Hej Erik Olsson

Hej!

Vad är grejen med era lockpriser? Är ni medvetna om att det är förbjudet?
Jag håller på med en liten jämförelse mellan utropspris och slutpris och Erik Olsson har bland de största beloppskillnaderna har jag märkt.

Enligt undersökningar är ju just lägenhetens årgång (sekelskifte) och läge (Midsommarkransen är hett) det som skattas högst av köparen. Att sätta knappa 23000 kvadraten är inte rimligt. Inte ens som lockpris. En lägenhet SKA inte behöva gå upp dubbla priset.

Tacksam för svar
Hälsningar
Agnes Hellström

SL och våren

Jag promenerar hemåt i solen längs Hornsgatan. Uteserveringarna är fulla, på skuggsidan med folk med filtar. På solsidan folk i t-shirt. Jag svettas i min skinnjacka, har ont i vänster knäveck, tänker på blodpropp och ett liv utan ben.
En tjej stoppar mig. Frågar om jag har SL-kuponger, om jag kan sälja henne en. Hon behöver åka buss, men är för långt från en t-banestation. Hon verkar desperat.

Igår på bussen hem räckte en tjej fram en 50-lapp till busschauffören. Nej tack, sa han. Jag har inte växel på en så stor sedel.

På måndag höjs priserna. SL är verkligen en dröm.

Bergodalbanevardag

Jag vet inte om det är tack vare tårarna jag dränkte in terapeuten med i måndags, men dagarna efteråt har varit så fina. Livet har ju så många komponenter, yrkes- och privat- och alla möjliga slags liv att kombinera, och egentligen har vi inte hittat en lägenhet och jag har skrivkramp varannan dag. Men jag har hela veckan gått med en overkligt skön känsla av kärlek i magen. Fått överraskningspresent och chokladägg, varma ord, tankar och förståelse. Igår satt jag på en sten på Södermälarstrand och lyssnade på en låt som gick mycket i mina lurar för ett år sen och insåg att vi snart gått varvet runt. Delat alla årstider.

När jag är glad kan jag vara klok och skärpt och rolig. När jag är ledsen är jag ledsen. Krafsar i gropen, den som leder till det svarta hålet. Eftersom jag varit glad den här veckan har jag bl.a. bestämt mig för att ha födelsedagskalas. Skita i födelsedagsångest iår. Jag hoppas känslan håller i sig. Förrförrförra året ångrade jag mig två gånger. Först bjöd jag alla jag kände, sen ändrade jag mig och ställde in. Sen ännu en gång och återbjöd alla. På dagen för kalaset blåste det snålvind och jag fick sockerchock av morotskaka.

Nu ska jag snart gå och träffa barndomsbästisen. Hon älskar att fylla år. Hon bor i London vanligtvis. På lördag kanske jag tar mig till ikea, om det sista slemmet lämnat halsen. På söndag ska jag lura någon. Kolla på lägenheter. På måndag terapi. Livet går runt runt runt. Jag älskar när darling säger att han gillar att bo med mig. Att bli hans sambo känns som det bästa jag gjort i mitt liv. Det har varit mycket kaos, och även fast andra säger att det är svårt att flytta ihop, så har jag tänkt att mitt kaos ändå är värre än alla andras. När lugnet lägger sig igen händer det att jag pressar näsan så hårt mot hans arm att jag nästan inte kan andas.

När jag inser att jag i svarta stunder varit nära att tro att det kanske inte kan fungera mellan oss, blir jag så rädd att jag får sväv. Herregud. Han är ju den finaste människa jag mött. Mobilen skriker att nu är tuppluren slut, nu måste jag gå hemifrån. Jag skiter i att stänga av, låtsas att fågelsången är äkta. Men jag ska gå. Bara skriva klart inlägget först.

Presentregn

Jag slåss mot slemmet. Det ligger och lurar i halsen och jag harklar mig så att jag blir röd i hela ansiktet utan att någonting händer. För jävligt.
Men solen skiner in på damp och jag är glad igen, nästan frisk igen. Hade mitt första fredsmöte som ickeordförande igår och kände ungefär 100 procent mer engagemang. Om några helger ska vi till Street. Det ska bli kul.

Jag fick ett påskägg av darling imorse, helgjutet från Chokladfabriken, med tillhörande minikyckling i marsipan. Först trodde jag att det var en bajsimitation och blev jätteglad. Sen blev jag så jätteglad att jag tappade paketet i golvet. Det helgjutna chokladägget blev till skärvor. Små små.

Jag är på sjukt gott humor. Lämnade några kilo snor hos terapeuten och gick hemåt trallande. Fick en femidom, ännu en present, av darling eftersom jag undrat så hur en sån ser ut. Den var cool.

Fiskbullemunk

På samma släktträff åt jag mitt livs första fiskbullemunk. Det var nästan så att jag missade den, den låg gömd under en stekt fiskfilé. Jag åt inte mer än bilden visar. Inte för att den smakade illa, jag gillar ju fiskbullar. Men formen. Det blev svårt.

Jag har varit sjuk på riktigt för första gången sedan oktober 2005. Jag har fortfarande slem i halsen och näsan, ont i kroppen och huvet, men jag kan tänka klart igen. Dag tre var värst. Då var planen dessutom att åka till IKEA för att köpa skrivbordsstol. Sen kom vi på att det var lördag. Sen att det var löningshelg. Sen att jag hade feber och slem i hela kroppen.

Idag är jag tillbaka till damp och ostbågeshållningen på den gamla stolen. Allt är sig likt mao. Jag ska på tredje lärakännaträffen med terapeuten och har mild ångest. Funderar på om jag håller på att köra allt i botten, på om det går att rädda min självkänsla från nollzonen och på varför allt är mycket lättare att göra ensam. Det är inte roligare tyvärr. Men lättare.

Dagordning från förra helgens släktträff

Dumpad

Jag drömde att vi stod i en ganska trång korridor bland höga vita bokhyllor. Under armen höll han sin hund, och han var arg. Kanske hunden också, i sympati.

Jag tog ett steg fram och slog armarna om honom. Han var blöt av regn.

Förlåt. Jag borde inte ha sagt sådär.

Han var stel som en pinne, kramade inte tillbaka. Sa att det var försent, att han var trött på mina ursäkter. Att han inte orkade mer.

Det känns som vi har nått samma stadie som jag och X. Hon hade också massor av problem, men de var enklare, inte som dina. Mer i stil med att hon tyckte att grannarna hade för högljutt sex eller att en demokrat i korridoren kallat henne konservativ. Du har andra slags problem, mer komplexa. Och visst, du har kommit mig närmare än vad hon gjorde, men jag står inte ut mer. Jag flyttar till Skåne. Jag behöver tid.

Han gjorde slut. Han tog sin hund och gick. Jag fick bo kvar med hans två rummisar. Trots att jag flyttat in för hans skull, givit upp mitt hem för honom, övergav han mig nu.

Det var som att hela kroppen fylldes med is och jag vaknade stel som en pinne i sängen.
Usch.

Om att bråka med Erik Olsson

Måndag och förhoppningsvis början på en vecka utan dödsfall. Åtminstone utan budgivningar, ingenting var Wao! igår. Efter två förluster tror jag att den tredje vi bestämmer oss för, får vi. Eller får var väl inte riktigt rätt ord, vi får köpa för skitmånga miljoner.

Erik Olssons mäklare ringde idag för att kolla mitt intresse. Erik Olsson har gått om Notar som mitt hatobjekt nummer ett. Dels tvingas alla som kollar att skriva upp sig eftersom ”säljarna vill ha koll på vilka som besökt deras lägenhet.” Konstigt egentligen att bara Erik Olssons säljare kommit på den idén.

Jag lät iaf alla mina uppbyggda frustrationer rasa ut i arga pustar i den uppringande mäklarens öra imorse. Om hur vidriga deras lockpriser är, om hur fett de bryter mot lagen, om hur de lurar både köpare och säljare angående vad lägenheten är värd. Om hur jag hade velat lägga ett bud om de inte varit såna puckon. (inte helt sant men lite.)

Självklart skyllde han ifrån på andra, även om han höll med om allt jag sa. Och jag kände mig full av energi efteråt. Befriad och peppad att i fortsättningen följa en av de anländande spekulanternas exempel igår. Hon fick syn på Erik Olssons brat till ”visningsvärd” med sin tvingande penna i handen, och hon vägrade gå in. Vände på klacken. Eftersom hon hatade de jävlarna.

Inget personligt. De är säkert jättefina människor bakom den orangea fasaden.

Om att bråka vid frukostbordet

Jag behöver verkligen skriva om det här. Men samtidigt har jag lovat att inte hänga ut någon. Så jag får väl låta bli. Har ju en annan dagbok också, en sån som inte finns att läsa på nätet.

Jag har ganska många behov har jag insett. Behov av att äta frukost, behov av att rensa luften, behov av att komma i tid.

Det mesta är verkligen 100 gånger enklare med att vara ensam. Men shit det är vår ute och jag ska hänga med favomostern och kusinbarnet ända till halv 2. Och då ska jag vara professionell. Men vissa principer kan jag bara inte frångå. Det behöver inte handla om envishet. Utan om respekt.

Kissebajsen är död

Mitt i budandet ringde mamma. Hon var hos veterinären och kissemamman hade njursvikt.

Dessutom är hon gammal, så jag föreslår att vi tar bort katten sa veterinären på sitt typsikt neutrala sätt.

Och ja, hon var gammal som gatan. Flyttade in hos oss sommarlovet 1990 och jag vet inte hur många kattår hon hade, men många. Två gånger överkörd och överlevd. En förlossning och många sorger.

Jag trodde jag var immun, förberedd som 27-åring och hemifrånflyttad sedan 10 år. Jag trodde att jag skulle tänka att vad skönt att hon fick somna in utan för många krämpor. Men kissemamman var en människa, hon har delat mer än 2/3 av mitt liv med mig. Såklart jag bröt samman när hon dog.

När hon flyttade in önskade jag att hon vore en annan slags katt. En sån som sov mycket och ville ligga i knäet. Istället for hon runt som en illbatting och vi byggde ett två meter högt staket av hönsnät runt tomten för att skydda henne mot den stora vägen. Hon klättrade snabbt över och stack fram sitt vildsinta ansikte ur häcken några timmar senare.

På nätterna vaknade jag ofta ofta av hennes spikklubba till tass under täcket. Allt som rörde sig jagade hon, hon var så cool, självständig och stark. De nio liven som sattes på prov så många gånger. Första gången, dumpad i diket med två punkterade lungor och en avslagen tand. Veterinären ville avliva men vi vägrade. Och efter några dagar på sjukhus återhämtade hon sig, blev sig själv igen. Klättrade i träd igen.

Hon åt upp min undulat. Jag var arg i tio minuter, sen gick det inte längre. Hon sprang bort, fick vredesutbrott, mobbade sin dotter, kom in med infångade harungar, fåglar, ekorrar. Men jag älskade henne oavsett.

Nu saknar jag henne. Så att tårarna stockar sig ögonen och snoret rinner. Hon dog på topp. Fattade inte hur gammal hennes kropp var. Mötte våren med att rusa upp i ett träd. Konsekvensen blev njursvikt.

Ett vackert slut. Ändå är jag så sjukt ledsen.