Min skrivna blogginlagg vill inte samarbeta med brasilianska datorn. Sa det langa beskrivningarna och prickarna over bokstaverna kommer en annan gang.
Igar kom vi till Brasilien och Porto Alegre. Hur nice som helst.
Vi atersag darlings mammas vanner efter 30 ar.
Vi var pa Chayannekonsert.
Jagade systrar i Chile i sallskap av kemisk matsack.
Just nu bakar darling empanadas. Jag forsoker blogga. Det gick till slut.
Drömmarna driver mig till vansinne. Igår natt var det upplopp i Stockholm, jag tillhörde motståndsrörelsen och skulle ta mig till Ropsten för att ansluta till rebellerna. Överallt människor och upprörda känslor. I en gränd stötte jag ihop med världens största duva. Den sprang mot mig men var så stor att den fastnade, flaxade hysteriskt med vingarna och kacklade med en mördarstämma. Jag var skiträdd och vaknade med större fågelfobi än innan.
Inatt drömde jag igen att jag var tillbaka till Sverige och att jag gick nån utbildning på en suspekt skola, där alla studenter kunde köpa förmånliga grejer från butiker som flöt runt i vatten. Sängar med skjutdörrar, kläder, teknikprylar och antikviteter. Jag ville ha ett fotbollsspel, kusin Dag ville ha ett hockeyspel men det var för stort för att få plats hemma hos honom. Jag hade gjort en dokumentär som skulle visas på allmän plats och hade bjudit dit folk. Dessvärre blev visningen uppskjuten till lördagen och jag ville bara gå hem till mitt sovrum från 80-talet och läsa böcker. På Vivo fick jag syn på Erik och Magdalena och vi sprang skrikande mot varandra som i slow motion. Jag var så glad att se dem igen, hade saknat dem så mycket. De hade kommit för att kolla min film och blev lite besvikna när de insåg att den inte skulle visas. Men så dök brorsan upp och erbjöd sin storbilds-tv och saken var biff.
Sen var det plötsligt fest på damp och folk jag aldrig sett i mitt liv fyllde lokalen. En tant började kedjeröka och jag sa åt henne att sluta. Hon bara fnyste åt mig och när jag tittade mig omkring rökte alla. Jag gick hem, orkade inte noja eller oroa mig.
Darling somnade tidigt, var helt sänkt. Jag hade mest ont i magen och kollade en skitdålig dubbad film med Steve Martin och hans tolv barn. Somnade så fort jag lade huvudet på kudden men drömde som sagt. Har ont i varenda muskel känns det som.
Men nu har det ganska jobbiga samtalet gjorts och vi känner oss båda lite lugnare inombords. Men att vänta är alltid påfrestande, idag är vi dagdrivare.
Det märks att vi passerat halvtid. Tiden räcker inte längre till.
Vi sitter mosiga och sjukt trotta pa ett internetkafé i Santiago. For en stund sedan landade vi efter dryga tre timmars flygresa och ett sorgligt avsked i Arica. Solglasogonen har kommit till anvandning mot mer an solgass under den har resan.
Vi traffade tva softa svenskar pa bussen fran Bolivia och blev kompisar. De skulle ocksa tillbaka till Arica, sa dagen darpa hangde vi pa stranden pa dan, drack ol pa kvallen. Pratade svenska med andra an varandra. Kanske mots vi igen i Santiago, beroende pa vart deras resa bar harnast.
Vart var bar vet vi inte riktigt. Det beror pa slakten.
Pa utsiktsberget med kusin Ivan. Jag och darling kan anas i glajerna.
Hoptryckta i bakluckan pa en skjuts, efter motorstopp i Boliva. Sen pa bilflak med vind i haret och darlings slakt vid min sida.
Pa vag fran lyxhotellet i La Paz mot terminalen och evighetsbussen tillbaka till Arica.
Shit vilken dag. Hundra intyck och lika många släktingar rikare. Försöker sätta mig in i darlings känsla, att från att för bara tio år sen ha varit ensam i världen (visserligen mamma och syrra som sällskap) till att plötsligt ha hur många familjemedlemmar som helst.
Dagen började segt. Den höga höjden tog lite knäcken på oss båda. Hjärtat slog dubbla slag, vi var matta och låga på energi. Men efter en stor, god lunch hoppade vi in i en taxi som tog oss till den adress till den korsning som en morbror i Arica givit oss. Klev ur och kollade runt. I en kiosk fick vi rådet att gå några meter längre upp på gatan, en kille vi frågade där pekade på en kvinna alldeles intill.
Det är henne ni letar efter.
Nästan alla vi fått namngivna hade dött, men i deras fotspår fanns en skog av vuxna och små knoddar. Alla hette samma sak som darling och fler och fler vällde in från stadens alla hörn. Vi bjöds på sockerkaka och lastbilsflakutflykt. Vi var tío och tía, fick pussar och kramar och omtanke och frågor. Hade jag inte glömt kamerasladden i Arica hade jag kunnat proppa texten full av bilder också, men det får bli senare.
Bäst av allt var att få tillträde till ett av alla de små skrymslen som den här staden rymmer. Som försvarslös, nyanländ turist är det lätt att känna sig aningen skraj, kvarteren är rätt skabbiga och det är svårt att veta var det är okej att gå, äta, hänga. När vi satt på ett lastbilsflak i duggregn på väg tillbaka till hotellet insåg vi hur det obekanta plötsligt blivit familjärt.
Ljuvligt.
Imorgon blir vi upphämtade kl. 06.00 för att åka till Huanuni där ännu fler släktingar finns. Bl.a. en som jobbar med radio, liksom darling. Sen vidare till La Paz, om inte de oroligheter som råder i landet förvärras. Därifrån tillbaka till Arica och sökandet efter ännu fler släktingar. Den här gången syskon.
Så här i efterhand skulle jag nästan kunna rekommendera att åka buss upp till 4500 meters höjd magsjuk. Äventyret är ju bara en fis i rymden om det genomförs problemfritt. Det vet jag ju sedan tidigare. Och hur mysigt skulle ett fyrstjärnigt hotell med internetuppkoppling i Oruro egentligen kännas om vi åkt bananskal hela vägen dit?
Vi lämnade Arica vid 9-tiden på morgonen. Jag drack dropp, vågade inte annat. Darling skalade ägg. Vid gränsen var vi båda rätt mosiga och syrefattiga. Jag var tydligen grön i ansiktet och blå om läpparna. Senapsgul inuti. Men det fick bara toan på bussen veta.
Vi gick av i en korsning på vinst och förlust. Bussen gick till La Paz och vi ville till Oruro. Hoppades på att kunna hoppa på någon ny transport åt det hållet.
En dryg kvart senare kom en fullsatt buss och jag satte mig på golvet med blicken fäst mot vägen och önskade att jag skulle slippa kräkas. Allt gick bra, tills bussen fick motorstopp och började backa och slira ut i väggrenen. Tydligen var syftet att ta sig tillbaka till närmsta by, istället blev vi nästan mos av mötande trafik. Till slut stannade vi och passagerarna tvingades ut i ösregnet. En ej alltför ovanlig incident verkade det som, ingen verkade överraskad.
Jag hade knappt kommit ut genom dörren när en kvinna som en stund tidigare erbjudit mig sittplats, började vifta från en bil en bit fram.
Hoppa in, hoppa in! Skjutsen tar oss till nästa by och där går bussar till Oruro.
Vi knölade in oss i bagageluckan och fortsatte resan. Hittade en buss till Oruro och en taxi som tog oss till det fyrstjärniga hotellet i hotelprisklass. Ungefär då hade mina hungerkänslor återvänt, jag åt kex och hallucinerade nästan av glädje. Vi badade ångbastu och gick till en schysst restaurang där en meny kostade ungefär 15 kr.
Nu degar vi. Darling har höghöjdssjuka med hjärtklappning och måste stanna och samla ny kraft ungefär vartannat steg. Just nu kollar han långfilm i horizontalläge. Jag knattrar på laptopen och njuter. Känner att så här i efterhand skulle jag göra om gårdagens resa när som helst.
När krafterna återvänt ska vi leta släktingar. Vi har ett foto från 60-talet och några adresser till hjälp.
Ajsan kajsan. Samma visa som sist. Jag gnaller over forstoppning, men saknar den innerligt nar den overgar i engelsk dagbok. Vaknade mitt i natten akut illamaende och har tillbringat dagen med att forsoka att inte bajsa pa allman plats. Det har tack och lov gatt vagen.
Imorgon ar det meningen att jag ska sitta atta-nio timmar pa en buss till La Paz i Bolivia utan att bajsa pa mig. De extremt hjalpsamma och kunniga mostrarna har tycker att jag ska ha kjol. Da ar det bara att huka sig bakom ett trad vid rasterna.
Idag jordfastes darlings morfar och mormor pa nytt, pa ny plats. Det var fint och sorgligt. Efterat akte vi hem till en moster och fortsatte diskutera min diarré.
Antligen har mina brev borjat komma fram, jag hade nastan tappat hoppet. Flera fina kommentarer har jag ocksa fatt, men det ar lite meckit att svara pa dem. Moneypenny, bryt dig in och doda tjuven, ingen bor i min lagenhet! Och Sala, jag skulle vilja ge dig alla rad du behover, hall ut!
Nasta blogg kommer forhoppningsvis fran Bolivia.
Saker vändes upp och ner igår när vi kom tillbaka från Internethaket. Kaos rådde i många delar av Arica. Förhoppningsvis kan blodtryck stabiliseras och problem redas ut och konsekvenserna av det skedda i slutändan leda till någonting bra.
Klockan är enligt datorns 08.31, vilket rimligen betyder halv fem. Söndag har blivit måndag, jag är trött men rastlös och kommer antagligen inte att somna förrän darling kommit tillbaka från sin utflykt.
Rebe, hunden vi delar hus med, är inlåst i köket och har efter flera timmars försök att komma ut, äntligen somnat. Grannen har slutat elda sina plastsopor, så luften går att andas igen. Det är faktiskt tystare än vad det varit någon gång tidigare.
Vi såg rugbyfinalen på stranden tidigare idag, Arica mot Arica. Arica tog hem segern. Jag var för trött för att engagera mig, tvungen att vila i sanden, samla kraft. Såklart kom en galen labrador och klev i mitt ansikte. Efter den en herrelös schäfer.
Hundarna finns överallt. I hemmen och på gatorna. Hos kusinen i Santiago bodde Leia, en tax med reumatism och övervikt som kissar på sig vid minsta känsloyttring. Från första dagen när jag kliade henne bakom örat och hon släppte en pöl på golvet, till den sista, då jag bad henne gå ner från min rena tvätt. Vilket hon till slut gjorde, men då var det mesta indränkt i kiss.
Rebe är snällare, han kissar inte utan anledning och ställer sig på bakbenen och viftar med tassarna för att få kärlek. Han har vitt krulligt hår och ett lagom skabbigt skägg som saxen inte får komma i närheten av. Det enda sättet att bli av med Rebe måste nog vara att ta fram en sax och försöka kapa hans barr. Annars vill han gärna gosa och kasta små pustar av lagom fräsch andedräkt i mitt ansikte mest hela tiden.
Många hundar står kedjade på bakgården och skäller så fort man går förbi. Andra skäller hela tiden, men biter bara ibland. Igår när vi skulle köpa mjölk i den lokala butiken stötte vi ihop med två afghanhundar som letade lunch i soporna. En aningen bisarr syn med tanke på hur exklusiva de är på andra platser. På Södermalms gator exempelvis. Men de här var nog lite av en gatukorsning, hade en touch av tax i sina ansikten.
Nu kommer snart gryning med tillhörande uppvaknande hundar. Jag har insett det gudomliga i att sova med öronproppar. Tyvärr har jag tappat den ena och måste flytta den som återstår varje gång jag byter kuddöra.
Dagarna går snabbare och snabbare och trots att jag velat gå till Internetkafé i flera dagar nu, efter konstiga drömmar och behov av kontakt med omvärlden, har vi inte hunnit. Dels har vi rest, dels haft annat att göra och filma.
Mitt hår är fortfarande lika rosa, fyra tvättar senare.
I torsdags tog vi bussen till Iquique ungefär fem timmar bort, för att möta upp med en kusin, samt filma den plats där darlings morfar en gång i tiden jobbade. En plats som numera är en samling övergivna hus i öknen, vaktad av en ensam man och en hund.
Nu är vi tillbaka i Arica och igår fick jag solsting. Jag glömde min nyinköpta hatt hemma, filmade karneval nere på stan och blev antagligen överexalterad av det faktum att alla hela tiden tror att vi kommer från tv och därför låter oss komma in och fram överallt. Så… När vi kom hem somnade jag som en sten med illamående och huvudvärk, svettningar och lite frossa. Men ett par timmars sömn botade mig och vi drog till stranden där det var internationell rugbyturnering.
Idag är jag bakis, sådär så att det inte spelar någon roll hur mycket vatten jag dricker. Men jag har hittat helt gudomliga torkade persikohalvor på Lider som håller mig sällskap i misären. Som egentligen inte alls är misär på något sätt alls, utan mysigt och härligt i en ångestfri bakfylla. Idag är darlings födelsedag och det var den vi firade igår. Alla kusiner i staden fyllde huset och vi hamnade till slut på ett disco med fyra dansgolv och ett karaokerum. Jag sjöng Dancing Queen och ville aldrig gå hem. Innan, vid tolvslaget, skulle han hissas lika många gånger som han fyllde. Kusinernas armar fick mjölksyra vid fjorton och kollapsade vid sexton.
Om en stund ska vi på lunch hos en morbror. Det ryktas att han ska bjuda på små svarta potatisar som är så energirika att man kan äta en enda och överleva ett år. Jag tror inte att det är en överdrift, överdrifter och skrönor är ingenting man svänger sig med här, nejnej.
Min dators klocka visar på 03.24, alltså är den snart halv ett här. Jag kom ihåg brorsans namnsdag men hade varken tillgång till sms-tjänster eller internet, så han fick inte veta det. Utanför fönstret har de sommarlov och leker högljutt i kör med hundarnas skällande. Vi har öppnat fönstren för korsdrag men gardinerna fladdrar inte ens.
Vi är i Arica i norra Chile. I första hand för att träffa släkt och vänner, i andra för att softa, bada och äta gott. Mostrarna är väldigt lika varandra i utseende, gester och vänlighet, kusinerna nyfikna och glada. Kompisen till en av dem stod hänförd i ett hörn av vardagsrummet och lyssnade när jag och darling uppmanats att prata svenska med varandra en stund. Hon hade aldrig hört ett annat språk pratas live förut.
Den några dagar långa svackan bestående av uttrycksångest, trängselångest och allmän existensiell ångest, är för den här gången över. Jag börjar känna mig mer hemma i landet, språket och vanorna. Ingen skrattar ondskefullt och viftar med en köttbit när jag säger att jag helst är vegetarian. Snarare går de genom eld och vatten för att leta rätt på annat protein. För protein måste jag ha, annars är det ju inte mat! Och då räknas knappast bönor.
Några saker har jag undrat över, mest varför ingen har handdukar i badrummet. Handfat finns, likaså tvål, men ingenting att torka sig på. Mycket av den vardagliga kulturen är annars lik Spanien. Det vita, färska brödet t.ex, som alla äter och köper hela tiden. Till frukost, lunch och middag. Måltider med blicken fäst på tv:n under tystnad. I min uppväxt var tv:n den stora ondskan som barn vill men inte får titta på och vuxna bara använder för nyheter. Så är det alltså inte här. (Ojoj, jag ska inte ens börja prata om vad jag tycker om nyhetsrapporteringen.)
Jag håller redan på att fastna i Rojo, som Idol fast chilenskt.
Idag åt jag ost på tub som jag inte hajade innehöll salami förrän efteråt. Jag saknar knäckebröd och glömde havregrynen i Santiago. Men jag lyckades sola en hel dag på playan idag utan att bränna mig och det är personlig debut. Jag är stolt och lyckligt. Faktiskt genomgående lugn och glad.
Har lyckats färga stora delar av håret rosa, på inrådan av darlings 16-åriga kusin. Det är lite hippt nämligen.
Det gula guldet, på det vita.
