Sommarlovsapati

Jag hade verkligen lovat mig själv att gå och träna idag, läs om en kvart, men det verkar tyvärr inte som att jag tar mig iväg. Jag har ont i varenda muskel så att det känns som cancer och centrifughjärnan har lagt av helt. Jag diskade min tallrik och mugg för en stund sen, tror jag mig minnas, men helt säker är jag inte.
Har tappat kraften.

Åtminstone har jag nästan sommarlov. Hela dagen ledig och om en stund ska jag träffa Roomie. Prata skit och kanske bli gladare, piggare och mer energirik. Jag brukar hävda att jag gillar livet som upp och ner, men doppen i kallt vatten är jobbiga och jag önskar det gick att sova ett par dygn eller tre. Lägga av med att ta mig själv på så stort allvar hela tiden, eller att ta andra på så stort allvar. Jag är grym på att låta förnuftig och ge bra råd och verka tålmodig… men egentligen är jag ett mongo som bara döljer det rätt bra. Och jag tror tyvärr bara att jag förlorar på att vara fejkat stabil, eftersom jag utstrålar att stå pall för mer än jag egentligen gör. Och jag bär mitt bagage i vänster hand och slår folk ur vägen med höger och vill inte vill inte vill inte att nån ska göra mig ledsen någonsin igen.

Så jag hinkar bag in box i väntan på bättre tider. I väntan på vm. För då om inte innan, kommer det kännas bra att leva igen…

I morgon helgdag

Jag har sovit rätt illa och misstänker att jag kanske är allergisk mot ikea-sängkläder direkt ur förpackningen. Bara några minuter på den fina röda kudden fick hostan att komma, konstig och torr. Jag ignorerade det faktum att jag borde göra som min mamma och tvätta allt nytt innan det används och goffade istället in mig i lika nya lakan med samma lukt, natten efter.
Idag slog det mig att det skulle kunna vara pollenallergin också. Timotej i varje slänt. Tjoho.

Jag har varit så arg och ledsen och frustrerad under de senaste dagarna. Redo att kasta in handduken på damp, efter att under dryga två års tid kämpat för en fräsch jobbmiljö. Jag fasade lite inför att gå tillbaka efter hemkomsten från Göteborg, jag var rädd att möta en massa gegg. Och det gjorde jag också. Måttet var rågat, sista droppen fallen i den överfulla bägaren. Jag vill inte ha ångest mer, inte vara barsk, strukturerad surkärring mer. Jag vill betala min hyra, sköta mina grejer, skapa och vara glad. Inte lägga massa pengar på att bli ledsen och uppgiven och sugen på att fly landet hela tiden.
Är lite lugnare nu, men tankarna susar fortfarande hårt. Om omgivning är oförmögen att anpassa sig efter dig, måste du söka en plats där du kan vara dig. Och låta folk fortsätta att vara sig.

På fredag slutar kursen. Jag har, ironiskt nog, tagit mig an uppgiften att skaffa den obligatoriska blomman till läraren. Igår visades våra filmer på Zita. Jag har varit så trött på sistone att jag glömde bjuda alla. Jo en person bjöd jag. Som svarade att hade du bara sagt till lite tidigare än samma dag, så hade jag gärna kommit.
Idag har vi suttit i studion och korrigerat filmens tabbar. Moder Jords Massiva kom på visningen igår, var hur softa som helst och har lovat at hjälpa oss med lite grafiska grejer.

Hästar blir olyckliga i ensamhet och ska därför alltid ha sällskap tycker djurskyddsmyndigheten. Till skillnad från människor då eller, som sitter lyckliga på kammaren och trycker?
Kan man se att en häst är deprimerad?
Jag det tycker jag.
Människor kanske bara döljer det bättre.

Imorgon är röd dag, men vi ska jobba ändå. Det är roligt att pilla med materialet igen. Och jag pratade med brorsan, som är i Danmark men snart kommer hem. Shit vad han saknas mig, och vilken grym grym grym vän han är. Männen i mitt liv ger så mycket pepp just nu. Fast jag vågar bara skriva om en av dem eftersom jag har tvångstankar om att vissa saker försvinner om jag pratar för mycket om dem.

På Farmis 90-årskalas förrförra helgen.

Några steg framåt?

Med kär vän i Götet förra veckan.

Äntligen har jag dammsugit mitt hem och betat av nästan alla grejer i den stora högen av MÅSTE SNARAST. Nu kvarstår bara räkningarna och den deadlajnen är flera dagar bort.
Sommarlovet närmar sig raskt, imorgon visar vi filmerna på Zita, på onsdag 08.45 babblar två klassisar om vår resa på Gomorron Sverige. På fredag ska vi ta farväl av varandra vid en sjö, som kanske byts mot en lokal. Lagom diffusa planer, det genomgående temat för kursen.

Världens finaste Kicki har fått världens minsta och sötaste Vincent, men när jag skulle maila henne nyss, insåg jag att åren gått för många för att jag skulle ha kvar hennes mail. Skamligt. Men jag hoppas på att fixa det innan gryningen. Hon skriver så vackert och klokt och jag tänker att om alla vore som hon, skulle det mesta vara aningen godare i världen.

Försöker hitta tillbaka till rutinerna, ska börja träna igen, på kortet som tickat besökslöst så länge att det antagligen kommer kosta mig 500 kr/pass resten av året. Men bara jag får tummen ur röven känns allt säkert värt sin vikt i guld. Just nu har skåpskadan tagit över min högra kroppshalva. ischiasnerven njuter av att vara klämd och skickar pilar av dominingar och smärta ut i tår och fingertoppar. Härligt. Bra jobbat. 27 år och redan på väg utför. Därför ska jag skärpa mig.

Och jag har även tagit det stora stora steget och berättat om killen för mammamus. Försöker nu att inte gå loss för hårt på tvångstankar och nojor, utan glädjas i hennes glädje. Lika mycket som jag kan mosas av bussen imorgon, kan han dumpa mig dagen efter, men jag bör och ska inte tänka på det just nu. Utan gilla läget. Vilket jag gör. Mycket.

Min säng har rena lakan. Mitt toa skulle dofta rosor om jag kände för att doppa näsan i den. Jag har cyklat över Västerbron och ätit sushi. Fikat med Lina som kanske får jobb här och bli min granne. Lyssnat på radio, dissat en telefonförsäljare. Kan det bli bättre?

I väntan på uppehållsväder

Fördriver tiden på Göteborgs centralstation i väntan på pendeltåget. Övergav klassen för några timmar sedan, skulle träffa Lisa, vilket jag gjorde. Ska hitta hem igen nu, hittills har det gått bra.
Hade gärna suttit kvar i den röda fåtöljen på Hagabion i massa timmar till. Alltid lika soft att träffa vänner från förr, snacka Spanien och gemensamma bekanta och dra livet som gått under det senaste året, den tid som gått sedan vi senast sågs. Faktiskt i Madrid och nu kliar det i kroppen. Vill åka, hänga softa och glida, som jag gjorde där. Som kan kännas problemlöst och skitenkelt nu, men som då var lika svårt. Om inte svårare, eftersom jag känner att jag blir lugnare för varje år jag lägger på mig. Äldre och klokare, klyschigt och sjukt sant.
Men nu ösregnar det ute och jag ser knappt ut för alla droppar. Och även fast jag diggar spårvagnar och resor generellt sett, så är det aningen mer exotiskt att sitta på en nattbuss till Barcelona.
Vi fotade oss själva och skickade ett hola tronco med mms som inte kom fram och vi förbannade tekniken, men lovade att ta oss ner ihop innan sommaren är till ända.
För det är verkligen sommar snart. Har inte förstått det riktigt än.

Sörjer den nertrillade bloggaren från Mount Everest. Han har skrivit om sin resa i Göteborgsposten och jag hade börjat gilla honom. Sen föll han. Varje gång sånt händer så gör det ont någonstans där inne. Dö inte, snälla någon jag känner! känns det.

I segartagen-dagen

Vi vaknade klockan sex, kastade oss in i minibussen och fräste ner på stan. Fastnade i bilkö med kom fram till skolan vi skulle till, ganska i tid. De var glada att vi kom, välkomnade oss tillbaka redan imorgon och alla var peppade efter bra visningar.
Fräste hemåt igen, handlade på Coop och somnade som små trötta paket i alla husets soffor och sängar.
Jag drömde att jag föll ner från bergstoppar och att jag skrek, men tydligen bara i sömnen. Och mitt i alltihop ringde Godmorgon Sverige och ville intervjua två av oss i morgonsoffan. Visa klipp från en av filmerna, och alla är ännu mer peppade nu. Sedda.
Vi fortsätter att peppra ut pressmeddelanden till alla som kan tänkas vilja komma. Vi visar filmen på Zita på tisdag, och dealen är att vi ska anstränga oss lite, mot att RK bekostar kalaset. En morgonsoffa måste de väl ändå vara nöjda med? Annars vet jag ärligt talat inte vad som skapar tillfredsställelse.

Nu sippar vi baginboxvin och kokar quinoa. Livet är rätt mycket härligare efter lite sömn och dusch. Dagarna rinner och snart är veckan slut. Imorgon ska jag hänga med fina lisa som jag inte sett på länge. Så länge att jag glömt att hon bodde här.

Men sommaren drog sin kos med buller och bång. Sommarbyxorna ligger skrynklade i botten på ryggsäcken. Sovsäcken från tidigt 70-tal a la 10 kg, läcker dun och sjunger kanske äntligen på sista refrängen. Bara för att pappa campat i den en gång behöver jag kanske inte göra detsamma resten av mitt liv. Även fast det känts lite så hittills.

I vinet sanningen, så jag ska nog sluta blogga innan glaset är till ända. Annars blir det väl en massa kärleksält igen. Eller uppgivna teorier om livet.

Göteborg

Klassens turné tog sin början igår och vi nådde Växjö på seneftermiddagen. Fick bo i ett studierum som någon haft fest i, och som vi tappade bort nyckeln till. Men allt blev bra till slut. Lite jobbigt var att vi var tvungna att ringa på dörren hos en student och väcka henne, för att kunna gå på toa nattetid. Så jag ignorerade behoven. Drömde om misslyckade våfflor istället och personer som kom in i bild från fel håll.

Nu är vi i Göteborg. Alla dricker te utom jag, eftersom jag ännu är traumatiserad av att inte kunna kissa när jag vill. Jag har tydligen dealat till mig en dubbelsäng och slipper luftmadrassen. Är trött och desillusionerad, det ena som följd av det andra. Blir som jobbigt att fundera ut vem jag är och vart jag vill, när energin är puts väck. Ovanpå det ringer läraren, som inte ens hakat på resan, och tycker att vi BÖR visa filmerna lördag kväll för en grupp människor eftersom det är världens tillfälle. Jag slipper ringa upp eftersom alla fasar att jag ska rasera alla eventuella diplomatiska band inom klassen. Jag accepterar till fullo.

Imorgon ska vi visa filmerna på en gymnasieskola i omgångar och sen, kanske, om vi har verklig tur. Softa på kvällen. Laga god mat och göra ingenting.
Soft.

Hjärnan går på högvarv. Mysigt när milen svischar förbi utanför, men utmattande.

Bobby

Tänkte på den Kaukasiska kritcirklen imorse när jag läste DN. De två kvinnorna som slåss om vem av dem som är mamman till ett barn och får chans att ha dragkamp om det i en uppritad cirkel.
Barnets riktiga mamma släpper taget, kan inte göra det illa.

Och när jag läser om Bobby och om hur hans mamma sett på och tagit del av hans misshandel, tänker jag att Om det varit jag hade jag erkänt mig skyldig till mord. Nog inte velat frikännas från att ha svikit mittt barn. Oavsett om jag tvingats eller inte, fanns hela tiden möjligheten att vägra.
Hon sa att hon gjort som styvpappan sa eftersom hon fasade för vad som skulle hända Bobby om inte hon fanns kvar. Så hon stannade, och resultatet?
Bobby dog.

Ett steg före

I sitt bagage där ska man ha en liten gubbe som är glá och sjunger tralala, sa Galenskaparna. I mitt bagage finns en massa annan skit och den kommer upp till ytan nu. Ruskar om mig och gör mig nervös och defensiv och rädd.

Jag minns försommar. Brännboll och bullar på Midgårdsängen. Sprit i termos som de vuxna inte såg. Snart sommarlov. Shit. Nästan tio år sedan. Men jag har elefantminne och det ligger mig till last många gånger.
Vi gick hand i hand ner mot stan. I min hals gnagde klumpen, oron. Hårt höll jag i honom för jag var verkligen kär. Även fast jag var blyg och hade svårt att få fram orden. Dessutom syntes det lång väg hur mycket jag kände, så uppenbart tydligt och jag kämpade för att hålla tillbaka alla de där känslorna. För att inte rinna över. Men samtidigt var jag rädd. Snart festival, sommar och massa snygga tjejer överallt.

Djupa andetag som blev suckar drog jag och till slut:

Du..
Ja?
Jag känner mig lite rädd och orolig att du ska hångla med någon annan på Roskilde.

Tystnad. Hans hand i min. Sol och fångelsång. Nästan sommarlov. Pick pick pick, från hjärtat som blev BANG BANG i öronen och dränkte alla andra ljud. Varför svarade han inte?

Det är jag också.

Jag andades ut, saktade ner. Den heta önskan om att han skulle krama mig hårt och säga att fina dumma du. Jag skulle aldrig hångla med någon annan på Roskilde! Jag älskar ju dig! gick om intet. Och klumpen växte. Egot kränktes. Men kärleken var lika stark och gjorde hundra gånger ondare.

Jag kan dra hur många såna historier som helst och ju fler år som förflyter, destå mer skäms jag. Att jag kunde klamra mig fast så hårt. I så många år. Låta någon stå på mitt huvud och hoppa upp och ner om och om igen. (metaforiskt, inte bokstavligt), bygga upp sin egen självkänsla på bekostnad av min.

Mitt bagage innehåller inte så många gubbar som är glada och sjunger tralalala. Det innehåller helt andra grejer som förvandlar mig från självklar och lugn till en fegis. Livrädd att ställa den där frågan som ska pulverisera mig.

Så jag är hela tiden steget före. Jag har min handlingsplan i fickan, står redo att radera messen. Tar varje nyans av ointresse som ett säkert tecken på att skyla njuren.

För jag är stark och självständig nu. Mig dissar ingen. Jag dissar först. Problemet är bara att det känns för mycket den här gången. Det rinner inte av mig, jävla skit. Istället bor han in sig mer och mer och blir viktigare och viktigare och jag slåss med demonerna. Fastnar i vinkelvolten. Kör huvudet i väggen.
De dåliga dagarna. De bra är jag gladare än någonsin.

Fina vänner på norrländskt gräs

Bloggtorka

Det kan vara så att den bristande produktiviteten har att göra med den torra gräsklädda marken.
Igår låg jag och sov med ansiktet i solen i två timmar. Kollade rugby och kände mig lite som i Gimo när vi kollade in killarnas match för hängets skulle mer än för spelet.
Härligt.
Nu drar jag till Umeå på filmfestival.