I händelse av min död

Såhär lagom till midnatt har jag kommit på ett nytt grepp till essän. Den som skulle varit klar långt tidigare, den som nästan ätit upp hela min dag. Tack och lov räddade Roomie mig undan den fullkomliga sammanstörtningen. Hon räckte mig huvudvärkstabletter i ask, sitt sunda förnuft och bockade av punkter från min lista i rasande takt. Nu återstår endast några få, plus essäjäveln dårå, och medföljande elände som aldrig verkar ta slut

Men jag är mätt. Och lycklig. Och misstänker att detta blir den sista bloggen innan resan, (bara en misstanke, inläggen kan komma att komma i tusental). Brorsan har bjudit på försenad men kärleksfull födelsedagsmiddag på en grek, och jag rullade hem efteråt. Kramade hej då osande i vitlök, men det gör inget för darling som är på väg hit osar det samma.

Varje gång jag ska på resa (framför allt flygresa) får jag en stark inpuls att lämna ett avskedsbrev på köksbordet. I händelse av min död. Där jag sammanfattar vad jag känner för alla och ber dem om diverse absurda tjänster inför begravningen. Lämnar ett ogiltigt med innovativt testamente för dem att följa min sista vilja genom.

Liksom tidigare gånger kommer brevet lämnas oskrivet och jag kommer antagligen och förhoppningsvis hem levande igen i februari. För jag kan inte dö 2007. Jag har stora förhoppningar på det året. Så mycket fint kan hända och jobbigt likaså, men jag har äntligen bestämt mig för att ta mig för vissa saker, och det vore snopet om jag började året med att dö.

Min psykolog lärde mig att det är okej att uttala farhågor eller rädslor, de blir inte mer verkliga för det. Om jag dör på min resa har det nog ingenting att göra med detta inlägg.
Dessutom vill jag verkligen leva.

skitessä

Jag skulle kunna lämna in mina essäer nu och få godkänt. Istället sitter jag här med dem båda, helt upponervända och under omarbetning. Varför?

2007 ska bli året där jag ska fråga mig Varför HELA tiden, och varje gång svaret låter lika illa som nu (Jag vet inte riktigt, men jag tror jag vill lämna in texter som är snäppet bättre än sin nuvarande form) ska jag stryka punkten från listan. Spola ner den i toaletten.

Varför? Därför.

Dan före dan före dan

Två korta dagar kvar. Dukoralen rumsterar om i magen, inte symbios bland magsyrorna idag. Vi gick upp klockan sju för att dricka den, med den briljanta baktanken att få somna om en timme till och sen äta frukost. Det funkade inte så bra, jag lyckades ungefär fyra minuter innan klockan ringde igen. Då visste jag varken vem eller var jag var. Men började skrika för att överrösta mobillarmet.

Nu sitter jag i studion och sänder varma tankar åt de andras håll, så att de kanske droppar in en efter en. Ensamhet är produktiv, men inte så socialt stimulerande.

Drömde att jag gick runt i Gimo, sommardagen var het och folk badade i små pölar under parasoller. Drack läsk som inte kom direkt ur kylskåp. Jag letade efter en kompis till en kompis, som visst skulle gifta sig i krokarna. Då dök darling upp ur en buske:

Vad kul att John är gravid, hann han säga innan väckarklockan drog igång.

En goood jul

Första kvällen spelade vi TP och drack vin. Andra kvällen spelade vi Rappakalja och drack vin.

I backen spelas melankolisk julmusik. Jag ramlade fyra gånger i rad när jag skulle på ankarliften, blev fullständigt förnedrad. Slog i vänster skinka och huvudet. Idag kan jag inte vrida huvudet åt höger.

Betalar 2 kr per minut för att  kolla mailen på julafton.

Ikväll tänkte jag spela spel och dricka vin.

Jul igen

Jag har fått jullov och åker med tåg mot Sälen om blott två timmar. Drömde att jag och mitt kompisgäng var på flykt från en mördare. Han skickade sms till Idoljohans mobil, och trots att vi gömde oss på ett lyxhotell mitt i staden, var han oss på spåren.
Vaknade efter dryga nio timmars sömn och kände mig utsövd för första gången på länge.

O nu jullov. Åtminstone nästan. Har två essäer och en responstext som ska in innan resan, men jag har inga större problem med att skriva just nu, som vanligt under stress producerar jag av bara farten. Men mest av allt vill jag spela sällskapsspel.

Sex backar är öppna i Sälen. Tillräckligt antal för att hoppets stjärna skulle tändas i darlings ögon. Hans packning utgörs av bräda och boots. Min, en laptop.

Fred på jorden

För tidig årssammanfattning

Dagens lyckligaste ögonblick: Abbys och Lucas bebis överlevde. Jag blev så varm i kroppen att jag nästan tog av mig munkjackan. Sen hade jag iofs druckit vin med Moneypenny på Ramblas och pratat massor med härlig skit, så det kanske hade aningen med saken att göra.

Ligger på sängen och känner mig helt sinnesjukt sentimental. På ett bra sätt. Darling kollar Prison Break som jag inte följer och inte tänker fastna i, men att vara ensam tillsammans med någon är ändå något av det bästa som finns. Två steg bort finns någon annans kroppsvärme, som är min att nudda när som helst. I en hydda skulle jag kunna bo med honom, var som helst bara det fick vara med honom. Eller som klasskompis A sa till klasskompis B sa på dokumentären om Sigtuna som gjordes om oss i trean:

Nisse. Jag skulle kunna bo i en etta i Farsta, bara jag fick bo med dig.

Jag går steget längre. En hydda. Ett träsk. Varsom.

Och Abby och Lucas lilla bebis överlevde. Den var på gränsen till att dö och de hade byggt upp dramaturgin så att vi alla skulle tro att allt var kört. Så vände allt. Alla log och tittade på lyckliga bilder och kramade varandra med glitter i blicken.

Ett så långt år som går mot sitt slut. Som började med euforin efter ett mail från långt borta. En stor gravid-frumage på kusinmiddag som blev en Hugo från långt borta i Afrika. Beira och kärleken och en film och sommar och VM och kreativ kurs och samboskap i tanken, än ej i praktiken. Så många dagar, korta dagar som innehållit så mycket. Och bloggen som i teorin funnits i två år, i praktiken lite kortare.

Lite på lyset är jag allt. Kör en årssammanfattning flera dagar för tidigt. Igår mötte jag Cia, Arvid, Vidar och Nanna och minnen från 20 år tilllbaka uppenbarade sig. Och vi träffades så kort att återseendechocken inte hann lämna oss. Vi hade fortfarande andan i halsen när deras tåg gick norrut, men vi lovade att ses snart igen. Och längre. För så många års summering behövs otaliga timmars häng.

I julklapp önskar jag mig fred på jorden. Och att nästa år blir åtminstone i närheten så bra som detta. 2007 kommer jag förhoppningsvis inte att göra någon ledsen förutom mig själv. Jag kommer att skriva en bok. Göra radio. Bli sambo. Klippa en dokumentär och gå uppneruppnerupp, som alltid.

Särskilt i tanken idag: Clärfi, Roomsie och Moneypenny. Och mina klassisar som snart är ett minne blott.

Essä från skolan

Det nalkas mot jul. Dryga femton plusgrader i Stockholm. Rykten går om nyskördad färskpotatis på julborden och vårsång i fågelträden. Men ett traditionsenligt dagsljus överger oss vid tretiden och håller alla sommartankar fjärran.

Jag går över Liljeholmsbron. Framför mig den utsikt som så länge fått värmen i kroppen att höjas. Högalidskyrkans gröna klot, de mötande cyklisterna och ljusslingorna längs strandpromenaden. Denna stadsdel som varit min plats på jorden i tio år. Som vuxit med mig och förändrats med mig. Min inzoomade cirkel, mitt Södermalm.

Mitt liv startade i Västerås, fortsatte mot kontinenten Afrika. Tillbaka till Sverige och Norduppland och förde mig 1996 till Stockholm.

Här föddes min kärlek till gamla hus och andras öden. Jag läste böcker om tiden innan de stora rivningarna, jag sörjde evigt förlorade kvarter.

För ett arv köpte jag en etta på Erstagatan 7. Även där en kyrka, två när jag tänker efter. Vita bergen och Katarina kyrkogård. Londonviadukt och Finlandsbåtar. Jag hade spröjsade fönster med åtta rutor. Farfar och farmor kom med flyttgröt i form av en kartong ägg.

Du ska räkna rutorna i ditt fönster innan första nattens sänggående. Då slår alla dina drömmar in.

Södermalm var lite billigare då, lite sunkigare. Ännu i utkanten av Östermalms och Kungsholmens status. Jag fann uteliggare i soprummet som övernattat.
Min hem och min borg. Min trygga plats. Jag satt i fönstret och fyllde 18 år, piercade tungan för att markera den stora dagen.

Jag trivdes.
Julen 1997. Mellandagar och jullov. Jag satt med tända ljus vid mitt egenhändigt målade köksbord. Läste DN. Ringde mamma i Norduppland för att berätta hur bra jag hade det.

Jag ska alltid bo här mamma, jag trivs så himla bra.

Och kärleken fanns i ett hörn av mitt liv. Han hälsade på vissa kvällar. Vi drack te innanför spröjsarna, låg framför tv:n och tittade på dålig film sent.
Men den där mellandagen såg jag en liten annons om en visning, bara några kvarter bort. Och i decemberfrosten stegade jag mot Kocksgatan och in i en bedårande lägenhet med två fungerande kakelugnar.
Här skulle jag vara lycklig, alltid lycklig här!

Så jag rusade hemåt med vinterröken sprutande ur munnen och ringde en mäklare nästa dag. För att sälja mitt hem och skaffa ett nytt.

Och det blev 1998 och flyttlasset gick till två rum och kök på Kocksgatan 41. Jag målade gult i köket och rött i vardagsrummet och här skulle jag bo alltid.
Men innanför väggarna i min nya trygga borg, bara några steg från Nytorget och Katarina kyrkogård, vankade den oroliga själen av och an. Det tedde sig som att hur jag än förflyttade mig, saknades lugnet där inne.

I soprummet på Kocksgatan 41 fanns inga uteliggare. Dit in kom man bara med nyckel och på städdagen målade vi blåa portar ännu blåare och levde i sus och dus under trädet på gården. Men kärleken som levt i periferin av mitt liv, trängde sig på och var inte längre pirrig och varm. Istället slungades hårda ord mellan väggarna i min borg och märket av en bortglömd cigarrett brände sig in i köksgolvet. Glas krossades i det gula köket.

Jag ringde mamma i Norduppland och ljög om att allt var härligt och jag trivdes så bra.
Och jag rörde mig vidare. Bort från tillrättalagda IT- och latte-söder. Bort från ärr i köksgolvet och förkolnade drömmar i kakelugnen. Till Hornstull. Knivsöder. Sista anhalten innanför tullarna där uteliggarna sov gratis i skyddet av Tantolundens träd. De hängde utanför Systembolaget och skrålade i samvaro på parkbänkarna.

Min oroliga själ flaxade och kilade in sig under vindskuporna, över gården, i en etta på Högalidsgatan 38.

28 kvadrat. En plats där det var omöjligt att känna sig ensam och där jag nästan kunde vara i alla rum på samma gång. Jag grävde ner tanken på kärlek i rabatten och lockade på min borttappade glädje, min förlorade kraft.

Jag ringde till mamma i Norduppland och lovade att aldrig flytta igen. Att det fick räcka nu med att söka glädjen innanför fyra väggar, för finna den kunde jag endast göra inuti.

Alltid skulle jag bo här nu, men inte för att jag ville utan för att jag måste. Och flytta igen endast, endast när livet blev annorlunda på riktigt.

Dagar blev månader och de 28 kvadraten, växte sig inte för trånga. I soprummet fanns grovsortering och i Högalidskyrkan luciasång och på gatan längre ner ett kafé som visade fotboll. Jag blev personlig, handlade på krita ibland och drack te med mina grannar. Den oroliga fågeln i mitt bröst började acceptera att här skulle hela livet levas.

Kärleken höll sig undan, eller kanske höll jag mig undan den, och månader blev år. Södermalm med sina platser som jag bebott och besökt blev del av mig. Min hemstad.

Men nu, i decembermörkret, går jag över Liljeholmsbron, med utanför-tullarnavidder i ryggen. I min ena hand prospektet till en lägenhet som en mäklare räckt mig nyss. I min andra kärleken, som jag funnit någonstans på vägen.

Vi måste bo här! Här måste vi verkligen bo!

Så hårt kramar jag hans hand att han ber mig lugna mig. Och jag skrattar högt men ändå med tårar i ögonens vrår. För tiden är kommen att stiga ur den cirkel som inhägnat tio år av mitt liv. Stunden är här för själens fågel att känna sig hemma på ny plats.

Sex skumma ting

Kickidarling utmanade mig att lista sex konstiga saker om mig själv. Hon sa till förra veckan, men jag har inte kommit mig för. Inte kommit på några svar. Men jag har ändå rankat några grejer som kanske gör mig avvikande för några.

1. Jag lider av lägenhetomani, alternativt rota-mig-fobi. Räknade just ut att jag flyttat (frivilligt) tio gånger sedan 1984, och i dagsläget under hög euforihalt, planerar jag en ytterligare flytt.

2. Jag äter två morötter till grötfrukosten varje morgon. (jag tycker inte att detta är udda, men andra gör har jag märkt) Eller gjorde snarare. Läkarens råd om ett minskat fiberintag har för all framtid sabbat min solbränna.

3. Jag kan knäppa med käken när jag gungar den och med lillfingret när jag böjer det.

4. Jag älskar att betala skatt. Jag är dock inte så avvikande att jag blir ledsen när jag får skatteåterbäring.

5. Inom loppet av några få månader har jag gått från relationsfobiker till en sån som tror skitmycket på varaktig kärlek. Hade jag rankat sex konstiga saker i tidiga våras, skulle tredjedejtensyndromet funnits med. Men eftersom jag nu inte tappat intresset för någon på länge nu (en verkligt befriande känsla. De som tror att det är värst att vara den som känner mest har verkligen fel!) måste jag stryka tredjedejtensyndromet från listan om den jag är.

6. Jag hatar att åka taxi. Jag tycker att det är ett slöseri både med pengar och tid, ofta går det fortare att åka kollektivt. Taxiångesten har heller inte så mycket att göra med snikenhet, även när jag bjuds på resan har jag dåligt samvete över att jag inte betalar min del. Och får yrsel av taxameterns snabba stigande.

Ja, så konstig var jag.

DAMP och kärlek

I fredags hade vi möte för de nya hyresgästerna på damp. Vi åt kinderägg, drack vin och pratade om hur vi ska trivas tillsammans. Och det kändes så bra, så fina människor som ska släpa in sin kreativitet i mitt och Plankas gamla rum. Jag tror på riktigt att det kommer bli helt grymt bra, vi kommer spåna och skapa och softa tillsammans. Att vi kommer fräscha upp ordentligt.

Och idag söndag i Studion. Jag och Terese har äntligen kopierat och skickat iväg vår film till de som hjälpt oss. Brorsan skriver, darling fixar och donar, Bodil kom hit med sin mamma och Planka har möte. Jag har börjat skriva ner de mest absurda klagomål som når oss, för att kunna kontra med när vi attackeras nästa gång. Har även städat mitt skåp, känslan av kontroll och harmoni är mjuk i tarm och svalj. Snön ligger ack ej vit på taken och jag har träsmak i baken.

Om en halvtimme ska jag och brorsan till centralen och träffa Cia, Arvid och Vidar, våra svenska grannar i Mocambique som vi inte sett på 20 år. Slumpen, och i synnerhet Nanna, har fört oss samman igen och tiden står still och rör sig raskt framåt. Mer och mer känns det som ödet att jag återvände till Beira förra året

Julen närmar sig. Den nya resan närmar sig. Jag har köpt fyra julklappar hittills, varav tre till mig själv. Har inte fixat dukoral, vilket säkert resulterar i saftig kolera på plats, och igår hade jag en riktigt sugig dag. Men idag. Idag är jag lugn och glad. Lycklig och kär. Fortfarande är listan för lång med de personer som jag inte träffat fast jag vill. Tiden som inte räcker till och skrivklådan som kommer i jämna plågor och lägenhetens dammråttor som undrar varför jag slutat leka med dem. Men jag vaknar nästan varje dag utan ångest och jag har ännu inte ätit upp chokladkalendern i förväg. Det har så vitt jag vet aldrig hänt förr.

Alltså. En synnerligen god dag.