Miniature earth

På tal om rättvisan jag pratade om igår.

Tack Emma för länken.

Bu eller bä?

Jag gillar att göra listor. Om jag fick välja skulle varje moment i mitt pågående liv bockas av.

Skönt, jag har städat, klippt håret, tränat, ringt det där jobbiga samtalet, nu kan jag gå vidare.

Bä:
- jag ska klippa håret om en halvtimme. Sitta i massagestolen och få hårbottenmassage.
- jag fixade Mocambiquevisum igår.
- jag har haft kulturhäng med Clärfi på mysigt kafé och ska ha möte med Roomsie senare.

Bu:
- jag klämde långfingret i dörren i morse och det bultar fortfarande.
- herr ångest sitter på tvären i min mage.
- hemma hos mig är det ingen mer än jag som gillar listor.

Aldrig orättvist

Jag vet att jag skrivit om detta förr, men jag blir så ohyggligt förbannad på den inflation i begreppet ”orättvisa” som cirkular bland oss privilegerade västerlänningar.

I alla olika sammanhang och ja, jag håller med, ibland är livet skit. Ibland missar vi den där traderaauktionen med en orättfärdig sekund, missar bussen, blir dumpade, mister en förälder, ett syskon, ett barn. Och varje gång känns det för jävligt, i varierande skala. Och sorg och frustration ska aldrig underskattas. Men att förknippa något av det med orättvisa är bortskämt, naivt och enormt provocerande i mina ögon. För världssummerande sett är vi alla sjukt jävla överkompenserade gällande rättvisa.

Behövde bara skriva det igen.

Längtan

När jag var liten önskade jag mig en hund väldigt mycket. Den skulle heta Fia och bo i mitt rum med mig. Mamma sa nej, men då och då drömde jag att hon ändrade sig. Glädjen var så överväldigande, Fia i mitt rum i mitt liv, som var komplett nu, aldrig mer skulle jag sakna något igen.

Så vaknade jag och Fia var borta. Varje gång.

När jag och darling splittat hände samma sak några gånger. Jag drömde att han kröp upp i min säng och sa saker som att han varit kär i mig hela tiden men inte velat/vågat/kunnat bli ihop. En gång drömde jag att han skickat ett foto från en strand, där han med en lång pinne skrivit ordet cobarde i sanden. Fegis. Han var en fegis som valde bort mig.

Ett par gånger har jag drömt om pappa. Den första, när vi fortfarande var kvar i Mocambique och han kom gående längs vägen med en resväska i handen. Jag är hemma nu. Och jag i en explosion av glädje, jag visstere, han skulle aldrig försvinna för gott.

Sen vaknade jag. Och han var borta, men sorgen fortfarande där. Ännu starkare, monotonare och evig.

Att vakna ur den där känslan är nästan outhärdlig. Som att kroppen och själen kämpat som fan för att inte förvänta sig eller längta efter det omöjliga. Alla argument har används för att skjuta tankarna åt sidan och gå vidare. Och så kommer drömmen och bevisar motsatsen.

Inatt drömde jag att ett av förlagen hörde av sig och vi satt med ett konrakt som jag skulle skriva på och jag var så glad. Det susade i öronen och jag var lätt i kroppen, som att jag tryckt ihop mig själv tidigare. För jag är väldigt förberedd på refusering, eftersom den känslan kommer bli tyngst att stå ut med, den andra är ju bara glädje, inget att behöva förbereda sig inför.

De ville visserligen ge den en sjukt pretto titel, på franska dessutom, som jag var rätt skeptisk till. Men ändå, vilken lycka. Jag tänkte att så fort jag skrivit under ska jag ringa darling. Berätta vad som hänt.

Och då vaknade jag. Helt utmattad. Sorgsen och trött på mig själv som inte låter mig komma undan.

Fredagkväll

Så skönt att göra ingenting på en fredag kväll utan att reflektera över varför. Jag har städat lägenheten, ätit glass och tittar på Let´s dance. Kanske har jag blivit vuxen? Flyttat till tvåa, blivit sambo på riktigt och mognat?

På samma gång har jag roligare än förr om jag väl går ut. När jag var yngre längtade jag nästan alltid hem när jag var på pub/disco/fest. Numera vinglar jag hem vid fyrasnåret, med en alldeles-för-tidigt-kunde-stället-inte-varit-öppet-lite-längrekänsla.

Och sen detta med tiden. Som visserligen går sjukt långsamt stundtals, särskilt i fråga om mitt manus och andra besattheter jag räknar minuterna kring, men i allmänhet har vintern rusat (rasat ut bland våra fjällar) och igår när jag hängde med farmis insåg jag att januari lämnat mig oberörd.

Och om en månad åker jag dessutom till Afrika.

Saker att vara förbannad på

Det är så mycket som gjort mig extra förbannad på sistone. Dels kärnkraftsdiskussionen, fan va ere för fel på alla! Jag orkar inte ens gå in på varför jag blir så rubbad ur balans av själva diskussionen, men om någon känner en längtan efter ännu mer urandriven energi får den gärna höra av sig till mig, så ska jag bryta ner dina argument till sand. Fan.

Sen julhandelprofetiorna som cirkulerat. Å nej, vi har slutat shoppa, ekonomin kommer gå i botten nu, hur ska vi överleva, varför köpte vi så få julklappar, vi måste konsumera MERA. Att den minskade handeln kan ha att göra med en ökad medvetenhet är det ingen som rapporterar. Ingen kopplar heller samman konsumtionens inverkan på miljön. Nej, för då kan ännu fler få för sig att skaffa ett samvete, och vad skulle hända då?

För att inte tala om börsen. Som får ta upp alla nyhetssändningars viktigaste tid. Vem fan bryr sig? Proffsens spekulationer är meningslösa, svajet hit och dit är baserat på mänsklig faktor, oro och rädsla och en tro på sig själv som slug investerare. Vi vet ju redan det. Måste vi behöva genomlida rapport efter rapport efter rapport för den skull? Jag var nära att krossa tv-skärmen med min tekopp igår kväll.

Inatt fick jag en cool kommentar av någon angående mitt manus, och jag vill verkligen skriva ett jättelångt svar. Men jag vill inte avslöja nåt. Jag vill att innehållet ska komma som en chock, som en våt filt eller som en inblick i en värld som många inte ens tror existerar. Nu låter det som att jag ska avslöja statshemligheter eller nåt och så är det ju inte riktigt. Men jag har ju, i ganska många år nu, burit med mig en ilska över hur orättvist Sverige är, och jag behövde förmedla den känslan på nåt sätt. Så det har jag gjort.

Men självklart är jag sjukt nyfiken på vem Pennyless är, om vi såg varandra på den tiden. Hur vi såg på varandra. Och fastän det bara gått en vecka sen mitt manus landade på förläggarnas skrivbord och jag måste vänta flera månader till innan jag hör nåt, är jag nervös hela tiden, dag som natt.

Starkare nu

Jag gjordere! Tränade alltså. Var lite osäker på min självdisciplin igår förmiddags, men jag gjordere. Mina krossade axlar satte stopp för alla yviga rörelser, men jag känner mig piggare, starkare nu, med skitmycket träningsvärk.

Grät sorgsna tårar hos terapeuten. Känner mig som en jojo-bantare, fast humörmässigt. Uppneruppnerupp. Och det gör mig rädd, men just nu är jag glad och hoppfull och har gjort ett schema för allt jag ska göra den här veckan.

Just nu tvättar jag. Jag har rensat flera månader gamla högar och skrivit in info frånd en gamla kalendern i den nya. Ska luncha med brorsan också och agera rörmokare på damp. Skriva på mitt och roomsies barnboksprojekt. Och utanför skiner solen.

Ny energi, nya muskler

Såg ”Mitt namn är Rachel Corrie” igår på Stadsteatern. Sjukt sorglig, jag grät en timme efteråt. På grund av den där klumpen som vuxit i halsen under föreställningen och måste ut på nåt sätt.

Jag trodde länge att världen gick att förändra, men den gör ju inte det. Och den insikten blev starkare efter pjäsen, där samma slags tjej som jag, en arg, dagboksmaniker, blev överkörd av en bulldozer och bortglömd. Eller fel sagt, många minns henne. Men har Israel slutat skövla palestinska hem? Snarare tvärtom.

Jag har haft tröttsjukan några dagar nu. Sover och kan knappt vakna upp, tryckte på snooze i mer än en timme imorse. Dessutom hade jag glömt att sätta på soluppgången, så vi var lite chockade när morgonen plötsligt kommit utan förvarning.

Jag har haft ett riktigt antiklimax att brottas med. Jaha, nu är boken skriven och bortlämnad, vafan ska livet handla om istället? Egentligen vet jag att mitt liv handlar om massor av saker, jag har försökt rabbla det mantrat ända sedan i onsdags, men ingenting hjälper. Pjäsen hjälpte lite.

Idag ska jag börja träna. På riktigt.

Har två nätter i rad drömt att darling gör slut. Igår natt drömde jag dessutom att jag var tvungen att gå om sista året i gymnasiet. Jag var 28 år och blev utfryst.

Plagiat?

Jag fick min första förlagsbekräftelse igår, en standard-vi-har-mottagit-ditt-manus, från Bonniers, men jag blev ändå glad, eftersom jag befarat att mitt så kärleksfullt ihopsatta paket skulle komma bort med posten.

Roomsie tyckte att jag skulle slå in romanen i brunt snöre, som Strindberg skulle ha gjort, men jag hittade inget, så det blev svart sidenband. För förläggaren att överhuvudtaget komma in till brevet där min e-mail stod, var han alltså tvungen att dra i det svarta bandet, öppna det grå kuvertet och läsa till det personliga brevets slut. Vilket han alltstå måste ha gjort eftersom jag fick mail. (han kan iofs ha skitit i att ha läst brevet och hoppat direkt till slutet, men jag väljer att inte tro det.)

Jäjä. En till tre månader skulle Bonnniers ha på sig, så igår började jag på nästa roman. Idén dök ner med dunder och brak och eftersom jag, enligt min terapeut, definierar mig själv utifrån vad jag gör och inte den jag är, tog jag tacksamt emot den.

Jag var nämligen lite låg efter att ha fått tips om en annan debutroman av en ung tjej som handlade om en internatskola, som jag lånat och börjat sträckläsa under stora våndor. Min handlar ju nämligen också om det, fast ur ett svenskt perspektiv, ett mer vuxnare också märkte jag, men ändå. Min huvudkaraktär bytte i sista sekund namn från Li till Elin. När jag började läsa I en klass för sig hette huvudkaraktären… Lee. Hur sjukt är inte det.

Jag fick hjärtklappning. Liksom fy fan om min hetat Li, gått på internatskola och tänkt samma tankar, gjort samma grejer som Lee. Så hela igår satt jag på biblioteket och läste den där boken, för att komma vidare med tanken på att jag inte alls var unik eller revolutionerande.

Den var rätt annorlunda. Rätt mycket annorlunda faktiskt. Tänk om jag hade snott ett manus jag aldrig läst. Vad gör det då mig? Synsk?

Om jag inte hört nåt innan vi drar till Mocambique skickar jag till ytterligare två förlag. Om jag kommer hem igen och blivit refuserad av de första två, skickar jag till ytterligare två. Eller så skickar jag allihop innan jag drar, det är nog mer tidseffektivt.

Sjukt skönt att vara klar i allafall, och även om titeln inte är helt spikad, så blev det åtminstone en till slut och jag kunde sluta angsta en stund.

Tolvtumsfrihet

Ska ha möte med Roomie på Bönor och Bakat klockan 10. Sov som en kratta och drömde att jag tittade in i andra människors romaner och att de var mycket lättare att komma in i än min. Roligare att läsa.

Darling gick upp vid halv sex och jag snoozade vidare till halv åtta. Ändå obekvämt trött. Men jag har köpt nytt batteri till min powerbook. Så nu kan jag ha med den överallt. Det gör mig väldigt glad, trots att det kostade 1300 kronor.