150 sidor

Weeeooo! Precis nyss nådde jag 150 sidor. Och deadline är egentligen inte förrän imorgon vid midnatt.

Som belöning ska ta mig till Bodyshop och köpa lite kroppssmör.

Tillsammans är vi oslagbara

Så blev det vintertid och jag och sambo har snart bott ihop ett år. Varit ihop i ett och ett halvt, på dagen idag. Sjukt. Igår gick jag vid Zinkensdamm på väg till terapi och insåg att jag börjar bli gammal. Trots att de frågat mig om leg vid ciggköp och Kvarnenbesök under de senaste veckorna, är det som vanligt insidan som räknas. Och den är gammal. 28 år drygt. Egentligen borde man fylla 1 år tre månader efter sin födelse. Fast åldersräkning kanske baseras på den tid man levt som icke-fisk?

Brorsan ringde igår tidigt och sa att han kommit på att han vill haka på till Afrika. Han ringde Kilroy och fick plats på samma plan. Så nu åker vi allihop. Mamma, jag, han.

- Nästan som förra gången vi åkte, sa brorsan. Fast utan pappa den här gången. Även fast han är med oss ändå.

Jag kan inte ens skriva de orden utan att börja gråta. Jag har blivit så blödig. Försökte återberätta för darling när vi väntade på bussen igår, men tårarna kom i vägen. Så hade jag visserligen bara sovit i tre timmar.

Så nu ska alltså hela familjen med, vilket gör mig lycklig. 2008 kommer bli ett bra år. Jag måste bli klar med boken innan dess. Så varför sitter jag här och bloggar? Idiotiskt.

Hösttecken

Löven faller från träden nu. Man ser vattnet och hela Västerbron från fönstret, snart även Högalidskyrkan.

Jag har gjort te, en av sorterna vi fick på inflyttningsfesten, och renskriver. Har en varm känsla i magen, lätt att likna vid lycka. Igår kväll fick jag akut julångest (jag vet, det är bara oktober) och kallsvettades. Men vad vore livet utan nyanser.

Förr

Hängde med min ljuvliga gudson idag, och hans lika ljuvliga mamma, tillika min kusin. Och en gång i tiden guddotter till min pappa, så om han levt och varit med på promenaden, hade vi varit ett slingrigt gäng gud-människor.

Vi pratade om barnuppfostran, om att stå nära sina föräldrar. Om att inte prata om viktiga saker som känslor, om gränsdragningar mm mm.

Hon berättade om ett minne hon hade från när jag var kanske 1 1/2 år gammal. Jag ville bre en macka i köket hos farmor och farfar. Mamma tyckte jag kunde få göra det på egen hand. Pappa sa nej, det hamnar smör överallt.

Om jag varit yngre hade minnet gjort mig deppig. Allt som handlade om vårt normala vardagsliv innan pappa dog, gjorde mig så avundsjuk på mig själv och allt jag haft. Jag fick ont i hela kroppen, jag klarade inte att se filmer, knappt foton.

Allt sånt där vill jag ha sa jag nu, eftersom allt som finns i folks minnen om mig och min pappa och mamma och brorsa och de vi var längre tillbaka än jag kan minnas, vill jag HA. I en liten ask i min minneskista.

Moleskine

Det var lättare sagt än gjort att hitta en dagbok. Fyra Akademibokhandlar, tre Åhléns och ett Svanströms senare fann jag den.

Puh.

Köpte en almanacka också i bara farten så nu är 2008 tryggad. Längtar redan.

Nytt liv

Min dagbok tog just slut, så nu måste jag dra till Åhlens och göra det absolut bästa jag vet. Köpa en ny.

Tjoho!

Måndag hela veckan

Har just bokat OCH betalat tur och retur Johannesburg i slutet av februari. Jag var som vanligt trög och nervös, ända till jag lyfte luren, men nu njuter jag av karamellen som öppnas just när vintern börjar bli outhärdlig.

Jag, mammamus och darling ska till Mocambique. Weeee. En hel månad. Weeee!

Annars är jag seg som riktigt färsk kola. Släktträffen var som alltid intensiv, uttröttande men givande. Efter år av diffust drömmande spelade vi äntligen in den antagliga succén Mordet på Carlslund. I rollerna: hela släkten. Mördaren: farmis. Offret: Lars. Farmis var en naturbegåvning som stod pall omtagning efter omtagning sina 91 år till trots. Lars föll ner för trappor som han aldrig gjort annat.

Innan middagen tog alla sina roller på stort allvar. Efter middagen flippade de flesta ur fullständigt. Planen är att visa den nästa år på 100-årsjubileet, då Släktföretagets alla kunder är inbjudna. Då dubbad till ryska, tyska, franska. Och engelsk text såklart.

Snart, möte på Afrikagrupperna. Sen terapi, födelsedagskalas och slutligen avfirning av fina fina Bajs som överger Stockholm för Malmö.

På resande fot

Min kris förde mig till Värmland, till mammas och mosters mjuka famnar. Jag hade så många intryck med mig hem att jag inte kunnat skriva om dem alls. Istället samlar jag anteckningarna på hög och tänker mig att detta blir i slutändan boken om pappa. Han som jag letat efter hela livet och vars pusselbitar nu sakta sakta lägger sig på plats.

Jag har bestämt mig nu. Jag ska få ordning på mig själv. Jag är inte född vilsen och skraj och fladdrande som en flagga i storm. Jag blev sån och byggde min mur mot världen ostörd. Det var aldrig någon som lyfte upp mig, skakade om mig och sa att du mår inte bra, jag ser dig och jag ska hjälpa dig. Även fast hon jag var innan ligger djupt begraven i tid, vet jag att hon lever.

Min terapeut insåg att jag lurat henne härom dagen, och slog händerna för ansiktet. Igen hade jag fått någon att tro att jag sköter det här bäst själv, fixar, styr upp, mår bra, reder ut. Bäst på egen hand.

Skönt att erkänna, ge henne verktygen att genomskåda mig nästa gång.

Och darling. Som jag trodde skulle försvinna ur mitt liv nästan, så i kris var jag. Och han också kanske, jag vet inte. Är den bästa som hänt mig. Den klokaste och varmaste och trögaste jag känner. Imorse luktade han sömndrucken. Så gott att jag kunnat nosa resten av dan. Najs.

Tusen små bitar

Har just läst ut Tusen små bitar. Lånade den av Kiss efter en diskussion om självbiografier, i det här fallet falska självbiografier.

Jag skiter i om allt var lögn. Det var en sjukt fin berättelse.

Oväntad besökare

Jag messade moster i morse, och sa att jag tagit henne på vykortinbjudan-orden och bokat tågbiljett till Värmland. Hon har fortfarande inte svarat och jag hoppas att det inte betyder att hon sitter och sliter sitt hår och ångrar sig.

Kanske regnar det hela helgen, men oavsett vad tänker jag linda in mig i alla halsdukar jag äger, kanske rent av knyta ihop dem till världens längsta, och promenera runt bland löv. Jag har skrivit hela dagen, har ont i huvudet nu och när jag läser helheten får jag ångest. Vilken skitdålig bok!
Önskar det kändes tvärt om.

Första snön hotar falla idag och regnet knäpper mot fönsterbläcket. Jag ska alldeles strax pallra mig iväg till Gärdet och bokcirkel. Kräkas lite över Unniboken som tog slut efter ett par dagars vånda. Den bortskänkes för övrigt, till vem som helst. Jag vill inte ha den i bokhyllan.

Nu mailade darling och för en tiondels sekund trodde jag att det var till bara mig, men såklart var det ett massmail. Jag önskar jag lät bli att skriva ner allt jag tänker jämt. Nu har jag inte mastodontmailat honom på mer än ett år tror jag, men lättare vore att slippa behovet. Bara vara en varelse som tänkte konkret i stil med. Föda, överlevnad, fortplantning.