Framme

Det tog mig halva internettiden att komma in pa bloggen, sa forsta inlagget far bli kortfattat.

Vi ar iaf framme nu, i Maputo, efter tva dygns resande. Forsta stoppet blev i Istanbul da vi hade ratt lang tid att vanta mellan flygen, och hann aka in till stan, dricka te, ata baklava och roka vattenpipa. Sen sov vi oss genom en halvtom flygresa till Joburg, tva saten var fick vi, minst, men var anda ratt svullna och mora nar vi kom fram. Dodade nagra timmar med strosande och atande och letande efter darlings van Benji, som vi tyvarr inte hittade, och slutligen boardade vi den 40 grader varma nattbussen mot gransen.

Jag sov som en stock hela resan, i min nya nackkudde i plysch, de andra sov till och fran, men vi tog paus varannan timme och tvingades ut att kissa och kopa snask.

I morse ramlade vi av bussen i Matola, dar Ivone bor. Hon bjod pa frukost och darefter valfri soffa att slockna pa. Vilket vi gjorde, alla fyra. Nu bor vi pa softa hotellet Hoyo Hoyo, inne i stan och ska forhoppningsvis ata middag med Stina ikvall. Vi har ocksa hamtat ut flygbiljetterna till Beira, Pemba, Maputo och sett havet.

Gugu och mamma vilar pa hotellet och jag och darling har efter en dryg timmes letande hittat detta hak. Far se om inlagget gar att publicera.

Det kanns coolt att vara tillbaka. Har strosat for forsta gangen i Maputo, sist svischade livet forbi utanfor Ivones bilruta. Jag har kopt ett telefonkort for att bli mer lik lokalbefolkningen. Vi kan alla nu nas pa nummer 00258 842194806.

Alla mar bra. Ingen ar annu magsjuk. Spraken flyter ihop men snart pratar vi flytandet portugisiska, det ar jag overtygad om.

Tchau Suécia

Jag brukar alltid åka med tidiga morgonflygen men idag fick jag sovis ända till åtta. Inte för att jag sov mer än några minuter på hela natten, men det var ändå skönt att slippa den där gryningsångesten.

Som vanligt fasar jag för att ha tagit fel datum, att jag ska ha glömt nåt livsviktigt och för att planet ska störta. I nämnd ordning.

Hej då Sverige. Vi ses till våren..

Ännu en resfeber till handlingarna

Ett knappt dygn till vi boardar planet och beger oss till varmare breddgrader. Nästan alla punkter på min lista är avbockade, åh jag älskar verkligen listor, de får mitt liv att kännas så fullt av mening. Nervositeten yttrar sig som speed i hela kroppen, påspädd av en kaffe och magen åker bergodalbana med sig själv. Jag åt min första malariatablett i morse och imorgon bitti ska jag skicka bajsprov till en bakteriestudie på Akademiska sjukhuset, sen dra på mig stödstrumporna och slänga upp väskan på ryggen.

Jag har nog aldrig varit såhär väl förberedd inför en resa tidigare. Har agerat projektledare på hög nivå, Joburg, Maputo, Beira, Pemba, surrsurr, vemvarnär. Det mesta löser sig på plats och jag försöker packa lätt; allt nödvändigt och samtidigt räkna med att bli bestulen på alltihop som sist.

Jag lämnar datorn hemma, får blogga utan prickar och med måtta. På Wikipedia uppmanar de mig att beväpna mig: Carrying a handgun or knife for personal protection is recommended. Om jag läst det innan förra resan hade jag antagligen inte sprungit efter tjuven.

Oj vad många länkar i ett och samma inlägg, det finns ingen hejd idag.

Inatt drömde jag att darling dumpade mig (för vilken gång i ordningen?) och igår var sista terapin på en månad. Ja, jag lider av grav separationsångest och överdriven rädsla för att bli övergiven. Och jag är på väg med mamma och brorsan till Mocambique där pappa övergav oss alla tre för 24 år sedan, för första gången i samlad trupp, så det är inte så konstigt att drömmar och känslor löper amok. Känner mig åter peppad att filma och jag skulle nog gråta blod på plats om jag lämnade kameran i Sverige. Bättre att den blir snodd på en grusväg i Beira istället, faktiskt. Så kan jag gråta riktiga tårar och äta frango som tröst och säkerligen bli magsjuk tre gånger i rad av skallösa frukter.

Och det bästa av allt: Jag slipper hela mars. Kommer hem lagom till våren och 29-årsdagen och till att alla förlag jag skickat manuset till, skriker efter min uppmärksamhet. Snygga coola Agnes, snääääääääälla låt oss publicera dig.

Testar flickr

Jag har börjat tröttna på att aldrig lägga upp bilder på bloggen, så imorse tänkte jag nu jävlar ska jag fixa skiten.

Kreativitetens fånge

Sitter och jobbar på barnboksprojektet med Roomie. I DAMPs första rum, skönt med ljus som kontrast mot vanliga platsen i bunkern. Tänker på det som Clärfi sa, att en kreativ person är dömd till sitt skapande. Att det är omöjligt att sluta, oavsett hur många dissar/nitar/törnar man går på.

Såklart har hon rätt och det är en trygghet och en ångest på samma gång. Jag har redan glömt den smärtsamma dissen från förlaget (deras förlust inte min), redan börjat på nästa roman, är redan tillbaka i tanken på att jag ska kunna försörja mig på mina alster.

Men nu börjar jag få kalla fötter inför resan. Jag vill inte göra nån film, jag orkar inte tänka kreativt hela tiden. Vi pratade om det igår, om fällan som är så lätt att gå i. Där allt som sker i livet blir till filmer/artiklar/böcker/blogginlägg. Både ett sätt att distansera sig och att komma närmare. Bakom kameran kan jag tänka på framing istället för på smärtsamma minnen. I texten kan jag låta nån annan känna allt jag känner.

Darling kallade mig rabiat imorse när jag tyckte det var en dålig idé att han tänker jobba 150 procent i vår. Särskilt med tanke på att redan har typ blödande magsår. Kanske har han rätt i att hans stress är hans eget problem. Synd att jag inte håller med honom, allt blir lättare när man håller med varandra. Istället blir jag stressad å hans vägnar och utvecklar eget magsår.

Snart har det gått ett halvår sedan min livmodertapp stympades. Dags för återbesök mao. Jag föreställer mig hur cancern slingrat sig ända upp i halsen. Men så är jag ju hobbyhypokondriker också. Och då får ju det blödande magsåret sällskap.

Lördag

Jag börjar ladda för Kongofesten som vi ska fixa ikväll. Jag är skyltansvarig, roligt eftersom jag gillar att skriva texter med märkpenna. Jag sov som en riktigt stenad säl inatt, och drömde massa skumma grejer. Jag skulle lösa en gåta som en psykogubbe skickat till mig i ett brev. Jag stod i en slänt och tittade ner mot havet, fem eldar flammade i fjärran och jag tänkte att de var tecknet som skulle leda mig till gåtans svar. Istället fanns det i ett nedlagt kärnkraftverk, granne med min gamla lägenhet.

Sen drömde jag såklart om husgrunder, spröjsar och vilda djur. För vi skrev under sommarställeskontraktet igår. Solen sken och havet som förra gången var dolt i dimman, låg framför våra fötter. Jag hade sovit fyra timmar och kylan gnagde sig in i skelettet, så på hemresan somnade jag och drömde att grannens son skulle bo med oss i huset. Och han var som bebisen i räkostreklamen, överrörlig och skräckinjagande. Det är ett riktigt renoveringsobjekt, men från 1860 och det kan verkligen bli paradiset på jorden.

Bakisbetraktelser

Jag sitter på Frapino och stirrar ut genom fönstret, jättebakis. Har klämt en flottig macka plus kaffe och känner mig lite bättre nu. Inatt när vi kom hem snurrade hela världen, jag försökte logga in på facebook, men kunde inte läsa vad det stod och så blev jag illamående av alla obegripliga detaljer.Var ju tvungen att dränka mina sorger, fast det insåg jag inte förrän jag druckit fem glas vin. Jag skulle bara äta lite tapas med Slebbs, men när hon gick hem fortsatte jag vinhinkandet med Darling och Danne och Kristian och några till på Peppar, sen Tranan.

Darling var snäll och tröstande. Tänk på att jag också dissat dig en gång sa han och jag blev gladare. Trots att jag fortfarande får lite ångest över att han valt bort mig en gång i tiden. Jävla rationella jävel.Så kom jag att tänka på min kompis Nono som sagt att han ska ge mig tre MILJARDER kronor om mitt manus inte blir publicerat. Så hårt tror han på det, säger han, och det är ju snällt men nu är det faktiskt så att han inte läst en rad. Pengarna däremot, ser jag mycket fram emot på mitt bankkonto.

Det är alla hjärtans dag idag, jag hade faktiskt glömt bort när jag vaknade, men man måste nog bo ensam i vildmarken för att lyckas med att inte bli påmind. Tidningar, annonser, radioprogram, alla vill de få mig att konsumera kärlek. Förra året var jag på vinprovning med Farmis och hennes pensionärspolare i Igelboda. Men jag gav en väldigt fin och kärleksfull gåva till min paaaaartner som kompensation. Konsertbiljetter. I år får han ingenting, i år ska jag ha glömt bort honom tillbaka. Alltså, jag säger det inte med bitterhet i rösten, jag är bara så sjukt jävla bakis. Och så kan jag, i egenskap av känslomänniska, bli rädd för honom ibland. Som igår kväll, när vi pratar om hjärtesorg och passionerad kärlek och han för hundrade gången i ordningen pläderar om att han aldrig upplevt negativa känslor när det kommer till kärlek. Att han har lätt för att bli kär, lätt för att gå vidare, aldrig låter någonting gnaga honom inombords. Att han inte känner svartsjuka, avundsjuka, osäkerhet och att han inte förstår sig på dem som gör.

Du har helt enkelt aldrig varit kär, säger någon men mot det protesterar Darling. Och jag står där med fyra glas vin innanför västen och tänker att shit jag har faktiskt blivit lite härdad. Numera gnager sig bara en mild panikartad ångest in i kroppen när han pratar på det där sättet, som mumlar: Spring, spring, fort därifrån. Men den ryter inte längre, SPRIIIIIIIIIIING!!

I teorin har min superrationella kille rätt. Vi människor äts upp av onödiga, negativa känslor och det är dumt av oss att känna dem. Vi borde liksom han gör, välja bort dem. Jag är inte dum, jag fattar också att destruktivitet är dålig för mig, men jag ser det tyvärr inte som ett självklart val. När jag låter mig ätas upp inifrån av allt möjligt jobbigt, är det inte för att jag valt det. Det väljer mig. Vafan går jag annars i terapi för?

Så jag blir sårad när han säger det där, för jag tänker att han i princip klarar sig lika bra utan mig. Men försöker trycka känslorna åt ett annat håll, påminna mig själv om att han har guldfiskminne. Han har saknat mig, mått dåligt på grund av mig, behövt mig vid många tillfällen. Och den där gången när jag frågade varför han blev ihop med mig till slut och han svarade att det var enklare att ha en person att gå hem till än att behöva hålla dejtandet igång och att det var tidsmässigt passande bad han faktiskt om ursäkt sen. Det var till och med för rationellt uttryckt för att vara han.

Men ingen peppar mig som han. Ingen tror på min begåvning, min förmåga och mina idéer som han. Så nog kan jag känna att han älskar mig. Men jag vill att han ska lida lite för det, inte bara Välja Glädje hela tiden, som nåt jävla Kaj Pollakfan. Vi människor behöver deppa ibland. Må dåligt ibland. Vara olyckligt kära ibland. Annars är vi inte människor utan maskiner.

(förlåt darling, att jag hänger ut dig så här. det är verkligen inte min mening, men jag har inte samma känslokontroll som du, inte samma förmåga att skilja rätt från fel. Och om jag får skriva här behöver jag kanske inte ta ut det på dig senare. Så kan vi sitta hela sommaren, hela livet, på vår balkong och Välja Glädje, om och om igen)

One down five to go

Jag önskar jag kunde lita på alla delar av mina drömmar. I så fall skulle jag bara vara glad just nu och se fram mot att bli uppsökt på Centralstationen, av förlaget vars möte jag skitit i att gå på, som så gärna ville ge ut mig att de inte kunde vänta en sekund till.

Förra veckan drömde jag nämligen att det andra förlaget hörde av sig, var svalt positiva och sa att, om två år kan vi ge ut din bok. Och jag vaknade och kände instintivt Nej, jag vill inte ha er heller. Sa det till darling, som ryckte på axlarna och bara Skit i dem dårå. Och nu sket de i mig istället. Hej, nej, hej då, typ och jag blev chockad när mailet plötsligt låg där i morse i inkorgen, för 1-3 månader sa de faktiskt, och det har bara gått 3 veckor och sex dar.

Men glädjande nog kände jag igår att det var dags för räd två i utskicksplanen och jag slängde ihop fyra paket manus och brev till de förlagen som stod på tur på min lista. Och hade jag fått ett positivt svar idag istället för en diss, hade ju de 400 kronorna i kopiering och porto känns jävligt onödiga. Så egentligen borde jag vara tacksam och glad.

Hela processandet har liksom bleknat under de senaste två veckorna. Jag har nästan glömt bort att jag alls tryckt ur mig en historia. Pausat klurandet på vad jag ska göra av mitt liv om skrivandet är en flopp och inte en flipp. Om jag ska bli journalist ändå eller lärare. Eller filmare eller Konsumkassörska eller fredsaktivist. Men nu kommer alla de där tankarna tillbaka, vad händer nu, vad ska det bli av mig om resterande fem svarar nej, och jag vet ju att det finns jävligt många förlag att attackera, men frågan är om jag vill.

Inatt drömde jag att säljaren av det ljuvliga torpet (som förhoppningsvis blir vårt på fredag) ville byta det mysiga sidohuset mot en golfbana i kontraktet. Mamma sa ja och jag blev besviken. Förhoppningsvis ingen sanndröm. Även om en golfbana lätt skulle bli en schysst fotbollsplan.

Annars går livet i överljudsfart för stunden. Igår gled jag runt med fyra pass i handväskan och trodde att jag skulle bli rånad, sen var jag på världens längsta fredsmöte. Sen somnade jag nästan av utmattning i soffan, men ville så gärna se Brothers and sisters och SVT:s nya skolserie, så jag hällde upp ett glas vin och lite snus och då blev det verkligen rundgång i huvudet. Men jag sov gott och drömde nästan ingenting, som jag kan komma ihåg i alla fall. Hela förra veckan var så kaos, så under isen ångestladdad, att jag njuter av att kunna andas normalt igen. Darling säger att det mesta handlar om att välja hur man ska kanalisera tankar och känslor (han har inte sagt så ordagrant, men jag har valt att tolka det så) och jag har liksom bestämt mig nu. Jag SKA tänka att förlaget är ett riktigt pucko som inte hajar min briljans och att jag kommer gå hur långt som helst bara jag vill. (och ja, jag vet att Astrid Lindgren blev ratad och Paul Auster också typ 17 gånger och Jens Lapidus och Stieg Larsson)

Min första impuls var att stänga bloggen. Herregud, jag kan ju inte offentliggöra att jag blivit dissad. Men nu när jag blottat mig själv på nätet, känns det faktisk mycket bättre. Det som inte dödar härdar. Och sen när min bok sålt två miljoner ex, kommer det där stora förlaget komma krälande och böna och be för min namnteckning. Och då kommer jag säga sorry, jag tror inte på jättemaskinerier som glömmer de små människorna och bara tänker på pengar. Troligen.

Vita knutar

I onsdags tittade jag, mamma och brorsan på ett gammalt torp i Sankt Annas skärgård. Det var ljuvligt. I princip orört sedan hundra år, fyra kakelugnar, växthus, jordkällare och snickarbod. Utomhusgrill och gamla skåp. Kattvindar och garderober. Femhundra meter till havet och båtplatsen där vår IF Jolanta skulle kunna få ett hem, efter alldeles för många år i exil. Granne med farbrorns ö, granne med hästar och hagar och ängar. Nästan för bra för att vara sant med andra ord.

Idag ringde mäklaren och sa att det är vårt. Fortfarande så overkligt att jag knappt vågar skriva det. Ännu är kontraktet inte undertecknat. Men jag har redan drömt mig bort till framtiden och somrarna. Till alla böcker jag ska skriva där, isolerad från Stockholmsstressen. Till mina framtida barn som dansar i vattenspridare, till alla kompisar som ska dricka vin på mysiga fester i trädgården, spela spel inomhus i dåligt väder och höra regnet smattra mot fönsterblecket.

Ljuvligt verkligen.

Resan närmar sig

Fan det börjar bli lite jobbigt nu. Det blir alltid så här när jag närmar mig känslomässiga stunder. Och att hitta de där breven igår ledde till att jag satt och storbölade i soffan ända till läggdags. Det gör så ont på samma gång som det är härligt. En så skön, vardaglig, naiv inblick i vad som var mitt liv. Där jag ägnade vissa dagar åt att dansa med mamma och pappa. I orden minns jag mig själv, den jag var, hur jag tänkte och kände. Jag minns att vi glömde tuggtabletterna ibland, jag har frågat mamma om dem, men hon kommer inte ihåg. Nu har jag bevis svart på vitt. 

Och i brevet fanns en framtid där vi skulle ha snäckor i vardagsrummet och pappa skulle sluta röka. Framtiden som bara en månad senare gjorde att allt blev helt annorlunda. Jag ägnade hela uppväxten åt att sakna det vardagliga sen. Vårt vardagsrum blev aldrig igen så prydligt som det varit innan. Vi blev en stympad familj i en annan stad. Med den konstant närvarande saknaden efter någon som aldrig mer skulle komma tillbaka.

Vi ska ju tillbaka snart, till Beira och den stora sorgen och glädjen som finns där. Inför förra gången i januari 2006, grät jag på bussen hem varje dag, flera veckor innan. Jag var så rädd och förväntansfull och orolig. Jag börjar känna likadant igen. Det rör sig inuti, hit och dit. Jag grät hela terapitimmen idag, är så trött nu att jag vill krypa ihop till en boll under täcket, men jag ska hålla mig vaken till Cityaktuen.

Vi är fler den här gången, hela den kvarvarande familjen den här gången. Och så Darling. Jag är glad att han följer med, men lite rädd också. Det är kanske naturligt. Jag önskar jag vore mindre känslomänsklig. Vi pratade om det igår. Om rationalitet vs känslostorm. Darling och jag i ett nötskal. Så sjukt olika varandra.

Men bitarna inför resan börjar falla på plats. Vi har lämnat in visumansökan och fått kontakt med folk där nere som vi vill träffa, och som vill träffa oss. Och jag längtar efter att få möta minnen igen.

Något som är skönt är att helt förträngt hela manusväntan. Jag har nästan glömt att jag överhuvudtaget skrivit något alls.