Det kallas lördagsångest

Jag har lagt ner skrivandet nu. För mycket kaffe och tung huvudvärk fick stegen att styras hemåt, till soffan. Jag har nästan läst ut Gregorius och tittar på Singelcoacherna med ett halvt öga. Det är nästan lika jobbigt som Fling, snäppet mindre vedervärdigt möjligen. Efter pausen ska Peter jaga kvinnor i Kungsan. Jag bävar.

Det molokna har breddats aningen. Det är väl höstdeppet eller stressen antar jag. Bara att härda ut, inte flippa på. Inte inte. Bara finnas i.
Om några sidor kommer Gregorius att dö, jag har vetat hur det slutar sedan första sidan. Nog nästan alla som läst boken visste innan hur det skulle gå. Men jag hoppas att han ska få leva. Jag gillar honom. Han påminner mig om alla ensamma farbröder mitt hjärta blödit för genom åren. Ett stort hjärta bakom ett äcklande skal. En människa som vill alla väl, men som föraktar sig själv.

Imorgon har DAMP öppet hus för alla som bor i huset. Saft och bullar till alla.

Ska jag ta en huvudvärkstablett?

Kreativiteten är en svårfångad fjäril

Frääääääääs, säger det i mitt huvud. Jag skriver så att fingeravtrycken slipas bort. Klockan är lunch säger magsäcken där koffeinet dansar schottis i dess ekande lokaler. Jag älskar att skapa när jag älskar att skapa. Igår var jag nästan utplånad från kartan, orkade inte vara mer kreativ. Inte rota i högen av textinstruktioner. Ville ligga hela lördag och titta på tv.

Om jag går hem och äter lunch nu, kanske jag blir trött och tappar flödet. Så kan det vara. Jag måste ta reda på.

Idag är det fem månader sen darling hånglade upp mig i soffan. Eller var det jag som hånglade upp honom? Den 14 september var det två år sen vi gjorde slut sist.

Slutet på det längsta icke-förhållandet jag haft skrev jag i dagboken då. Men just nu e han min. Inget icke i den meningen.

En liten lur skulle sitta fint

Blogger har strulat hela dan idag igen, men nu kom jag in. Är så trött att det känns som att ögonen möts i mitten av huvudet. Men dagens höjdpunkt när Calle fick sin 30-årspresent, gav rätt mycket ny energi. Den som säger att det är roligare att få än att ge, har fel.

Har just skickat iväg min halvfärdiga text till gruppmedlemmarna. Tog en liten paus och kollade in DI-dokumentären om kärlek som var fin och passade mitt ämne. Försökte hjälpa Åsa och Bodil med att bränna sin film förut, vilket gick sådär. Men vi åt middag på Seymus, som var god. Sen ringde och trackade farmis för att få veta vad en moderiktig pingla hade för kläder 1972, men hon tyckte att jag var för frågvis för att få vettiga svar.

Det beror väl på vad hon är för typ av tjej.
En sån som du farmis. En sån som gillar NK.
Men då är det väl bäst att hon går till NK och frågar?
Men det är 1972, hon kan inte gå till NK. Jag sitter och hittar på en historia här!

….

Om du skulle äta en god bit mat, då farmis. Vart gick du då 1972?
Jag gick väl ingenstans, jag var väl hemma med min man.
Men om du tog med farfar för att äta en god bit mat?
Jaha! Ja å, då brukade vi gå till det där trevliga stället som ni tog mig till på min födelsedag.
Gondolen?
Just det, Gondolen.
Något lite närmare marken?
Nej vet du Agnes, jag minns faktiskt inte idag.

Ett ganska oväntat svar. Farmis minns faktiskt allt. Men jag tror hon ville lägga på, för Aktuellt började.

Moderna muséet också, i morse. Ett grupparbete i form av en pjäs om en tavla. Köpte en spontanpresent till brorsan innan jag gick hem. Men honom såg jag inte röken av idag, så han får den imorgon.

Levande eller död, det är frågan

Jag har städat, tvättat (mig själv och mina kläder) och påbörjat en ny dagbok (Aj löööööv bookbinderserien) som är grön som hösten. Jag har lagt den senaste limegröna i högen av de övriga. Den lila, gula, ljusblå, och hallonrosa.
Ibland när jag tänker på hur mycket text jag skrivit under mina levande år, kan jag önska mig själv död och mina barn vuxna. Så att de kan rota och minnas och goffa in sig i vem jag egentligen var.

Annars är det faktiskt ganska najs att leva idag. Jag har fortfarande skrivkramp men även mastodontkärlekspirr i magen. Och det ena slår som ut det andra.

Skrivkramp

Jag har nått den del av projektveckan när jag ska börja skriva och jag har aldrig tidigare upplevt en sådan prestationsångest.
Inatt drömde jag om olika personligheter som jag kunde skapa en historia kring. Jag drömde om farfar, han såg ut som när han levde, fast aningen mindre. Hade lindat en nylonlina runt midjan som ett skärp, det såg nästan ut som att han skulle klyva sig själv på mitten.
Sen var jag på en fest i ett gigantiskt hus bland spansktalande människor. Jag försökte prata men ögonen föll igen hela tiden och jag kände mig oartig. När jag slutligen presenterat mig för alla började jag kaskadblöda näsblod och såg hur jag droppat framför närapå varenda en i sällskapet. Jag skämdes och sprang in på et toalett som tillhörde fastigheten, lyxig med detaljerna klädda i guld. Jag fick inte stopp på flödet, det rann och rann och jag tänkte att ska jag någon gång förblöda så blir det nu.

Såg Inside man igår. Den var riktigt bra. Cool film. Min plan var verkligen att göra som anonym sa förra veckan, alltså se om Syriana. Men jag hann inte. Går fortfarande och tänker på den varje dag.

Men för att återgå till den där prestationsångesten….
Den är närvarande.

Gaaaah!

Va ere för fel på Blogger?! Mitt inlägg vill ligga här nu!
Jävla.

Mer fiskbullar till folket

Igår bjöd jag darling på min specialrätt: fiskbullar med potatis på tomat- och broccolibädd.

Det här var bland det godaste jag ätit i hela mitt liv var hans kommentar.

Inte mycket gör mig gladare än när någon diggar mina fiskbullar. Jag blir varm och stolt varje gång jag och brorsan ska laga middag ihop och han frågar om vi inte kan äta det. Kanske har det att göra med att jag tyckte så mycket om skolmaten och att detta är ett sätt att ge den upprättelse.

Inatt drömde jag att jag var kille och just blivit dumpad av min flickvän för en annan killes skull. Jag satt på en grässlänt med ansiktet i händerna. Jag fick inte gå hem, de var nämligen där. I min säng.
Sen drömde jag att darling tagit ledigt från jobbet idag eftersom hans barn skulle födas. Han var visserligen inte helt säker på att han var pappan, men antagligen och oavsett så var tjejen en god vän till honom som han delade lägenhet med.
I drömmen var jag inte svartsjuk eller ledsen, utan mest orolig över att programförslaget till P3 inte skulle bli klart i tid. Jag var fullt upptagen med att vara med i Top Model som jag valts ut till mot min vilja. Men tydligen kunde jag få gratis massage och pedikyr bara kameramännen fick följa mig på stan. Och jag var så nära att tacka ja, men sa slutligen nej. Hoppade på en buss istället, efter att ha kört in mitt busskort i en sån läsare som Upplands lokaltrafik har. Läsaren åt upp mitt kort, så jag tvingades planka. Och jag och darling satte oss längst bak bland mjuka kuddar, och hånglade hela resan.

Vaknade förvirrad. Barnet? Fanns det?

Ny taktik

Jag har tränat, äntligen efter en dryg veckas uppehåll, och ätit tre mandariner i rad. Ska göra kaffe nu, läsa ut min bok, gå ner i studion och sen på möte på Fanzingo. Jag har en molokenhet i kroppen som får mig att dra djupa suckar ungefär varannan minut. Klassfesten var soft som fan och baksmällan dagen efter också som sagt, men inte humöret som kurade på att jävlas med allt och alla. Allra mest mig själv. Jag är sansad nu, okej i skallen och har handlat på ICA som vanliga människor gör. Men jag skäms över att jag har så många förvrängda och explosiva tankar därinne, och jag skäms för att jag undanhållit saker, men som jag dolt eftersom jag trott dem vara onödiga.
Nu står jag med slaskvatten upp till vaderna känns det som, efter att ha dragit ur proppen. Och jag vet inte om jag ska köra på stenhårt och avslöja varenda detalj eller gå och hämta hink och svabb. Städa undan efter mig.
Jag tror på det sistnämnda. Jag tror på att lära sig hantera sina ovanor framför att gräva djupt efter deras ursprung.
Jag kör på det så länge och får se om några hjärtan eller knoppar brister på vägen. I så fall får jag byta strategi.

I myspysbrallor

Alla veckans Idol i repris just nu i min mjuka (inte alls som förra söndagens) baksmälla. Jag har just diskat glas och jagat ut en geting genom fönstret. Sensommarhöstsol ute och sen, inom en inte jätteavlägsen framtid ska jag ta min Doktor Glas och sätta mig på ett kafé med den.
Min version är från 1909, en gång tillhörande min gammelmormor Agnes och jag vågar knappt ta boken utanför lägenhet för den är så skör.
Jag älskar Hjalmar Söderberg och särskilt Doktor glas, som vi påtvingades på svenskan i början av gymnasiet och som därefter varit en av mina stora favoriter. Köpte Gregorius igår och den verkar inte helt fel den heller.

Har ätit godis till frukost.

Darling messade att traninstallationen fortfarande hänger orörd på Medis. I gott sällskap av den här mannen. Lovely.

När

Jag är punkterat trött, har ont i nacken och huvudet. Snusat en scruf som gjorde mig snurrig, druckit en liter vatten snart utan att få energi. Men det är fredag. Hurra. Om fyra timmar kommer min forna klass hem till mig för att återförenas. Inte sedan i våras har vi lyckats och jag saknar dem så mycket och ofta.
Jag kan få sån panik av att inte träffas tillräckligt, av att tycka om för många för mycket jämfört med hur ofta jag träffar dem. Jag vill genomföra mitt tranprojekt, jag vill göra radio, jag vill läsa all kurslitteratur och skriva mina texter med känsla och inte lämna in något hafsigt och felstavat. Jag vill hälsa på mamma och stanna en hel helg, sitta och spåna hemma hos brorsan. Fika. Med Clara och Slebbs och Moneypenny och Cissi och Emilie och nyinflyttade Linor och Elin och Jake och kusinerna och flera andra. Så att de inte tror att de är sekundära för det är de ju inte. Jag vill hänga i studion varje dag, äta torkad frukt med Margo utan stress. Jag vill sova länge på morgnarna, söndagsmysa med darling och videofilm. Gå på bio, träna, läsa skönlitteratur, se nyheterna, lyssna på radio och kolla Idol. Jag vill cykla bara för nöjes skull, ta höstpromenader, skriva dagbok och klistra in texter och bilder. Jag vill färdigställa mina fotoalbum. Jag vill hälsa på farmis minst var tredje vecka i flera timmar, för hon är mer än 90 och har sagt att hon inte tänker leva tills hon är 128, även fast jag bönar och ber. Jag vill att mina kusinbarn ska veta vem jag är, vad jag heter och bli glada att se mig. Inte möta mig på sina födelsedagar eller på sin student. Jag vill få goda råd från Roomise på riktigt, inte bara via mail. Jag vill hälsa på moster i Värmland och prata om livet.

Och jag längtar efter att göra allt detta. Det är inte som att städa eller kasta tomglas eller gå till pappersinsamling eller handla mat eller betala räkningarna. De är inte måsten. Men allt det här får inte plats i tiden och jag frågar mig hur jag sållar i ett liv som har så mycket fint som inte går att bortse från.

Nu kom energin tillbaka. Snart ska jag resa mig och ta tag i att städa lägenheten. Sen ska jag laga middag långsamt, duscha och lägga lite snacks i skålar och sen ska jag dricka vin. Inte så mycket att hela imorgon går till spillo, för tiden är som sagt så knapp. Och ute skiner solen med en hetta som är sällsynt för september och ska göra hela helgen hörde jag ryktas på tåget idag på väg till skolan.