Hittade hos Kickidarling

Ingen större överraskning faktiskt.

You Are 70% Weird

You’re so weird, you think you’re *totally* normal. Right? But you wig out even the biggest of circus freaks!

How Weird Are You?

Livet i cirklar

Jag har varit på Öland och kommit hem igen. Hängt med Amanda, Tobbe och Ylva, två föräldrar och en två månaders guldklimp. Vi har cyklat och grillat och badat. Min biologiska klocka har gått upp och ner i takt med att Ylva varit glad och ledsen. Men faktiskt var hon rätt gudomlig även med magknip.

Hemma igen och ska strax bege mig till damp och skriva minst en sida. Har städat och hörde just att Ingmar Bergman dött. Jag började gråta såklart. Är inte svårrörd nu för tiden. Upp och ner som en sol. Kanske rötmånaden kommer med lite mer platt temperament. Det vore najs.

Facebook

Jag har lagt upp massor av bilder också, på min nya hangup Facebook. En helt fantastisk plats. Och jag vet att några av ni som läser här inte är medlemmar än. Kom igen nu!

Dubbelchock

Har haft en helt grym vecka. Sightseeing i Bologna med Ivone och Gio, festivalhäng med darling i Giffoni. Möhippa i London, där jag fick göra det bästa jag vet, nämligen klä ut mig och överraska. Tjo.

Landade igår strax efter 22. Darlings plan skulle komma vid midnatt och jag längtade, åkte hem till lägenheten som ingen brutit sig in i. Fina Terese hade vattnat min solros, posten låg i en fin hög på köksön. Jag tände värmeljus, tog en dusch, slog på datorn, sprättade brev. Och bland dem låg svaret på den där var-tredje-årliga cellprovstagningen och jag var så säker på vad det skulle stå att jag läste slarvligt. Men mot slutet, längst ner där ett nummer stod skrivet, förstod jag att jag visst inte var okej ändå.

Provet visade att man behöver ta ytterligare prover. Detta för att ta reda på om det är något som måste behandlas.

Bakis, trött, kärlekskrank. Såklart tårarna började droppa och oron mola och jag tänkte att egentligen hade jag vetat hela tiden. Det skulle aldrig bli några barn för min del, inget långt liv heller för den delen. Och jag önskade att darling snälla kunde landa snart så att jag fick ljus i mitt mörker.

Halv ett började jag bli orolig, så jag gick in på Luftfarsverkets hemsida för ankomna plan. Där stod absurt nog att Sterling från Rom skulle komma in 16.40. Men. Vilken dag då? Jag ringde dem och sa med darrig röst att det måste vara nåt fel här, min kille ska landa nu men det står att hans plan landar 16.40. Vad fan betyder det? Och kvinnan i andra änden sa att jo, en fågel flög in i motorn på väg ner, så planet blev ganska många timmar försenat. Så han landar imorgon efermiddag istället, din kille.

What? Han skulle ju höra av sig om nåt gick snett? Och då, precis då pep mobilen och sa att jag fått ett röstmeddelande kl. 19.00. Och där var hans röst som sa att antagligen kommer jag inte hem alls idag och hela min kropp började skaka. Jag kände mig ensammast i världen. Döende, trött, olycklig. Och jag bölade så att grannarna säkert hörde och jag ringde honom men fick prata kort bara för det är sjukt dyrt att ringa svensk mobil i Italien.

Idag är det måndag och min tvätt torkar i skåpet på vinden. Jag har bokat en tid hos barnmorskan om en vecka. Hon sa att jag inte skulle oroa mig. Att det antagligen inte är någonting. Men tjena. Jag är faktiskt hypokondriker. Och jag vill inte att nån ska klippa i min livmodertapp, för det låter som bland det mest smärtsamma jag kan tänka mig. Och tydligen måste man leva i avhållsamhet i upp till en månad efteråt i så fall, och det är inte fysiskt möjligt i nuläget. Jag skulle luckras upp som människa och rasa ihop till en hög av aska.

Men antagligen behövs det inte. Och om fem timmar kommer darling förhoppningsvis hem på riktigt.

Sommar sommar

Jag har varit lite besviken på Sommarpratarna i år, inte riktigt fastnat i något av de program jag råkat hamna i. Tills idag dårå, då jag grät högljutt hela sista halvtimmen. Mikael Nykvist var grym, jag som haft en anti-Nykvist-fas ett tag, vill säga förlåt Micke nu. Din historia får mig att förlåta allt.
Starkt och humoristiskt och sorgligt. Synd att jag drar utomlands imorgon igen, just när solen kommit fram och sommarpratarna fått kvalitet igen!

Apropå utomlands har jag jobbat med resfebern hela dan nästan. Inte tagit mig utanför dörren faktiskt, trots att det är badväder och jag bor på en ö. Men jag har städat och packat och strukit (?!). Tänker inte bli bestulen den här gången, inte inte!

Men varför blir jag så ångestladdad av att nästan vara på resa? Jag fattar inte. Mår ju hur bra som helst så fort jag kommit iväg…

Ahhhh

Om fem minter börjar CSI, ser jag på tv.nu. Jey. Tror jag ska borsta tänderna, plocka täcket och gojsa ner mig i soffan.

Lång dag i ösregn

Jag är hemma igen. Slöfocktittar på en film där jag inte vet om jag just såg i syne, eller om Bon Jovi faktiskt har en roll.

Har hängt med Clärfi i Norrtälje. Vi åt lunch, fikade och köpte kontorsmateriel. Nu är jag helt slut. Kommer antagligen somna innan midnatt och förhoppningsvis ha kommit över tanken på inbrottstjuvar. Som Leif sa är det omodernt att bryta sig in hos någon nattetid. Inget någon gör nu för tiden, hellre på dan. Mindre suspekt. Känns betryggande faktiskt.

Igår var Kissemammans begravning. Hon har liksom alla våra tidigare husdjur legat ett par månader i frysen. Men några dagar på ett själarensande läger hade fått familjen att förstå att det nu var dags för hennes sista vila.
Kissemamman fick en fin plats vid ett träd i en slänt. En hemmagjord kista och överst en blåklocka planterad. Jag grät en skvätt, klappade hennes kalla lilla kropp en sista gång och sa hej då fina fina du och tack för all glädje du spridit. För att vara så crazy levde hon ett väldigt långt liv. Längre än min undulat Lucas som hon åt upp.
Jag älskade henne mycket. Hon var så speciell.

Efteråt kramade jag på Curran. Den försummade dottern som alltid kommit i skymundan bakom kissemammans karisma. Curran var alltid lite dummare, tråkigare, dreggligare och stelare.

Hon har förvandlats nu, fått en plats i första rummet. Hon ryggar inte tillbaka längre, vill vara nära. Komma nära, protesterar inte ens med en kameralins två mm från ansiktet.
Många lever ett helt liv i skuggan. Jag hoppas Curran får bli riktigt gammal på sin nyfunna plats i solen.

Bland det bästa jag gjort

Jag är som sagt ensam hemma och lite trånande och kärlekskrank. Hela dan idag har jag tänkt på att det jag har i mitt liv, det här fina bomullslika (ja, det är ju lite motsatsen också när vi är ovänner men jag är inte humör att tänka på det idag) är som en liten porlande bäck som kom så oväntat in i mitt liv.

Nyss hittade jag kärleksbrevet jag skickade för ett drygt år sen, det där jag svalde all stolthet och i bakfylledimma berättade exakt vad jag kände. Brevet som jag trodde skulle bli slutet på vår vänskap men istället blev nånting större. Och stoltheten inuti blev så överväldigande att jag helt sonika bestämde mig för att publicera det på bloggen. Tyckte liksom att det förtjänade lite credd.

Nu vet jag inte riktigt vilka mina ca 50 läsare är, men om någon av er skulle känna sig träffad som den obarmhärtigt dumpade killen, hoppas jag att du kan förlåta mig och inte känner dig utpekad eller nåt.
För övriga som inte känner sig superpepp på att läsa vidare behöver ju inte göra det heller, utan det är helt frivilligt för alla nyfikna kärlekskranksugna . Själv läser jag det då och då och tänker varje gång att shit det här är bland det modigaste jag gjort. Och ur egoistisk aspekt, bästa. Samtidigt vill jag ge lite upprättelse åt de personer som skrivit brev till mig genom åren, man ska alltid vara ärlig och att ställa raka frågor för att få raka svar är viktigt och modigt.

Kanske känner jag mig skamsen imorgon och i så fall raderar jag nog, men just nu känns det som en passande kärlekshyllning till darling som är i främmande land och förhoppningsvis saknar mig lite grann tillbaka.

060429
Hej.
Jag måste säga till nu. Dealen var ju sån, att om någon av oss kände att
den här vänskapsbiten var ohållbar så…

Nu tänker jag vara så sjukt ärlig och ocool (cool?) att jag nästan får
hjärtflimmer. När vi träffades den där söndagen, och jag var kär i den där
killen och ville kunna känna er båda, så var det verkligen så. Men, tänka
sig. Jag fick tredje-dejten-syndromet och dumpade honom hårt och
obarmhärtigt en dryg vecka senare.
Och sedan dess har det vuxit fram en dold agenda hos mig, gällande dig.
Min plan är att göra mig oumbärlig. Vara en sval vän i periferin som du en
dag inser att du inte kan leva utan.
När jag träffar dig vill jag hångla och ta med dig hem. Och det är fusk.
Så därför säger jag till nu. För min egen skull.
Innerst inne tror jag ju att jag ska lyckas till slut. Annars skulle jag
ju inte hålla på.
Och jag har gjort det förr. Lyckats med det förr. Men det är jobbigt och
gör ont och risken finns alltid att jag förlorar. Står där med skägget i
brevlådan och ser dig försvinna bort i solnedgången med någon annan. Men.
Min goda sida av psyket är trött på att vara olyckligt kär. Trött på att
spela cool och vara förstående och oärligt ärlig. Och jag har ju dessutom
avgett ett löfte den här gången, som jag känner mig manad att hålla.

Jag trodde att om vi hängde som kompisar och jag kunde vara kär i den där
andra killen, skulle allt bli frid och fröjd. Jag skulle inse att det där
du och jag en gång hade, tillhörde det förflutna och att jag förstorat upp
minnenas betydelse. Och så kanske det är. Men tyvärr så växer du dig bara
större i magsäcken när vi ses och när du kom in på premiären igår så fick
jag ett sån´t där skönt ”klick” i kroppen. Och det hör inte till dealen,
sån var inte planen. Så här sitter jag på ett kafé och skriver ett
kärleksbrev, vars enda syfte är att upprätthålla mitt löfte till mig och
till dig, att vara ärlig.

Jag är punkterad efter premiären. Trött och lite illamående efter en rosa
bakelse som såg god ut men smakade för mycket grädde. Och jag tänker att
det här brevet är unikt för mig och fullspäckat av kärlek och du bör
nästan vika ihop det, ha det under huvudkudden och läsa det varje kväll.
Tänka att ”shit, det finns nån som verkligen diggar mig för den jag är”.
Jag skriver ett mail istället för att ringa och tänker på min kompis Sara
som satt i samma sits. Men som mitt i texterandet istället slängde sig upp
på cykeln och åkte hem till killen ifråga och sa åt honom att ”kyss mig
för fan!” Och han gjorde det och hon var så sjukt glad att hon sagt vad
hon kände och inte skrivit det.
”Det värsta som kunnat hända var ju att han inte ville, men då visste jag
åtminstone.”
Och nog vore det sjukt cool om jag gjorde samma sak, men jag törs inte.
Kommer inte.
Ett brev är bättre än inget.
Du e grym. Lik mig, olik mig.

”Vi får se hur bra det går,” sa du.
”Klart det går bra,” sa jag.
Jag hade verkligen fel.

Kram från Agnes

Min ö från Västerbron alldeles nyss

Playa och bli playad (har inget med stränder att göra)

Jag hade en period mellan 1999 och 2006 ungefär, då jag trodde att alla försökte playa mig. Alla mina hugg alltså, killar. I väldigt många fall slutade det istället med att jag av misstag playade dem. Jag drog, gick upp i rök. Ringde aldrig mer, smet mitt i festen, såna saker.

Det gör mig vemodig nu. Jag hade kunnat ha så mycket roligare om jag inte nojat så mycket. Lutat mig tillbaka och njutit istället, varit lite så där tillfälligt förälskad och inte blivit ledsen sen när det gick över. Istället flydde jag mitt i känslan.

Jag är ensam hemma den här veckan och satt igår natt på golvet och läste gamla brev jag fått. Innan internet-eran, eller vissa av dem mitt i, men hur ska det gå i framtiden, när inga minnen finns kvar. Bloggen kraschad utan backups och Posten ett okänt ord för de flesta?
Iaf hittade jag ett gäng från olika slags personer som korsat min väg och några av dem sårade jag verkligen. På mitt uppriktigt dumärliga sätt trodde jag att det var bra och schysst att tala om att jag inte var kär eller varit eller tänkte bli, och lika korkat tyckte jag det var att de inte fattade. Att de skrev brev efteråt där de frågade om jag verkligen menat vad jag sagt. Om jag inte flydde av rädsla. Och jag blev ännu mer irriterad och ville skriva tillbaka att det inte betyder kärlek att ge en egen tandborste till den som sover över. Det kan helt enkelt handla om att man inte är redo att dela!

Darling och jag såg Du o jag förra helgen och jag irriterade mig så sjukt mycket på tjejen som är kär i killen som inte är kär i henne. Och klänger sig fast. Patetiskt tyckte jag, men darling gav mig en konstig blick. Förstod inte vad jag menade, varför hon skulle vara ynklig och svag och meningslös.
Och nog är det en skada jag har. Att se ner på dem som är suckers för kärlek. Att fly innan jag gör bort mig, innan eller när eller om jag känner mest. Jag är långt ifrån botad, då och då gör jag idiotiska utfall och försök där darling får chansen att komma undan mig. Och han skäller ut mig då, undrar vad det är för jävla skit jag håller på med. Och han vet att jag fattar att jag faktiskt är ett riktigt pucko, även om jag har svårt att erkänna det då.

När han och jag började hänga för snart tre år sedan, var jag liksom alltid, helt övertygad om att han var en player. En casanova som ville ha lite roligt med mig och jag roligt tillbaka. Lite överdriven tyckte jag allt han var när han redan natten efter hörde av sig och ville komma förbi. Jag sov och såg inte messet förrän morgonen därpå, men då, pang, var han inte så mycket player längre. Mer som en toffel. Sen började jag ju gilla honom och sen gjorde vi slut eftersom han inte bromsade mig när jag flydde och nu älskar jag honom och sov som en kratta inatt eftersom han delat kudde med mig varje natt i flera månader i sträck och nu inte gör det. Sen blev ju hemnycklarna snodda på semenstern också och jag tror att tjuvar ska låsa upp och komma in varje natt. Jag vaknade klockan fem av konstiga ljud och gick upp för att kolla läget. Från balkongen såg jag ljuset från soluppgången och shit vad fin den var. Alldeles ljuvlig.

Jag vet inte vad jag vill nå fram till, men innerst inne tror jag fortfarande att darling är en player. Att han lever ett dubbelliv eller allra värst: (Det som får mig att nästan hata honom när jag tänker på) Att han ska dö. Playa mig med livet som insats.

Terapeuten säger att jag har separationsångest. Att jag tror att jag är världsbäst på att sörja och komma vidare, men istället är världssämst. Och så är det nog. Och darling har sagt att han tycker att det är synd om mig som har svårt att bli kär, för själv har han jättelätt, och livet är så mycket roligare så. Som många av våra olikheter tror han att jag valt mina mindre fördelaktiga sidor. Men nej darling, jag tycker inte att det är en gåva att bli kär vart tionde år ungefär. Men just nu är jag kär i dig och jag har inga planer på att sluta med det, så gå inte och dö är du snäll. Stanna levande. Och lova att dumpa mig snabbt så fort du inte älskar mig längre.

Nu ska jag hämta mitt bokuspaket.