Urgullo gay

Vi ar i Madrid. Kom i forrgar kvall och mottes av José i nercabbad superbil, Mayur med ny tjej. Josito direkt fran jobbet i kostym. Sig lika. Nagra ar aldre bara och vi at kebab och drack ol. I t-shirts igen efter dagar av snalblast i Barcelona.

Nu sover vi i mitt gamla rum i Goya. Sentimentalt och coolt. Som att jag bor har igen, men med darling, som inte fanns da i mitt liv. Ens tankt tanken pa.
Idag Orgullo Gay, Europride. Paraden borjar klockan 18 och vi har just atit frukost efter ganska manga drinkar igar. Snart ska vi till Corte Inglés dar jag kopte en dyr kajal igar, som tanten i kassan glomde lagga i pasen. Eftersom jag ar trott pa att bli bestulen ska jag ga dit och klaga, ser till och med fram mot det lite.

Laste pa natet om gymbranden nar den holl pa som bast och ringde brorsan som tack och lov haft for hoga pollenhalter i blodet for att kunna ga dit. Och varje gang jag nyser har (tjuvarna tog min clarityn) tanker jag att det anda ar en valsignels att allergi drabbat familjen Hellstrom, att den raddat vara liv.

Spanien

Det borjar bli tradition att bli av med grejer. Mocambique och vaskryckaren, Garopava och darlings pass som forsvann. Och nu. Alla vara vaskor.
Kanslan ar absurd. Nagon bryter sig in i ens bil och tar allt. Varenda liten smutsig troskant som lagts i ett fack i stora vaskan. P-piller, hemnycklar, laddare till dina elektroniska maskiner som plotsligt blir helt vardelosa. Eller varfor inte kameran,  badkladerna, den dyra nya harprodukten du tankte du skulle anvanda for evigt.

Nar vi satt pa planet ner tankte jag att shit, vi har inga extranycklar utdelade, tank om vi kraschar. Da maste de bryta sig in hemma. Nu blir det istallet vi sjalva, om inte tjuvarna hinner fore. Fast da maste de vara javligt sluga, det fanns inga adressuppgifter alls.

Men det varsta, affektionsvardefulla. Darlings morkbla adidastroja fran 70-talet som han har pa sig varje dag. Min dagbok. Min scrapbook. Mitt liv i bilder och text och fan vad jag saknar den nu. Nastan slut som den var, och helt fan javla skitvardelos for vem som helst annars.

Sa kan det ga. Vi stod dar och fnissade nervost nar vi stirrade ner i den tomma bagageluckan. Peugeut ar visst den enklaste bilen att bryta sig in i, hade darling just sagt. Ja och vad hande da? Nan brot sig in i var Peugeut.

Men vi har kopt en ny resvaska nu som vi sakta fyller med saker. Och idag ska vi till Madrid, min gamla hemstad och jag ar glad. Nastan in i sjalen lycklig.

We travel light, som vi sa till darlings kompis nar vi motte henne med var lilla plastpase i handen.

Resfebrig som vanligt

Vi åker till Spanien mitt i natten och jag har resfeber. La en hög med kläder på sängen, sen tog krafterna slut. Känner mig matt, febrig, trött. Som alltid när jag ska resa nånstans, spelar ingen roll vart. Men skönt ändå, att göra det tillsammans med någon. Vårt hem börjar faktiskt likna just ett sådant. Och tvätten ligger i torra högar.

Skoj ska det bli iaf. Och jag hoppas att jag hoppas jag kommer tillbaka med mer energi, att dimmorna i studion övergått i solsken. Att jag längtar efter att sitta där igen. Får alltid lite ångest inför hyresbetalningstiden, rädslan att inte få ihop alla de där tusenlapparna som behövs. Ändå har det alltid lyckats hittills. Konstig logik, att fortsätta angsta. Men sånt är visst livet har jag märkt.

Det är svårt att vara människa. Det har inte ens gått en vecka sedan jag tog sommarhejdå med terapeuten, men jag har redan börjat fråga mig hur jag ska överleva utan henne ända till augusti.

Helg

Först slängde jag min kamera i golvet (av misstag), sa att batteriluckan fick tejpas fast och tejpas loss varje gång jag ville ladda. Vilket gjort att jag inte tagit en enda bild sedan början av maj.
Nu har jag dessutom tappat bort den och då blir ännu färre bilder tagna, så jag funderar faktiskt på att köpa en ny.

Läste ut Kärlekens historia igår och den var nog faktiskt en av de bästa böcker jag läst. Mer sånt. Det är för jävligt att de alltid suger sig fast som mest den sista tredjedelen, de tar bara slut snabbare och sen måste man läsa in sig på en ny. Som i det här fallet säkert inte alls är lika bra.

Men det är midsommardag och regnar ute och jag ser västerbron utanför och det har nog aldrig varit så här tyst på lilla essingen någonsin. Vi hade lång-sill-bord i vårt vardagsrum igår och grillade vid vattnet mitt i natten. Och vi har fått en till fåtölj att lägga upp sitt brutna ben på, om blodet stockar sig och stödstrumporna inte hjälper. Nu är det bara rullgardiner som saknas.

Är midsommardagen den helgigaste dagen på året?

Sorgkant på tillvaron

Förut bloggade jag både när jag var glad och när jag var ledsen. Nu för tiden bloggar jag aldrig någonsin nästan. När jag är glad glömmer jag bort, ledsen och energin flyger ut som en hårt pumpad boll genom fönstret.

Jag läser en briljant analys av Metrobloggens användaravtal och blir inte sugen på att byta. Men det spelar ingen roll, jag skriver ju ändå aldrig.

Inatt drömde jag att jag var så arg att jag rev ner allt jag kom åt, med en sådan kraft att det kraschade hos grannen. Ihoprullad på hårt furugolv med träsmak i bajan. Och nu svider ögonen som de vore syraangripna.

Men överträffar det mesta gör ändå verkligheten och x på bröllop som hotfullt avslöjade att han hittat min blogg. (Jag vet inte om han önskade sig fler inlägg om sig själv, men nu fick han åtminstone en parentes.)
Jag känner dig Agnes…
Jag älskar personer som inte träffat mig på tio år men ändå tror sig veta min senaste tanke. Not.

Clärfi, jag ska blogga oftare nu. Jag skyller på massor av saker i väntan på inspirationen. Flytt och förvirring. Sökande efter en ny bloggidentitet. Du vet, hela den grejen. Men att skriva för skrivandets skull kan ju vara skäl nog. Även fast idag kanske inte var den bästa att börja.

Vår inneboende har flyttat ut. Det är med tår i ögonvrå jag ser hennes hopvikta lakan.

Sverige-Stockholm-Lilla Essingen

Vi har flyttstädat nu. Kört lass till tippen, lass från ikea. Jag har gått med i ny styrelse, jag ska engagera mig lagom mycket. Inte köra mig själv i väggen. Inte på Lilla Essingen. Där jag bor nu. Och ska fortsätta med. Länge till.

I bakgrunden brummar diskmaskinen. Darling och friends kollar tv. Vi har ett öppet kök. Jag bloggar från The Kitchen Island. Wee. High Tech. Verkligen.

Började gråta när jag tog nycklarna från knippan och lämnade på bordet. Hej då Högalidsgatan, vi ses inte på ett tag. Åtminstone inte när jag bor här, men jag ska hälsa på ofta, jag lovar.

Men jag är lycklig, så lycklig nu. Förra veckan var kaos. Jag grät varje dag. Över flyttstress, men mest över att Clärfi låg på sjukan och blev sämre inte bättre. Och det där med sjukhusen, där de jag känner har dött. Det är svårt att sudda ut en sån känsla, svårt att omvända den om inte någon mår bättre där till slut. Clärfi fick bli milstolpen, vändpunkten. Hon blev bättre. Hon skrevs ut. Jag grät igen, fast av lycka. Och när jag skulle summera veckan för terapeuten och berättade om hur lättrörd jag var, började jag gråta igen.

Jag älskar mitt liv. Igår insåg vi att vi om bara ett kort tag drar till Spanien. Imorgon ska vi fira på lyxrestaurang och på lördag bröllop.

Nu. Novellfilm på SVT2.

Flyttfager

Jag ska börja packa idag. 30 platta kartonger ligger på mitt golv. Uppställda tar de upp fler kvadrat än lägenheten och jag vet inte i vilken ände jag ska börja. Försöker övertyga darling om att det är en bra idé att flytta till nya hemmet redan idag, så att vi kan ställa sängarna på högkant. Annars får hörnen bli till torn av papp.

Jag har rundgång i huvudet annars. Myror i benen och dåligt minne. Någon sa att det är B12-brist, så för säkerhets skull har jag börjat äta kosttillskott.

Måste hitta ett snyggt duschdraperi innan måndag. Och en hallmatta.

Lilla Essingen

Från Knivsöder mot nya mål.

Sparv

Jag har blivit så blödig. Igår när Calle ringde och berättade att fina Clärf brutit benet grät jag i flera timmar. Över att jag svikit intuitionen om att nåt hade hänt, om att hela hennes sommar blir ett endaste gipspaket. Över att jag inte visste hur hon mådde, var hon fanns, hur hon kommit ur skogen.
Idag började jag nästan gråta när jag kom in i hennes rum och hon låg där som en sparv. Människor tappar verkligen färgen på sjukhus. Antagligen för att de är sjuka. Och stämningen är konstig. Nästan alltid har någon dött när jag gått genom de där korridorerna med den speciella känslan och doften. Clärf är inte död, och det var nog därför jag grät. För att hon levde.

Jag har själv legat nyopererad och groggy, fått besök och velat vara vaken utan att kunna. Men jag intalar mig ändå att det är lite najs att nån sitter där och finns. Jag hade länsat tantsnusk-skvaller-hyllan på Pressbyrån, så underhållning saknades inte.

En sån absurd dag. Jag grät igen i hissen på väg ner. Tidigare på dan hängde vi på takterassen i nya lyan. Helt sjukt vacker utsikt. Även då sorgblandad glädje.

Hon verkar bli kvar ett tag. Om någon vill ha avdelning och våningsplan är det bara att säga till.

1 juni

Eftersom jag sparat mig en hel dag extra i maj, bestämde jag mig för att sova nästan hela igår. Tog en ikeatrip som sömnpiller och tror att jag är ikapp nu, efter insomniaperioden.

Idag ska jag tvätta. Jag har även gjort cellprov på Ekens mödravård. Vilket inte är en så jättebehaglig upplevelse, men åtminstone mindre jobbig än när jag var 16. Snart ska jag handla färg, luncha med Karin kusin och sen slipa väggar.

Kollade in de nyoljade golven igår och ojojoj vad snyggt det blev. Där vill jag bo.

Och det ska jag ju också.

Snart.

Jag tänker verkligen bara LÄGENHET just nu.