The end

De visar Adam och Eva på tv och jag minns att jag tyckte den var så bra när den kom. Nu är den mest jobbig. Jag har slötittat med ena ögat och knapprat tangenter med andra. Jag hade 40 skrivna sidor som mål denna vecka och nu är jag där. Jag lägger ner nu. Förvandlade just 240 sidor av Projekt 07 till Pdf.

Den här veckan har jag blivit rödvinsalkis. Har snart slurpat i mig en hel baginbox. Jag har inte tränat och inte sovit, men fokuserat och imorgon vaknar jag antagligen med ont överallt.

Det är tredje advent idag och julen har snart passerat utan att jag märkte nåt. Har gått förbi granförsäljning några gånger och tänkt att vi borde ha en, men sagan från när jag var liten, om granen som längtade efter att bli julgran och sen blev uppeldad i kakelugnen, sitter hårt i själen. Får se hur det blir.

Imorgon kommer darling hem om allt går bra, förhoppningsvis i närheten av lika kärlekskrank som jag är just nu.

Jag hade tänkt städa och fylla kylen. Men jag har bara hamrat och knattrat och pillat.

Ptrrrrrrrrrrrrssssssss

Känner mig som en pruttkudde som nån just satt sig på. Är så vimmelkantigt trött. Och klockan är bara 18.30.

Men jag har varit på dokumentärfilmskurs med Mia Engberg hela dagen och blivit inspirerad och peppad och glad.

Radiovågor

Jag dissade min gamla skola idag i programmet Stil, i egenskap av f.d. uniformsbärande internatskoleelev.

Var sjukt nervös innan, därför hade jag inte berättat för nån nästan.

Det går att höra på webben en månad till, på sr.se/p1 Ungefär fem minuter in i programmet.

Kom hem hel

Jag skriver och skriver. Idag har det blivit tretton sidor hittills. Det är faktiskt helt sjukt, så här hög produktionstakt har jag nog aldrig tidigare haft.

jag chattade lite med darling förut på msn. Han sa att han nästan läst klart och ville få slutet när han kom hem. Jag svarade att det nog ligger färdligt och väntar på honom då.

Och han måste komma hem. Jag slogs just igen av den fruktansvärda men ständigt återkommande tanken att något ska hända. Som gör att vi aldrig mer ses. Och att han MÅSTE KOMMA HEM. Att ingenting känns värt någonting om boken aldrig får upplevas av honom. Eftersom han inspirerar mig så mycket. eftersom boken handlar om honom, eller egentligen inte alls om honom utan kanske mer av känslan han fyller mig med dagligen.

För han är min multi-vän. Den där personen man drömmer om ibland, som är en kombination av allt man kan önska av någon. Någon som är rolig att festa med, gå på bio och fotbollsmatcher med. Nuppa med, dela samma humor med. Få pepp av. Känna sig stark med, svag med, lycklig och energirik med.

Min multi-vän.

Snälla kom hem hel.

Vana

Darling messade att han har börjat läsa nu, de 2/3 av Projekt 07 som han fått med sig på resan Det gör mig lite nervös. Såklart började jag genast ifrågasätta varje ord. Men jag kör på, det värsta som kan hända är att han hatar det.

Skrev 12 sidor igår och är fortfarande på rätt sida om deadline.

Sov hela natten också. Vaknade av mig själv klockan nio.

Kärlekskrank

Jag låser överlåset, underlåset och sätter på säkerhetskedjan. Eftersom jag av någon värdelös anledning är rädd att snubbarna som snodda mina nycklar i somras, ska komma in på natten annars.

Jag sover som en kratta. Rullar runt, lägger kudden på huvet, bredvid huvet, byter täcke, lägger mig på rygg och försöker avslappningsandas. Vaknar med molande huvudvärk och en svag doft av panik i luften.

Igår kom mina sms fram och jag fick prata lite med han som är skälet till alltihop, på en fördröjd linje från långtbortistan. Men såklart sa jag inte som det var.

Full o glad

Det är kanske dumt att blogga när man är lite packad, men det skiter jag i. Har hängt med Krille och Jonis, vänner från längesen. Jonis slängde en sten i min bakskalle när jag var två, sen firade vi sportlov i Sälen varje år i nåt decennium. Sen gick 13 år tills vi fann varandra igen på Facebook. Jag hatar verkligen alla kuddkrig och påfrestande funwall/superwall/megafuckingwall-inlägg, men wao vilken pärla det är för att hitta kompisar man haft och sen tappat bort.

Vi har ätit KÖTT (köttfrossa) och druckit hot shots och pratat minnen (pannkakssmet mm) och nu är jag hemma igen och är lycklig.

Samtidigt ofantligt kärlekskrank. Jag gillar att vara hemma, jag tror att jag kommer ha vant mig när denna ensamvecka är till ända, men just nu vill jag att darling ska vara här och cuttla med mig. För jag är kärlekskrank och mina sms kommer inte fram. Och hur ofta kan man, rent hypotetiskt, ringa till LIBERIA utan att vara toffel. Typ en gång per årtionde och jag har redan nyttjat den chansen. Fasen.

Imorgon ska jag träffa släkten vid tre och sova till jag vaknar och kanske också gå på rättvis julmarknad på ABF innan, kanske en och annan lägenhetsvisning också. Framför allt ska jag skriva, för jag måste producera 40 sidor på en vecka. Projekt 07 måste bli klart 2007. Så ere bara.

Bakfull

Inatt drömde jag att Krister Fuglesang antastade mig. Jag försökte knuffa bort honom och tänkte att alla de där intervjuerna om vilken bra man han är, sannerligen var vinklade.

Sover på diagonalen i sängen eftersom darling är i Liberia.

Helst skulle jag vilja skriva ett riktigt toffligt inlägg om hur halv jag är utan honom, om hur mycket jag saknar honom och så, men det gjorde jag sist han var borta så jag får skärpa mig.

Nu ska jag gå och kolla in brorsans fantastiska fotoutställning (igen) och träffa kompisar från förr.

Hallå livet

Jaha. Då har jag dödat bloggen igen. Det var inte alls meningen.

Jag är så trött idag, har skrivit och skrivit för att skicka med Projekt 07 med Darling till Liberia inatt. En finstämd begravning ovanpå det och jag är fullständigt utpumpad.

Så mycket stort har hänt. Några av mina finaste och bästa vänner i hela världen, ska bli föräldrar. Jag har tyckt lite synd om Darling vars kompisar ynglar av sig hela tiden. Jag har nog skrivit om det förr, om den där pressen, som jag skulle ha känt om jag vore i hans skor.

Tji fick jag alltså. Nu vet jag hur det känns. Och mest av allt är det rörande. När jag tänker på att en person jag praktiskt taget delat blöjor med, plötsligt ska byta egna blöjor, börjar jag gråta. Jag höll ett tal på hans bröllop, där jag sa att önskade att våra framtida kids skulle få chans att bli åtminstone hälften så tajta som han och jag varit. Då menade jag ju inte att vi skulle göra kidsen PRECIS NU.

Jag fattade misstankar redan i september, när vi hängt hemma hos dem en kväll.
- Jag tror att de väntar barn, sa jag till Darling på väg hem.
Och det sög som is i magen, för jag har ju alltid tänkt att vi ska synka våra barn (ja ja jag vet att man inte kan styra över barnalstring, men man kan drömma). Jag hade tänkt synka med min andra gravida kompis också. Nu synkar de i stället med varandra. Två små junibarn. Och fotbolls-EM. Samma år. Ojoj.

Jag har längtat efter barn tidigare. Sånt där går i vågor tror jag, men just nu känner jag mig inte riktigt där. Jag vill utforska södra Afrika lite först och göra en jorden-runt-resa och helst spola tillbaka tiden några år, så att jag ändå kan få göra den där barnresan med dem.

Eller så får jag sätta upp nya mål, det känns lite enklare.

Imorgon är Gugus skrattutställning. Jag är så peppad och spänt förväntansfull. Han är en stor konstnär, nog den talangfullaste jag känner. Och det säger jag inte för att han är min bror.