar akte mamma och Gunnar hem till Sverige igen och inte mycket var sig likt. En kallfront svepte over Moçambique och fick traden att svaja, oss att satta pa oss jackor. Darling lag utslagen pa hotellrummet i magsjuka och vi andra kurade pa kafé, i skydd fran regnet.

Vi vinkade av dem ett par timmar senare, utanfor hotellet och sag dem forsvinna bort och anda till smset fran Johannesburg kom, att de landat, var jag angestladdad eftersom jag dromt att vadret hindrat dem fran att lyfta. Att de bestamt sig for att ta baten istallet. Men allt gick alltsa val och nu ska de vara nagonstans i luften mellan Sverige och Turkiet.

Dagen innan blev en skon blandning av eufori och antiklimax. Vi begav hos hem till den engelska kvinnan som bott i vart gamla hus, for att dricka kaffe och titta runt. Men nar vi kom dit stod hon med nasan tryckt mot gallret och klagade over att vi sagt att vi skulle komma en vecka tidigare. Att hennes man kommit tillbaka fran en resa och inte ville bli stord och att vi antagligen aldrig alls bott i huset, enligt hyresvardinnan. I bakgrunden tornade mannens skugga upp sig som en hotfull demon och vi lamnade gatan med en jobbig kansla i kropparna.

Men sen hittade vi Rui Bastos, sjukhusdirektoren i Beira nar vi bodde dar, drack juice och pratade minnen i hans vardagsrum. Och han var sig lik enligt mamma, fast jag trodde vi tagit fel pa man nar jag jamforde fotona vi hade med oss. De gjorde for ovrigt succé in i det sista.

Den sista och lyckligaste stunden kom dock en stund senare, pa hotellet. Vi lamnade ju Beira utan att ha hittat Serjito. Hans pappa sa att han flyttat till Sverige, men grannen Juliana misstankte att en hund lag begraven och vi andra befarade allt fran narkomani till HIV till fangelsevistelse. Men Juliana hade lovat att forska vidare. Vi ringde henne sista kvallen i Beira utan att fa nagra svar och hoppet kandes ute, men vi var tvungna att hora av oss en sista gang. Sa darling ringde.

Han dok upp! utbrast da Juliana i andra anden och vi satt forstummade av chock (Gugu fattade inte spraket sa han satt forstummad av den anledningen istallet).

Samma dag som vi lamnat Beira hade Serjito dykt upp hemma hos Juliana. Han madde bra, har jobbat som soldat i Burundi, har tva barn och bor i en forort till Beira. Han blev valdigt lycklig over att hora att vi varit dar, sa Juliana.

Sa Serjito levde och hade halsan och nog hade det varit coolt att fa traffa honom, men vissheten om att han inte slukats av missbruk eller sjukdom var en lycka, och nu kan vi etablera kontakt. Och forhoppningsvis traffa honom nasta gang, pa nasta resa.

Idag mar Darlings mage lite battre och vi ska pa Workshop hos Afrikagrupperna. Imorgon ska vi till AMODEFA och pa onsdag tar vi bussen till Tofo. Varmen har atervant och aven om frukosten var tom utan resten av ganget, sa vanjer vi oss snabbt.

Tillbaka i storstaden

Allting ar ju som sagt relativt och att komma tillbaka till Maputo fran Palma var som att mota en varldsmetropol. Vi bor pa samma hotell som allra forsta helgen, men att ha tv, AC och rinnande vatten kanns sa sjukt mycket lyxigare nu.

Imorgon flyger mamma och Gunnar till Sydafrika och vidare hem. Jag och Darling stannar, vi aker nog till Tofo i Inhambane. Pa semester kanns det som, efter de senaste veckornas tempo. Men shit vilka grejer vi har hittat och upplevt.

Ulla-Greta, Arnalda och ovriga i Pemba vann vara hjartan fullstandigt. Nu ar vi lite mora och redo att knyta ihop filmsacken. Kameran och de 16 banden far aka hem till Sverige med de andra.

Pemba

Vi kom till Pemba nagra timmar fore den omtalade cykolonen (omtalad har alltsa. Jag ar ganska overtygad om att ingen hemma i Svedala hort talas om den, utom mojligen pa den har bloggen). Vi hann natt och jamt sla oss ner i restaurangen intill det klarbla vattnet, innan himlen oppnade sig och massiva mangder regn borjade falla. Visuellt var det magiskt och efter en veckas torka och svett kandes det skont med lite svalka. Men det daliga vadret holl i sig, vinden ven och vi borjade oroa oss for att inte kunna ta oss till Palma, en liten ort langt uppe i norr, med relativt daliga vagar.

Men igar vande det. Vi hangde pa paradisstrand (som snart kommer skovlas av de fjorton hotell som fatt tillstand att bygga) och idag snorklade vi. Jag drog tre djupa andetag i snorkeln under vatten, inom loppet av tio minuter. Jag behover nog inte salta maten pa ett tag, om man sager sa.

Nu ar jag och darling pa internetkafe. Aven uppkopplingen har tagit stryk av cyklonen och har inte fungerat pa flera dagar. (Man kan skylla det mesta pa cyklonen) Vi har besokt Amodefa idag, en systerorganisation till RFSU. De har bairrons finaste mur runt sitt hus, som tog ett halvar att bygga. Dessvarre ar sjalva kontoret angripet av termiter som gjort valdigt vackra, men forstorande monster i vaggarna.

Imorgon bar det av till Palma, dar vi ska besoka Amodefas verksamhet. Avstandet ar 40 mil och vi har fatt lana en bil av vara nyfunna vanner Paco och Elisabet, som ar svensk/engelsk/portugiser. Gugu och Darling ska turas om att kora den, Ullagreta kor den andra. Vi fann nagra vanner pa planet fran hit ocksa, tva colombianskor och en spanjorska, som jobbar i Beira och som var hur softa som helst. Vi lovade att forsoka komma och halsa pa inom ett ar, da deras kontrakt gar ut och de aker darifran.

Pa fredag flyger vi tillbaka till Maputo. Storstaden. Allt som har med asfalt och elektricitet att gora kanns hightech, att det finns kaffe pa kafeerna kanns ocksa som lyx. Mamma och Gugu aker tillbaka till Sverige den 16e, jag och Darling ska ha mote med Afrikagrupperna och sen far vi se vart vagen bar oss. Just nu kanns det som att jag skulle kunna stanna har resten av livet.

Tack ocksa forresten for de fina kommentarerna.

Avslutning

Idag har jag brant mig pa hoger axel. Jag har ont i harbotten och ogonen svider av saltvatten. Vi har letat och letat efter Sergito, men det sista sparet ledde till hans pappa, som sa att han flyttat till Sverige. Av alla stallen. Men vi ska ringa en gammal granne senare ikvall som kanske vet mer, tydligen ar det nagot som doljs for oss, sager hon.

Vi gick till sjukhuset och visade upp vart rekommendationsbrev fran Afrikagrupperna. Fotona som borjar bli riktigt tummade nu och nagra kande igen pappa, hade jobbat med honom for 24 ar sen.

Vi sa att var onskan var att fa se var han dog. Var vi tog farval sista gangen. De bad oss komma tillbaka pa mandag, men vi insisterade, vi aker ju imorgon. Idag var var enda chans. Alla omkring oss blev mer och mer engagerade, ringde vidare till chefen som kontaktade intensivvardschefen och slutligen befann vi oss utanfor huset dar svart sjuka och doda manniskor fanns. Vi leddes vidare av en snall man, genom korridoren jag minns som jattelang men nu krymt i avstand som allt annat har. In i rummet dar jag sag pappa for sista gangen, dar vi alla sag honom sista gangen, och tararna blandades med minnena som vallde upp ur magen och hjartat och hjarnan, och jag grat. Den snalle mannen lat oss kanna och minnas och vara ifred. Efterat tog vi i hand och tackade honom.

Jag ar sa glad over att fa uppleva detta med mamma, Gugu och Darling. Det har ar den finaste och mest kanslomassiga resa jag gjort och vi har sa mycket att komma tillbaka till igen. Mammas kollegor fanns kvar och blev paffa men lyckliga att se oss. Vi tog en gruppbild som vi lovade att skicka.

Nar vi lamnat sjukhuset gick vi ner till var gamla strand. Slappte kladerna i sanden och guppade runt i vagorna. Som for 24 ar sen. Och antligen kan jag saga att jag badat i havet i Mocambique. Vi samlade lite sand i en pase fran var strand att ta med hem. En bit av pappa, en bit av vart liv har.

Diverse bilder

Klicka pa bilden sa kommer fler.

Det verkar som att telefonnumret jag bloggade inte fungerar sa bra. Inga sms eller samtal fran Sverige nar fram.

Idag nar vi var pa vag till Sergitos gamla hus borjade det plotsligt osregna. Vi tvingades soka skydd pa ett kafe och gick sen vidare hit, internetkafet.

Nu har det klarnat upp igen och vi ska knalla vidare i vart sokande. Imorgon ar sista dan, sen bar det av vidare till Pemba.

Allt fler tecken visar att pappa kanske inte vill folja med oss hem anda. Jag skulle nog ocksa valja Moçambique framfor Sverige om jag vore han, men kanske kan han sluta spoka nu. Familjen som bodde dar hade t.o.m tagit dit en prast som stankt vatten lite har och dar, men inget hade hjalpt.

Jag kanner en san enorm trygghet i den har stan. Vi far se om jag blir ranad den har gangen ocksa.

Att ta med oss hem

Vi sov till sent. Luftkonditioneringen hade hallit Darling vaken och Gugu hade hostat hela natten sa mamma. Sa det var lite seg stamning vid frukostbordet, kanske pga pappas dodsdag, vi var inte helt sakra. Vi drack upp vart kaffe och bestamde att vi forst och framst skulle rikta in oss pa vart gamla hus. Sa vi ringde taximannen fran igar och fick skjuts. Filmade den bekanta vagen, via Praca do intependencia och vidare langs stranden upp till sjukhusentren. Dar hoppade vi av, gick bort till vart hem, som var gult, ommalat, med ny mur. Grannens barn kom ner fran ovanvaningen dar Cia och Lasse bodde, och vi visade dem bilder. Fragade vem som bodde i var del av huset nu. En lakare tydligen, som jobbade men som vi nog kunde hitta om vi gick till sjukhuset.

Jag och Gugu begav till andra sidan vagen for att tavla i vem som sprang snabbast (en lek vi alltid holl pa med i Beira) men just innan startskottet gick, sag jag en kvinna forsvinna in genom var grind och jag ropade at mamma att knacka pa innan hon forsvunnit. Med andan i halsen hann jag fram lagom till kvinnan stack ut nasan igen och jag borjade visa foton. Forklara. Hon forstod snabbt och var vanlig, tillmotesgaende.

De hade inte bott dar sa lange sa hon, men anda sedan de flyttat in var det en man som spokade i huset. Tydligen hade en lakare dott dar en gang i tiden och nu oppnade han sovrumsdorren varje natt, gick runt i huset, tande till och med lampan ibland.

Men den lakaren var pappa, sa jag, aningen forvirrad, for forst trodde jag att hon pratat om en granne. Kvinnan tog sig for munnen. Ojojoj. Jag holl fram en bild pa pappa och hon tittade upp pa Gunnar. Ni liknar varandra valdigt mycket.

Sag att vi kanske kan fa med oss honom hem, sa mamma och strax efter att hennes tarar borjat rinna, gjorde mina det ocksa. Vi fick folja med in, kolla in vardagsrummet och sovrummen som jag missade sist. Hon visade en tarta som alltid stod framme, som pappa atit av. Han at allt de stallde fram sa hon.

Det hela var valdigt surrealistiskt, men vackert och jag kunde i vanlig ordning inte sluta grata. Vi sag bakgarden, de hoga traden och kvinnan sa att vi alltid var valkomna tillbaka, vi hade alltid ett hem hos dem.

Vi strosade ner till vattnet, tog av oss skorna och lat intrycken sjunka in. Forst visste jag inte riktigt vad jag skulle tro, sen bestamde jag mig bara for att tro. Saklart pappa vantat in oss dar, saklart han skulle folja med oss hem nu. Vi fick ju aldrig saga hej da, och forst nar vi alla ater var samlade pa samma plats igen, kunde han slappa taget om det forgangna. Och kanske kan vi ocksa det nu?

Beiras varma kansla genomsyrar an en gang varje kroppsdel. Efter en god lunch i skuggan, hittade vi en kyrka som vi satte oss i ett tag. Jag bad en liten bon, for pappa och for att han skulle folja med oss hem.

Nu ar vi alla fyra mora men lyckliga pa ett internetkafe med AC. Jag har forsokt lagga upp bilder fran idag, men misslyckades. Det far bli en annan dag. Kanske imorgon. Och da ska vi forsoka hitta Sergito, Gunnars bastis.