Med händer torra som bark

Jag har så många gånger tänkt på hur läskigt det är att åka buss till Gimo på vintern. Bussarna nästan vinglade fram och jag höll alltid andan, åtminstone i kurvorna.
Så imorse krockade två av dem med varandra och sex personer dog och jag hoppas verkligen att ingen jag känner är drabbad. Mamma lever, jag var tvungen att ringa och fråga, även fast hon rimligen inte borde sitta på en buss klockan sju på morgonen.

Och axeln har ballat ur och säger klonk. Jag och Mr Muscle tampades med darlings ingrodda köksflott igår kväll. Till slut sa det klonk i varannan rörelse. Men känslan i bilen på väg hem vid halv tvåtiden var nästan overklig. Allt sken så vitt till slut och frågan jag alltid ställer mig när jag flyttar är varför jag aldrig stortstädar medan jag fortfarande bor.

Drömde att vi blev spårade av grovsopgubbarna som lämnade tillbaka allt skräp vi kastat.

Övertydlig dröm

Drömde att jag, mamma och brorsan skulle flytta, men att vi hela tiden blev försenade. Egentligen skulle vi ta ett tåg som gick på eftermiddagen men förstod snart att vi skulle tvingas stanna kvar över natten.

Då började folk dö. I olika delar av det stora huset hittades människor mördade och snart dog så många att de samlades på hög och de var inte längre främlingar utan mina närmaste vänner.

Vi letade efter mördaren. Den var smidig och snabb och alla som dog hade gjort det i fullkomlig tystnad.

Jag var så stressad. Varför kunde vi inte bara packa klart och åka därifrån? Jag gick ut på gatan där jag stötte på två nya lik. Men så började en av kropparna röra sig och jag fattade att mördarens knep var att spela död för att sen komma undan osedd. Någon tog tag i hans ben, men då förvandlades han till en kanin och sprang iväg.

Jag insåg att mördaren var övernaturlig. Att han kunde inta vilken skepnad som helst och att vi var chanslösa. Ändå skulle vi stanna över natten. Jag och darling sov i gäststugan på gården, de andra i stora huset. Alla som återstod var personer jag älskade väldigt mycket. En av dem skulle antagligen dö i sömnen.
Jag kramade hårt om darling och önskade att han skulle vara levande när jag vaknade nästa gång. Att jag skulle vakna alls.

Och då vaknade jag.

Det som är fint i livet

Jag måste lära mig att saker inte behöver ta slut för att de är knaggliga. Det är ingen god egenskap att vara så fatalistisk som jag är. Nu har jag dessutom låtit ett enormt berg av ångest byggas upp inombords, som pyst ut då och då i form av frustrerade vredespuffar. Ingen kontroll på någonting, starka känslor i omlopp hela tiden.

Igår kväll tog jag min filfrukostskål och slängde den i golvet i köket. Jobbigt nog gick den i flera miljoner bitar, jag hann bli ledsen och mindre ledsen flera gånger om, innan jag fått bort allt. Ändå klev jag på en skärva senare. Trodde kanske inte att det kunde bli värre än så, men imorse när tårarna runnit utan slut i mer än 40 minuter, var gropen ännu djupare.

Jag försökte ringa brorsan med stadig röst, men den svek innan jag ens sagt hej. Vi möttes vid Därmed Pasta och han la sin arm runt mina axlar och tårarna som jag trott vara på väg att ta slut rann ännu stadigare och i bredare filer. Vi gick till Gröndal och tittade på en lägenhet med lutande golv och fyllde fickorna med godis i foajén. Vi pratade mycket och jag blev sakta lugnare, vi drack te och åt kanelbulle på kondis och sorgsenheten blev hanterbar.

Jag är i kris. Förhoppningsvis en övergående kris, men med fler att vänta i livet. Och det måste kanske vara svårt, intensivt vissa stunder och mer avslappnat och njutningsfullt andra. Jag borde lära mig acceptera det. Det finns så mycket som är fint i livet och att låta allt det fina överskuggas av det dåliga, är ingen bra idé.

Jag har lite svårt att förstå det ibland.

Värkande skinka

Jag har sån träningsvärk i skinkhalvorna att det känns som att de är gjorda av sten. Afro express igår på worldclass, smidig-som-ett-kassaskåpskänslan ett faktum. Träningsvärken likaså. Men jag ska gå tillbaka så många gånger att jag slutligen är en gasell som kan gå för afrikansk dansare i vilka sammanhang som helst.

Synd att det bara är söndag en dag i veckan, jag vill gå på visningar oftare! Fast söndagsångesten har faktiskt aldrig tidigare varit så mild som nu, så kanske ska jag hoppas på att vi aldrig hittar nånstans att bo.

Dag ett!

En ganska fräsch tvåa i Hornstull, som jag inte vill bo i eller budat på, har gått upp från ca 2,3 miljoner till 3,4. På två korta dagar. Maniskt följer jag de lägenhetet som visats och de som läggs ut och Aftonbladet snackar om mailberoende. Jag snackar hemnet-beroende. Överhettning kan sammanfatta både markanden och min hjärna. Som säljare är jag nöjd – min lägenhet får gärna gå upp 50% procent, inte alls mig emot- som köpare stressad. Kommer vi någonsin hitta en större plats för oss, jag och sambo?

Idag började försök att införa nya rutiner. Jag har ju fått för mig att jag ska skriva en bok och eftersom själva processen i princip är ett stort svart ångesthål, måste jag styra upp detta. Så. Ingen dator i hemmet. Sätta mig vid skrivbordet på damp kl. 10.00 och stanna till 17.00.

Idag har jag börjat. Skrivit två kapitel och satt dem i min pärm. Korta visserligen, men existerande. Viktigast just nu är rutin. Den skrämmer bort herr ångest bättre än annat. Och tänka sig, jag är hundra gånger mer peppad idag än igår.

Jag har kommit på vad mitt företag ska heta också, så nu kan jag snart starta eget.

Sönderfall

Känner mig identitetslös idag. Hade fredsmöte igår, blev för peppad och kunde varken somna eller hålla mig sovande. Vaknade för tidigt med träningsvärk i hela kroppen efter gårdagen gymmande. Åtminstone vet jag att jag har magmuskler och att de är inflammerade.

Så jag är en psykiskt och fysiskt vrak. Började gråta över att jag inte vill bo på Stora Essingen, trots att jag har makten att avgöra var jag ska köra ner mina rötter. Har suttit på damp utan att ha gjort nånting alls i flera timmar. Kom fram till att jag måste radera ett projekt. Freden IF. Mitt kärleksfotbollskorpenlag.

Det känns bättre nu när jag avsagt mig ansvaret. Lättare att andas. Jag hatar ansvar men hamnar alltid i det. Vill kunna kombinera, tror att jag nog skulle kunna bli en bra projektledare, om det inte gav mig sån ångest att delegera.

Lägenheten är mysigare nu med sitt hav till säng. Solen har strålat och det är knarrsnö ute. Men den identitetslösa känslan vill inte riktigt släppa taget.

Clärfi

I början av 2000-talet, strax innan jag flydde landet för Spanien, stötte jag stundtals ihop med en tjej som hängde i min brorsas gäng. Om jag tänker efter var jag lite rädd för henne, hon verkade cool men ändå svårtillgänglig och framför allt oroväckande ärlig. Jag tänkte att hon kanske inte skulle gilla mig.

Veckorna innan jag drog snackade vi lite på en fest. Hon var full och jag var full, men det kändes ändå roligt och någonstans långt inuti som att vi kanske kunde bli kompisar.
När brorsan hälsade på i Alicante några månader senare berättade han att den där tjejen sagt att hon gillade mig. Att jag verkade genuint snäll och jag minns hur glad jag blev. Lättad, eftersom jag ju varit lite orolig för att hon inte gillade mig och jag hade enorma problem med att inte vara omtyckt.

När jag flyttat hem och börjat med studentradio, ringde jag henne eftersom jag gjorde ett program om folk som gjorde saker, och hon var den första jag kom att tänka på. Hon verkade så modig och jag ville ta reda på hur hon gjorde. Mest av beundran men lite också av avundsjuka, eftersom hon var tjej och hörde till mitt gäng utan att jag egentligen hade koll på henne. Och gjort så mycket, varit så driftig, hittat sin grej.

Jag försöker skriva en hyllning men plötsligt kör jag fast. Mitten känns suddig och plötslig var hon bara så viktig i mitt liv och en så grym person som jag skulle elda upp mina egna fötter för. Mest för att hon är en sån som eldar upp sina fötter för andra, dagarna i ända. En sån som man egentligen inte förtjänar som vän, men av någon anledning ändå har i sitt liv. Jag kommer inte ihåg när hon förvandlas till att bli en av de bästa vännerna. Kanske när hyrde en lokal tillsammans och inte skrev hela kvällarna. Eller när vi åt delicatobollar på Långholmen och pratade om killen som jag var kär i men som inte var lika kär i mig tillbaka. Eller när vi styrde upp fredsläger och fredsfestival tillsammans eller när vi gick längs Årstaviken med hunden och sen åt sushi och säck med smågodis i min soffa.

Jag kommer inte ihåg. Jag bara hoppas att hon fortsätter vara min kompis alltid. Hon inspirerar mig.

Men som alla andra grymma personer med stort hjärta och hjärna, förstår hon inte alltid hur grym hon är. Hon sitter med en meritlista längre än Edets toarullar men tycker ändå inte att hon presterat något. Så någon gång i höstas när vi båda var lite låga, lovade jag att skriva en hyllning till henne, så hon hajade hur grym hon var.

Bättre sent än aldrig.

Nostalgi

Vi har en riktig dubbelsäng nu och körde massor av skräp till återvinningsstationen i Östberga. Vinden ovanför mitt huvud väcker inte längre ångestmoln, utan snarare en spirande glädje. En blå träkista står kvar, med gosedjuret Kalle, dagböckerna från -86 och framåt, lite foton och album.

Till fynden hörde pappas stora varma dunjacka och ett kasettband från Mocambique, hösten 1983. Och fotona dårå. Mussepiggalbum med mig och gamla kompisar (jag var sannerligen inte tjock på den tiden. Förstår verkligen varför jag drömde om större vader). Jag och M som var bästisar då, vars föräldrar bor kvar i Gimo och jag frågade mamma om hon visste nåt om hur det var med honom.

Det är inte alls bra med honom, sa mammamus med sorgsen röst.

Borttappad. Familjen vet inte var han finns, bara att det är i sällskap med droger. Och jag vet att vi tappade kontakten för massor av år sen, men ändå vill jag hitta honom och skaka om honom och säga åt honom att skärpa till sig. För han var så viktig, så smart och ömsint och världens lojalaste vän och han förtjänar att må bra. Vara glad.

Sen bandet från oktober 1983. Jag kastade blickar mot det hela dagen igår, först imorse vågade jag lyssna. Brorsans lilla röst drar en ramsa. Min, ännu ljusare, avbryter. Mamma som säger att Agnes, du måste sitta stilla när du berättar. Ljud av pappas fingrar mot en skrivmaskin.

Kan ni ta med grädde när ni kommer? fortsätter mamma och jag tror att det var till Linnen för hon tackar för paketet och leksakerna som Gunnar och Agnes blev så glada för.

Jag började gråta långt innan brorsan började recitera Bamse och sheriffen, långt innan min ramsa om gubben som hette pappa. Långt innan pappas röst som sa neutrala saker om livet i allmänhet. Jag grinade redan när jag tryckte på play.

Jag kastade flera säckar med saker igår, men mina finaste, grymmaste minnen finns kvar. Och dör jag innan mina barn blir stora har de ca 25 kasettband med min röst och många fler dagböcker att lära känna mig genom.

Det känns bra. Så känns det rätt bra att Modegrisen har vaknat ur koman också.

Den tunga stenen på ryggen

Om en dryg timme kommer mamma. Hon ska röja vinden med mig, köra överflödet till återvinningscentralen och förhoppningsvis hjälpa mig att hitta de små guldkornen längst in i form av foton och filmer och dagböcker. Som jag inte sett röken av på sex år.

Aldrig mer ska jag låta min vind förfalla efter detta. Den förlorar sin mening när endast ett hänglås håller tillbaka att dörren bågnar och slängs upp och högar av meningslöst skräp väller ut över de allmäna ytorna. Och jag skulle visserligen kunna skylla på inbrottet för tre år sen, när någon hällde ut alla mina saker och jag inte orkade rensa utan låste in, men tre år är det samma som fler än 1000 dagars chans att ta tag i skiten.

Levande

Så najs att bli arg igen! Och att reagera på det.

Fick en krönika i handen av darling, som han tyckte att jag borde läsa. Den handlade om att sverige behövde fler personer med krigserfarenhet, att lite krig vore bra för oss. Dessutom var texten skriven av min granne, som är journalist och säkert jättesmart på många sätt och vis, men fullkomligt ute och cyklade nu.

Nu har jag just mailat iväg min replik och det rycker i fingrarna och ansiktet. Pepp! Fredshetsaren i mig har vaknat och det är inte ens vår.

Hej Erika.

Vi bor grannar men det är inte därför jag skriver till dig, utan för att flera saker i din text gjorde mig förbannad.

Som fredshetsare är jag motståndare till krig i allmänhet, inte till ”svenskar i krig” i synnerhet. Ändå frågar jag mig hur du definierar begreppet ”svensk”. Räknar du bara dem med rötter i svenska myllan sedan flera hundra år? Som ätit ärtsoppa på torsdagar hela livet, vuxit upp i folkhem och Fem myror är fler än fyra elefanter?

För om du inkluderar alla svenskar hittar du nog en och annan som kan berätta vad det innebär att ”befinna sig i eller vara i närheten av krig”. En och annan som förlorat en brorsa i en klusterbombsattack eller sett sina föräldrar mördas. Att vi behöver flera svenska krigsoffer har du jävligt fel i. De kanske inte bor vid Högalidsparken som du och jag, men några t-banestationer i en annan riktning. Kanske du skulle försöka närma dig någon av dem innan du önskar dig mera krig och fler veteraner.

Din tanke om att göra Sverige lite mer krigshärjat är säkert i grunden god. Men framför allt är den idiotisk och inskränkt. Jag håller med dig om att många svenskar skulle må bra av att ta ett steg tillbaka och se på vår trygghet och våra sociala förutsättningar med större uppskattning. Att vi borde klaga mindre på småsaker och se världen i ett större perspektiv. Kanske plädera fredens budskap ännu starkare, när vi faktiskt levt utan krig så många år och uppenbarligen fått ett nästan för välmående folk som resultat.

Jag håller också med om att vi borde ta hand om våra anhöriga och sluta fasa döden. Den drabbar oss alla till slut, vare sig vi lever i krig eller fred. Vi borde också bli bättre på att släppa in andra människor i våra liv.
För det är inte bristen på återberättade erfarenheter som är problemet, det är vår oförmåga att ta dem till oss.

Vänliga hälsningar från Agnes Hellström, fredshetsare, granne och ordförande i Stockholms Fredsförening