En del av Sverige

Alltid lika härligt med vänner från verkligheten som blir bloggare.

Flempa och Bloggträsk

Precis innan klockan väckte mig imorse drömde jag att brorsan messade. Han satt i en källare i ett hus långt borta och mådde inte bra. Själv hade jag beställt en skitdyr flygbiljett till Malmö för att se en föreställning jag fått i present.
Jag hann bli orolig och rädd, sen vaknade jag.

Frulle, dusch och cykel till pendeln och jag i tid. Skulle få min kaffe innan föreläsning och läget var lugnt. Tills något hände i Älvsjö. Jag vet fortfarande inte vad, men alla tåg ställdes in däremellan och Huddinge. Resenärerna ombads ta sig till Liljeholmen där bussar gick mot Huddinge. När vi kom dit meddelande SL att bussarna bara gick från Huddinge, inte till.
Tog slutligen tunnelbanan till Skärholmen, därifrån buss och jag nådde Flempan ungefär samtidigt som tågtrafiken dragit igång igen.
Lite kändes det som att vara tillbaka i Afrika. Rätt najs.

Men. Skolan väcker gamla begravda minnen och känslor och jag går runt och är hjärtekrossad utan att behöva. Åtminstone har jag efter fyra köer och två dygn fått tillträde till internet. Snart ska jag sätta mig i bibblan. Se studentikos ut.
Har fastnat i Bloggträsk också. Alltså fäst mig vid vissas livsöden så mycket att jag går och oroar mig även utanför cybervärlden.

Ikväll ska jag skriva en hyllningstext till min fina kompis Clark. Den är hon verkligen värd.

Som jag anat

You Are Most Like Miranda!

While you’ve had your fair share of romance, men don’t come first Guys are a distant third to your friends and career. And this independence *is* attractive to some men, in measured doses. Remember that if you imagine the best outcome, it might just happen. Romantic prediction: Someone from your past is waiting to reconnect… But you’ll have to think of him differently, if you want things to work.

Which Sex and the City Vixen Are You?

År efter år efter år

Jag gillar att jämföra datum i dagböckerna. Se vad som hänt och vad som förändrats. Vad som är sig likt.
Hösten är så sentimental med skola och uppbrott och nystart och nytt liv mot gammalt. Romantisk med långa halsdukar och ofta lite nykär och påväg mot mörkare tider med videomys.

För exakt ett år sedan var jag lite småbesatt av en kille jag träffat på ett bröllop. Tyckte att han borde besatta lite tillbaka, hitta mig via bloggen och haja vilken grym tjej jag var. Vilket han slutligen gjorde, förr än jag anat t.o.m. Alla killar jag dejtat sedan bloggen startade hittade ofta den innan de hittade mig.

För exakt två år sedan var jag hjärtekrossad. Som fan. Jag skrev tre gånger samma dag. Bergodalbanevardag. Först var jag peppad och småkär och lycklig. En timme senare pajad och svajig och inte alls sugen på att stanna i landet. Livet i ett nötskal, så är ju tillvaron fortfarande. Och killen densamma, fast i annan form nu. Hoppas jag. Och tror också de flesta av dygnets timmar. Men den gången var det början på slutet. Ett ex och ett möblemang och femhundratusen relationsfobiska murar mellan oss.

Lite känns ändå den 30 augusti 2006 som rätt okej att känna sig mongo. Jag har skrivit fyra texter att lämna in imorgon, gått på tre utställningar och sovit skitdåligt. Lagt upp ett brev på bloggen och jag ångrar mig nu. Kommer inte göra om. Brev gör sig bäst i skrivbordslådor, även om jag är en sucker för att skriva sönder folk.

Idag har även exakt fyra månader förflutit sedan jag efter mycket trånande äntligen fick hångla upp min personliga favorit alla kategorier, i min stora, bruna hångelsoffa. Som äntligen fick göra ordentliga skäl för sitt namn.
Jag tror mig veta att han väldigt sällan söker sig in på bloggen (men om du råkar göra det inom den närmaste framtiden, så ber jag om ursäkt för att du omnämns så mycket. Jag försöker hålla dig fjärran från webben, men du tar upp så mycket plats i huvudet. Hade jag inte haft bloggen hade jag aldrig lyckats samla modet att skriva det där kärleksbrevet. Jag lovar, det är säkert…)

Herregud. På tv en familj med nio barn under tre år. En nyss med spagetti runt munnen.

Förresten kollade jag premiären av Fling i måndags och mådde faktiskt riktigt illa. Lite som en tjejtidning. Tilltalande med allt glitter och sprak och enkla lösningar på livet, men vidrigt långtråkigt och stereotypt. En inhyrd klyscha till brud som sa saker som att hon gärna opererade brösten för sin killes skull och som tyckte om att ta hand om alla sysslorna i hemmet.
Tydligen skulle avsnitten få mer djup och bredd allteftersom tiden gick, men när jag kollade idag var det samma skit igen. Fast tjejen var operasopran och killarna tio år yngre. Eftersom de var mycket mognare då än i tjejens egen ålder. Hur nu det går ihop. Jaja.

Min stackars överexploaterade kille är sjuk och måste bli frisk inför sändning, så jag häckar hemma i ensamhet med kurslitteratur som snart ska läsas. Och jag är inte lika ledsen som när jag vaknade längre, utan rätt peppad. Men vem hade väntat sig något annat, med facit i hand?

Förrförrförra året den 30 augusti hade jag just vaknat upp efter att ha vinat med en kille jag haft en crush på i flera år. Som slutligen bjudit hem mig för lite häng och vi blev fulla och jag sov kvar, men resultatlöst. Inte så mycket som en liten puss. Ett par år senare på en nyårsfest, fick jag det aningen överförfriskade svaret på varför.

Du är ju G:s flickvän…ne jag menar syrra, så jag kände att det måste vara riktigt seriöst om något skulle hända.

Den eviga kompisens lillasyrra blev irriterad. Tyckte hon kunde ta ansvar för sitt eget handlande. Faktiskt. Lite oseriöst hångel har inte skadat nån och behöver inte alltid leda till äktenskap.
Fast det här kom långt senare. Den 30 augusti var jag bakis och snart på väg tillbaka till Spanien. Ovetande om storebrorsmuren som omringade mig. Då trodde jag att det skulle bli killen och jag den dagen jag bestämde mig för att komma hem till Sverige.

Jag tror att den 30 augusti 2007…..pluggar jag fortfarande.

NORMal

Jag var på utställning på Kulturhuset idag. Normen skaver. En väldigt interagerande och deltagande utställning. Man fick fylla i frågeformulär, lyssna på uttalanden, dra ut lådor. På ett ställe fanns fotografier föreställande olika personer och under olika alternativ till vad som visades. En bild på en rakad kille och en mörkhårig kille i närkamp. Bildtexter:

-Ett rasistdåd
-En filminspelning
-Ett kärlekspar
-Kärleksrivaler

Framför mig gick två äldre damer som metodiskt gick igenom alla varje bilds beskrivningar.

Jag tror den här är rätt ropade den ena till den andra.
Vilken då?
En filminspelning!
Ja, det tror jag med.

Rätt och fel. Tänk att vi är så besatta av svar på allt hela tiden.

HIV-vaccin

Chansen finns att ett vaccin finns på marknaden inom fem till tio år. Snälla, snälla marknaden, var lite schysst och distribuera det gratis.

Det ska va dyrt att leva

Leva Livet AB drog 699 kr från mitt konto i tisdags. Ser jag på min internetbank.
Vafan e dé? Fattar ingenting.

Hej Göteborg

Jag tänker ofta att jag borde lägga upp mail jag skrivit, men det blir sällan så.

Hej kompis!
Jag skriver tillbaka på en gång, annars tar det två månader igen och det vill jag inte.
Imorse vaknade jag på botten efter en dag topp, dessförinnan en hel helg dopp. Innan det sju dagar eufori…Ja, du hajar galoppen. Imorse varjag iaf alldeles förkrossad, hade sovit skit och drömt konstigt.
Har så mycket i huvudet just nu, men inte så mycket energi.

Satt och nickade med i allt du skrev. Om Spaniengänget och ångesten inför att höra av sig, eftersom språket suger. Jag har inte hört någonting alls från någon, på säkert ett år. Har tänkt skriva till Jose, haft det på listan sen du gav mig adressen, men inte gjort det. Jag ska, tänker jag. Jag ska. Men nej.
Sen om dalarna och topparna. Jag håller med om att bromsande i uppförsbackarna kan dämpa dipparna. Det var något jag fick träna på mycket när jag gick hos psykologen. Men samtidigt är topparna så ljuva att ingen ska ta dem ifrån mig.

Att vara kär och ihop är svårt, även fast han verkar gilla eller åtminstone acceptera min personlighet. Men på sistone har jag försökt dölja dipparna och vet att det är dåligt. Att jag istället bygger upp ett torn av något som sedan kanske får mig att försöka få honom att göra slut. I gropen är jag inte vacker, inte
charmig, inte ett dugg talangfull eller kreativ eller humoristisk, jag är bara torr och meningslös. Han är jämn och i mina ögon alltid grym. Och jag frågar mig vad han
gör med mig.
När jag är glad förstår jag.

Den nya kursen är fantastisk, men jag har haft huvudvärk i två dagar av ansträngningen. Vi skriver och skriver och första inlämningsuppgiften är att beskriva ett dramatiskt barndomsminne. Jag har redan börjat Dagen då pappa dog och tänker köra hårt. Det tar ett halvt liv att erkänna för sig själv att det som kommer inifrån oftast är det bästa.
Du får gärna vara min kritiker, jag lovar att skicka saker jag anser, eller inte, läsvärda.

Nu ska jag göra skrivuppgiften till imorgon.
Känns bra att du finns där borta. Kanske jag kan komma och hälsa på under min ”projektvecka” i oktober? Eller nåt annat.

Stor endorfinfattig kram från Agnes

Första skoldagen

Jag drömde att jag gick hemifrån utan att ha duschat. Att kön till kaffepolletten i kaféet var för lång, att jag inte hittade föreläsningssalen och kom för sent. Jag vaknade av att klockan ringde och jag hade massor av tid. Jag åt frukost till P1 i ett solupplyst kök, med en varm kropp på en mjuk kudde i rummet intill.
Glad över att vara glad, över att jag tycker om vardagen.

Kom i så god tid till tåget att jag hann slinka in på Konsum och köpa lunch. Men på perrongen pratade högtalarna om signalfel och tåget kom visserligen in, men rörde sig inte. Jag bläddrade i City som jag fått räckt mig i gången och tagit emot. När någon sa mitt namn och jag tittade upp.
Mitt emot satt en tjej som jag varit ledare till på ett sommarläger för två år sen drygt. Då hade jag bara kunnat hennes förnamn, men ett år senare när jag gått igenom gamla papper, hade jag hajat att hon varit lillasyster till mina grannar i Mocambique. Inte varit född då, men nu hängt med mig i en dryg vecka utan att vi fattat sambandet.
Nu satt hon mitt emot mig och sa hej. Jag blev så glad och kunde inte hejda mig. Öste frågor och sa allt jag tänkt och hon satt stum men glad. Skulle hälsa till sin mamma, lovade hon. Och berättade vad brorsorna gjorde och pappan och jag om mitt återvändande i vintras. Om huset och möblerna och pappa och sjukhuset.
Hon fick mitt nummer. Vi skildes åt. Tåget var sent, kaffekön för lång. Och jag hittade inte klassrummet. Nästan precis som i drömmen, men det störde mig inte längre.

I klassen, den nya. Processen att beskriva sig själv. Tre uppgifter. Favoritförfattare? Vad skulle vi göra med 50 000 kr? Smultronställe?
Jag kom på att jag på frågan om en plats där jag kände mig peppad, lycklig och trygg ville svara något så klyschigt som i min älskades famn. Men jag sa att jag gillade tillvaron på cykeln istället. Nykär får man vara hemma, inte på offentlig plats.

Min hjärna är överhettad av alla fria skrivövningar vi haft idag. Kommer ha mycket att göra den här terminen. Mycket av sånt jag gillar mest. Och så fint väder ovanpå det. Herregud!

Ängerångest

Jag bestämde mig för att skita i gymmet, allt för att uppbåda energi inför ängerkriget som utspelas ungefär varannan vecka i mitt hem. Mamma har länge sagt att den storra ruggiga ikeamattan kanske borde kastas, eftersom den är som ett gigantiskt änger-BB, men jag har konsekvent vägrat. Den där mattan var vidrig och fällde stora tussar i flera år och nu när den äntligen lugnat sig, ska jag behöva slänga den då?

Nu, med hemmet skinande rent och ängrarna i botten av dammsugarpåsen, funderar jag allvarligt på att ta mammas råd. Jag börjar tröttna på att hitta en liten larv på huvudkudden, varje gång jag sovit borta en natt eller två. Det är som att den stirrar på mig.
Händerna på täcket! Du ska sova hemma och sova dygdigt.

Men ingen jävla larv ska tala om för mig hur jag ska leva mitt liv.
Fuck you.