Jag visste att det var ett bra drag att avgå som ordförande. Engagemanget är nyväckt och roligt och idag samlade vi massor med namn på Street. Mot klusterbomber. Och lite tranor för freden ovanpå det.
Och trots att jag antagligen är mycket mer bakis imorgon, kommer jag tycka det är kul att stå där igen.
Tiden går. Ja inte så att jag ploppat ut några kids eller så. Killen på bilden är kusinbarnet Erik. Han har just lärt sig fästa blicken, åtminstone kändes det som att han tittade på mig, och vi hängde ensamma i flera minuter utan att någon av oss började gråta.
Jag har märkt hur simultankapaciteten sviker. När kreativiteten flödar i ett projekt, hamnar de övriga i skymundan. Som bloggandet. Dokumentären. Extrabloggen.
Men tiden skenar i ett glatt tempo just nu. Jag slipper jaga på hemnet och njuter av våren och älskar mina nära och kära så mycket att jag börjar spontangråta rätt ofta. Mötte en kille med DS på gatan i Uppsala tidigare idag. Han gick med rutig keps och ett stort skissblock under armen och jag kom att tänka på Kickis Vincent och på att han säkert också blir konstnär. Eller något annat stort. Och då började jag nästan spontangråta igen.
Terapeuten trodde jag var ledsen men är det inte så att glädje och sorg ligger så nära varandra att de ibland är svåra att skilja åt. Och att tårar kommer av känslor och att de enda gånger de håller sig borta är vid likgiltighet. Åtminstone för mig.
Jag borde inte ligga hemma och läsa bok. För det är vår ute och jag har en överraskning att limma ihop.
Jag fryser och har fått för mig att det är kallt ute, men de oputsade fönstrena skvallrar om nåt annat. Sjukt att jag skrivit mig genom sex inbundna dagböcker på ett år.
Sjukt också att jag sitter inne och trycker, även fast det känns bra. Undrar om mina söndagar kommer bli likadana nu när jag inte har visningar som tvingar mig ut. Eller så blir jag en sån som fikar med vänner och går på långa konstuktiva promenader.
Ska gå ut nu. Fånga dagen som är så viktigt. Inte sitta och snöa in.
Ända sedan terapeuten sa att jag skulle försöka samla ihop ångesten och ta med den till henne, istället för att slunga den på omgivningen, har jag mått ovanligt bra. Peppar peppar. Imorse när jag vaknade med ett berg av tankar och känslor, lät jag dem stanna kvar i huvet istället för att rapa upp dem. Och nu mår jag bättre. Är trött och lite nervös över att ingenting varar för evigt. Men ingenting varar ju inte heller för evigt och jag måste lära mig att acceptera det.
Jag gillar terapeuten så mycket att jag hade dåligt samvete i nästan två veckor över en nästan vit lögn. Det första jag sa på det senaste besöket var att bekänna och sen pratade vi om det hela timmen. Om varför jag ljög. Om varför jag får så mycket ångest av pengar. Vilket väl säkert nästan alla får. Men av omvänd anledning.
Igår var jag helt sänkt av allt kämpande och all eufori. Men då dök Clark och Calle upp och sen Karin och Brorsan och vi hängde på Ramblas och under mina hängande ögonlock mådde jag bra. Var mycket glad. Plockade om och om igen upp prospektet och slogs av oavkortad overklighetskänsla. Och det känns som att min lägenhetomani är botad. Jag kommer aldrig mer flytta för nöjes skull. För det är inget nöje att leta lägenhet längre.
Är fortfarande helt sjukt trött och halsen kliar på nätterna så att jag vaknar om och om igen. Men nyss slängde jag de sista vissna blommorna från kalaset och rensade kanske luften från pollen. Eller nåt.
Tecknen var så många. Först och främst det där med fjärde gången gillt som brorsan sagt. Sen att Hanna, vars lägenhetsjakt jag följt så länge, vann sin budgivning. Sen att våren kommit och prisnivån var nästan rimlig och att lägenheten var så mycket Här ska vi bo.
Men sen under dagen, när damen som gått runt med tumstock och mätt varje mm på omvisningen igår, klamrade sig fast och verkligen verkade vilja bo och dö på den där fantastiska balkongen, tappade jag nästan hoppet. Mitt huvud kokade, jag kunde inte koncentrera mig och långt inne kände jag att jag inte skulle klara att förlora igen. Denna vidriga djungel av lockpriser och 40-talister med sålda förortsvillor och miljoner och dryga mäklare och nervösa budgivningar. Jag orkade inte mer. Dessutom ville jag att VI skulle bo just DÄR. För allt var så bra.
Sju år har gått sedan jag senast hade känslan av att vinna en budgivning. Jag hade glömt dess ljuva skimmer. Men strax innan halv fem ringde telefonen och rösten i andra änden sa lättsamt att grattis, alla andra har lagt sig. Och strax innan sju skrev jag mitt namn på massor av versioner av kontrakt och den 25 maj, på mammamus 60-års dag (symboliskt symboliskt) får vi flytta in.
Lilla Essingen.
Jag får byta namn på bloggen.
Och jag är så sjukt jävla glad. I en dimma av overklighet
Jag sitter på min nymonterade skrivbordsstol på damp och har skrivit nästan hela dagen. Ryggen är fortfarande långt ifrån frisk och darling kallar mig tvestjärten eftersom svanskotan försvunnit och ersatts av två benkulor. Låter värre än det känns, jag kan stå och gå nästan utan problem, men de höga trappstegen igår under flyttstädningen fick bestigas med ett kraftgivande vrål.
En lägenhet är nu såld och tillträdd. När vi alla stod utanför och jag skulle dra igen dörren för allra sista gången, blev jag så sentimental att tårarna rullade fram ur vrårna. Men igår hittade vi det där hemmet som vi vill bo i. Verkligen verkligen. Så jag sitter med nervositet i hela magen och ska på omvisning sen. Synd bara att föreningen ska ägna hela sommaren åt fasadrenovering. Även om det känns som att det inte gör något om vi får den.
Fjärde gången gillt sa brorsan. Om inte fjärde så sjunde. Jag vill inte behöva vänta till dess.
Annars har jag en liten spridning av lycka från magtrakten. Pusselbitar faller på plats. Massuppsägning på DAMP verkar resultera i en ny era. En fräschare arbetsplats. All tvivel har förångats, såklart jag vill sitta här! Mitt enda kvarstående projekt av de tre som startades tillsammans 2003.
Om du avvecklar allt du håller på med, vad ska du göra då? frågade darling över pizzan förra veckan.
Ja i så fall gör jag ingenting.
Jag bläddrade i dagboken och såg att jag senast skrev den 14 mars. Nästan en hel månad utan att en enda gång ha klistrat-in eller fyllt på. Känns konstigt och dumt på nåt sätt, även fast darling förklarade det hela med att jag kanske mår ovanligt bra. Men vanligtvis när jag mår ovanligt bra är jag sjukt produktiv och adaptiv och har mycket att säga. Mycket att minnas. Nu har jag knappt tagit ett enda foto, bloggar sällan och skriver dagbok aldrig. Idag är jag dessutom likställd med en väldigt gammal människa. För jag ramlade på turen i skidspåret och pajade ryggen.
Solen sken och vi hade druckit varm choklad vid Myrflodammen. Darling för andra gången i livet på längdskidor och alla på gott humör, på väg tillbaka till stugan. Sista dagen i Sälen, den snöfattigaste påsken på många år och med all snö som hårt packad is. Även på turen i spåret.
Erik och Magda susade som smidiga sälar ner för den svåra backen. Det såg ut som att det skulle gå bra för darling också, men så föll han, samtidigt som jag tagit fart och på väg ner inte kunde bromsa. Jag tänkte att jag nog var en veteran, jag skulle snabbt byta spår, inte köra på darling och klara biffen, men istället tappade jag balansen och satte mig i fallet. Ner på den isiga rännan i mitten och smärtan var så tung att jag på allvar trodde jag brutit ryggen. Paralyserad skrek jag utan sans. För min rygg hade gått av och det kändes hemskt och vidrigt att den gjort det på en längdskidtur.
Usch, jag får ont i magen när jag tänker på darlings rädda ögon. För om jag trodde att livet som gående var slut, trodde han att jag var på väg att dö. Och det gick inte att få ett vettigt ord ur mig och när han försökte flytta mig gjorde allting så ont att jag skrek ännu mer. Och grät. Så att tårarna sprutade ut på den isiga snön.
Men ryggen var inte av. Jag reste mig till slut, tog av skidorna och gick med små små steg den återstående kilometern hem. Och nu siter jag på en kudde och försöker att hitta en ställning där det inte känns som att varje nerv i ryggslutet är i kläm. För jävligt.
På damp står min födelsedagspresent till mig själv, min nya skrivbordsstol, ouppackad. Den som jag skulle monterat idag, som jag längtat efter. Istället provar jag livet som gammal gammal människa.
Vi la vårt tak i budgivningen och sen åkte vi ur bara några minuter senare. Jag skulle messa darling om förlusten och skrev:
Snyft, vi är ute. Smärtfriaste gången hittills måste jag säga 
. Puss
Tryckte på send och såg till min förfäran att messet gick tillbaka till mäklaren.
Nooooooo!!! Jag tryckte på avbryt men det sket mobilen i.
När jag ringde darling för att berätta skrattade jag så mycket att jag knappt fick fram ett ord.
Kanske är det kärlekens förtjänst. Kanske mognadens. Kanske alla barn som fötts in i mitt liv på sistone och fått mig att haja poängen. Med firandet. Oavsett vad, har idag, min födelsedag, hittills varit ljuvlig. Den sedvanliga ångesten peakade nog i fredags, men grävde sedan sin egen grop och absorberades av jorden.
Jag är faktiskt nästan gråtfärdigt glad. Har fått fina sms från alla håll och kanter och ikväll ska jag ha kalas och nyss dekorerade jag morotskakan med jordgubbar och trallade högt. Ute skiner solen och asfalten är sopad för hopprep och fotboll. Den ständiga önskan, nu i uppfyllelse.
Darling bjöd på frulle på Grand Hotel och vi satt med solen i ögonvrån och goffade i oss allt från stekta champinjoner till nötter. Sen promenerade jag hemåt längs vattnet och brorsan ringde och sen mamma. Farmor också, men hon hörde knappt vad jag sa.
Om en stund ska jag till min vänliga terapeut och sen på omvisning där vi funderar på att lägga ett dunderbud. Och man vet aldrig men kanske vill ödet att jag ska få ett nytt hem i födelsedagspresent också, men det vore allt för bra, så jag har redan rekat hemnet inför nästa helg.
Födelsedagarna passerar revy i minnet och jag frågar mig när de blev jobbiga. Den jag minns starkast, den femte, bara en månad efter pappas död, bar på ett skimmer av jobbighet. Dagen var min, men varför?
Jag börjar som sagt förstå det nu, med alla små mirakel som trillat in under de senaste två åren. Clara och Bruno och Hugo och Erik. Och alldeles i förrgår ännu en, som jag och darling åt middag med bara några timmar innan livet. När hon ännu låg i magen.
Så jag fattar nu. Poängen med att fylla år. För exakt den här dagen för 28 år sedan ägnade min fina fina mamma massor av energi och kraft åt att släppa ut mig i livet. Och det förtjänar ett rackarns hallabalo.
