Projektvecka

Jag får skylla på dålig sömn. Att jag inte skriver nåt längre. Så många tankar har filtrerats och analyserats i huvudet att jag inte formulerat några ord eller meningar på papper. Även fast det ofta är bäst.

Brorsan kommer hem från Azorerna idag. Jag drömde att han redan landat. Jag drömde också att den fina lägenhet som jag spanat in var med på A-ekonomi. Där sa de att den var den lägenhet som mest väntades öka i pris i hela Stockholm under hela 2006. Ajsan kajsan.

Oavsett vad skulle mitt vita köksbord passa nästan ännu bättre där än här.

Tvättid klockan 15-19. Verkligen på tiden. Fantastiska handledsvärmare i present från Clärfi som jag dyrkar och bär varje dag. På P1 Kropp och själ är tema längd. Jag vill nästan ringa in, men har insett att mina 170,5 cm bara avviker från meddellängd med knappt fem cm.
Så mycket för det barndomstraumat.

Idag är ingen vanlig dag…

för idag är brorsans fördelsedag.
Många mil bort fyller han 30. Men jag tänker på honom i varje andetag och dricker en te i hans ära.

Mysteriet IKEA

Dessa delar blev över efter att jag monterat mitt nya köks-kit, runt bord med fyra stolar. Jag la dem i garderoben bland alla andra delar som blivit över alla andra tillfällen jag monterat ikea. Skumt det där. Slår aldrig fel.

Nu sitter jag äntligen (o verkligen äntligen, jag skrek vid ett tillfälle så högt av frustration att grannen öppnade sin ytterdörr för att därefter snabbt stänga den igen) vid mitt fina vita runda bord som jag drömt om så länge. Jag har ätit middag också, på enorm yta och fr.o.m. nu ska jag bjuda hem folk på middag bara för att jag kan.

Darling gav mig en chokladjulkalender som står i fönstret (får se hur det går med den. Har ingen gång i mitt liv låtit bli att äta upp den innan julafton), tillsammans med fotogenslamporna och sterinljus i oputsade silverljusstakar. Lyssnar på program om språk på P1 och skrattar med programledarna, prettonivån är hög denna afton.

Minns mellandagar 1997 när jag satt i mitt nymöblerade kök på Erstagatan 7. Jag hade ätit frukost och läst DN,jag ringde mamma bara för att berätta hur bra jag trivdes och hur jag aldrig mer skulle flytta. Bläddrade mig vidare i bostadsdelen och hellohej där var en visning bara nåt kvarter bort någon timme senare. Så jag gick dit.

Kocksgatan 41, ett litet tegelhus med åtta rutor i varje spröjsat fönster. En lägenhet med två fungerande kakelugnar och ett löfte om att här kan du vara dig själv, och lycklig dessutom, varje dag i resten av ditt liv.
Så jag gick hem, ringde mamma och berättade att jag nog måste flytta i allafall och nästan exakt två månader senare var Erstagatan 7 bytt mot Kocksgatan 41.

Sen har det hänt igen, det vet de som känner mig väl. Och jag kväver flyttlängtan med ommöblering. Vet inte vilken i ordningen denna var. Mamma undrade vad jag ska göra med det höj- och sänkbara bord som jag köpte i våras och jag svarade skamset att grovsoporna. Men det har ändå fått finnas i mitt liv i mitt kök i nästan ett helt år och det är inte kort tid i relation till mycket annat.

Iaf, när jag sitter i mitt kök min nymöblerade tillvaro, vill jag nästan igen lova att jag aldrig ska flytta härifrån. För allt är så härligt just nu och pissregnet utanför en fin detalj och livet så evinnerligt gott och karamellikt.

Jag

SÅDAN ÄR Du:

Du finner din energi i den inre världen och gillar att tänka på saker (utan att nödvändigtvis tala om dem). Du anstränger dig att förstå andra människor.

Du gillar att ha struktur och ordning i ditt liv. Du använder troligtvis din kalender flitigt för att hålla koll på de saker du skall komma ihåg. Du fattar snabbt beslut – även när det gäller din värdering av andra människor. Därför kan din omgivning uppfatta dig som lite dominant emellanåt.

Du fokuserar på ”the big picture” och tycker om att teoretisera över VARFÖR saker fungerar som de gör (medan du inte bekymrar dig så mycket om detaljerna). Du är en kreativ person, som gillar att experimentera.

Du lever dig gärna in i andra människors situation och är snabb att stötta andra om de har behov för det. Du värdesätter känslosamhet och tar ofta beslut utifrån dina personliga värderingar.

Jag gillar tester, kände mig rätt träffad av detta.

Min tonsäkra släkt

Hängde med kusinbarn Clara igår. Hon är ungefär ett halvår äldre än på bilden. Sjukt smart litet barn, med fantastisk sångröst.

Och idag har jag varit på text- och bildmässa på Street. Lyssnat på debutanter och köpt kylskskåpsmagneter. Fikat. Innan dess städat. Och mitt i ringde darling som ska komma hem ikväll. Väntan och längtan har varit uthärdlig, mest för att jag haft ett riktmärke. Söndag kväll 21.10 Arlanda. Hade nu blivit förseningar och ovisshet.
Isch.
Som när brorsan var i Palestina och gång på gång sköt fram hemkomsten. Jag höll på att bli galen.

Så efter tufuglass, after eight, apelsin och smågodis i soffan framför tv:n, hoppas jag på att planen ska gå i lås och jag få sällskap framåt ettsnåret. Jag håller alla mina kärlekskranka tummar för att den drömmen ska slå in.

Och imorgon ska jag till doktorn med min mage, som hållit sig så lugn under dagen att jag misstänker den botad. Säkert bara för att jävlas. Men jag vet att det bara är ett trick, den här gången ska jag ta reda på vad som är fel.

Jo förstår du. Du har ett många månader gammalt barn som ligger tryckt mot ryggraden. Det är nog därför du har så svårt att äta.

Reklamkampanj på låg nivå

Jag snubblade på en blogg i veckan, av en kille som påstod sig ha rest i tiden. Ingen tror mig. Han hävdade att en dokumentärfilmare följt honom och att filmen skulle visas idag, fredag på tv4. Vilken den gjorde, som reklam för AMF pension för en stund sedan.

Kunde blivit rätt cool. Men var sjukt dåligt gjort.

Jag vet inte vad jag vill få sagt. Jag tror att jag är besviken. Dels på att killen som rest i tiden var fejk och dels för att reklambyrån inte genomförde själva idén bättre.

Rosenbuske

Vi skulle på en kurs i en skola med vita väggar och smala korridorer. Jag och massor av killar som plötsligt var försvunna och lång tid gick innan jag vågade fråga vart de tagit vägen. Kursledaren visste inte, men jag var ensam kvar och började ana oråd. Bli arg eftersom dealen var att vi skulle göra det tillsammans.

Så ringde han. Det hördes i luren hur packad han var. Han sluddrade nåt om att de smitit. Kurser var till för att skita i. Så de hade supit istället och nu var han jättefull. Faktiskt låg han i en rabatt och skrattade sig sönder och samman. I den rabatt där farfar odlat sina rosor på V. Henriksborgsvägen 18. Med halva kroppen på den stenlagda gången, halva kroppen över knäckta stjälkar.

Jag föll ner i det svarta hålet. Han ljög. Han söp. Han bedrog säkert också. Och jag var tvungen att söka upp honom, tala om för honom vilken idiot han var och hur jag aldrig mer ville se honom.

Men redan efter några steg och temperaturen svalnat några grader, förstod jag att det var bättre för mig att ta några extra varv runt huset. För att lugna ner mig. På vilken grunder kunde jag döma honom egentligen? Hur mycket av det som hände var egentligen han, hur mycket någon annan?

Jag gick och gick men det svarta hålet höll mig kvar. Trots att jag förstått att han inte var ute efter att göra mig illa. Att gamla minnen överlappade nya. Att den jag var argast på var mig själv, som stannade så länge.

Sen vaknade jag. Med en sten i magen.

IKEA i mitt hjärta

Jag möblerar om hemma. Har burit bort de två röda fåtöljerna från köket och ner i mörk källare. Spanat in ett bord på ikea som egentligen är för stort, men jag har längtat länge efter att kunna bjuda fler på middag samtidigt.

Det nuvarande köksbordet är inte gammalt, från början av mars. Jag åkte ut mitt i sportlovshetsen och snöstormen och tyckte det var en bra idé att kånka hem på egen hand. Ikeasäckens remmar skar in i min axel och två gånger ramlade jag omkull, en gång på perrongen i Skärholmen, en gång i en driva. Jag ville så förtvivlat gärna komma hem och börja mitt nya liv.

Jag gick ner till studion sedan, alldeles utmattad. Gänget hade hyrt Stockholm Boogie och jag behövde skingra tankarna. För i flera dagar då hade de snurrat runt runt.
Jag minns hur jag berättade för en främling där i soffan, att det fanns en kille som jag inte kunde sluta tänka på. Som inte släppte taget och kändes så omöjligt möjlig. Hon frågade varför och jag visste inte.
Men jag gick hem till mitt köksbord som var vitt och fyrkantigt då och ännu inte täckt med blå vaxduk. Lagade min gröt, lät tiden få utvisa vad som var meningen. Ödet som går att styra och farmis ord som utlöst allt. Vad blir du av din utbildning egentligen? Inte anklagande, men ändock tankeväckande. För jag visste inte själv och måste byta riktning NU. Och det var början av maj och för sent att söka röda korsetkursen, men anmälningstiden var förlängd. Och jag skulle göra film, som jag bromsat förut men slutat nu. För det är okej att gå i brorsans fotspår för vi är lika och tänker lika. Jag skulle till Eritrea, ända fram till hans födelsedag skulle jag det. Men landets konflikt förvärrades och räddhågsna var svenskarna och det blev Sydafrika som sen blev Mocambique. Det tänkbara var plöstligt så tänkbart att inga andra alternativ fanns. Och jag satt hela december och grät på bussen hem över det obegripliga. Att farmors ord lett mig till kärnan av sorgen som jag burit på i 22 år av mitt då 26-åriga liv.
Och sen. Hur han mailade mig på nyårsafton, som en symbol för det nya året och för att det går att styra sitt öde, åtminstone i en riktning. Och jag som svarade och han som följde min resa och grät med mig i gruset vid mitt gamla hem. Och sen jag som följde med honom på hans och grät tillbaka. Pay back för mina tårar sa han och så var det kanske.
Och hade det inte varit för min resa och hans, så hade vi kanske aldrig förstått varandra.

Egentligen har ingenting av detta med mitt bord att göra. Men jag köpte en vaxduk i mitten av april och stirrade på den och kände att det ska inte vara så här när det kan vara på ett annat sätt. Och jag förstod att det fanns en person som jag hellre hade vid min sida i tystnad, än att sitta tyst själv. Som var så självklar men inte alls del av mitt liv.

Jag hade kunnat sitta och vänta och titta och längta. Utan att någonting blivit som det blev. Och på måndag ska jag köpa ett nytt bord. Och vid det ska jag sitta och gråta och skratta och skriva såna här inlägg och kanske ha kvar i resten av mitt liv.

Eller så fortsätter jag att skifta bord efter årstider.

I evighet, amen.

Jag och effektiviteten

Jag hade en deal med mig själv att vara i studion senast 11. Jag drack ju öl igår med Andy och fick lite sovis. Nu är klockan snart ett och det enda framsteg jag gjort är att få reda på min likhet med Eric Idle (och darlings med Roberto Baggio). Inte så bra jobbat.

Imorse när jag vaknade låg tre leveransrapporter i inkorgen. Mina mess hade nått fram. Jag blev glad visst, men mest får jag lite av en stalkerkänsla när sånt händer. Fyra mess på samma gång, med mer eller mindre samma innehåll. Jäjä. Han förstår säkert.

 Snart dags för lunch tror jag. Denna effektivitet tar kål på mig.

Min kändistvilling

Gladast är jag över att se ut som Eric Idle. Har alltid gillat honom.