Även om man inte tänker vara på Medis imorgon mellan 13 och 15, då Vapenexportgruppen från Svenska Freds är, så kan man ta ställning mot vapenexport på den här sidan. De har nästan fått ihop en miljon namn, så kör hårt.
Det är ju fredag. De goda själarnas dag.
Hade verkligen tänkt börja cykla idag och igår gick jag runt i vårjacka. Sen insåg jag att det var slutet av mars och att det såklart skulle börja pissnöa igen.
Gårdagens energi gick till att vara arg över Expressens löpsedel och i morse till att lyssna på dess chefredaktör och ansvariga utgivare på P1. Talets gåva har han verkligen inte, kanske kan han skriva men antagligen inte det heller. Han hade väl rätt kontakter, rätt förälder och rätt attityd. Sköt dig själv och skit i andra. Nådde chefspositionen iaf.
Fine, jag känner honom inte. Jag bör kanske hålla käften. Men jag ville faktiskt bli en bra journalist en gång, vill kanske fortfarande innerst inne, och det är såna som han som dödar pressetiken. Som går över lik för att tjäna pengar.
Min personliga åsikt. Min arga känsla inuti.
Det står vita tulpaner i mitt fönster. Späda och våriga med en instucken lapp, ämnad för mig. Jag har svårt att gilla uppvaktning och jag vet att jag är dum i huvet. Men nu råkar det vara så. Detta i sin tur gör ju då framför allt födelsedagen till en oerhört laddad företeelse. Jag ber dig. Du som läser och känner mig och vet när jag fyller år. Ignorera mig i år. Inte för att jag vill spela martyr, utan för att jag ogillar uppvaktning. Och för att jag är gammal nog att själv få välja.
Tillägg:
Insåg just att ovanstående text får det att framstå som att jag inte blev glad över mina tulpaner, men det blev jag. Verkligen glad. Och en dag tänker jag tycka om att fylla år också. Men man kan inte battla alla ishues på samma gång.
Härlig känsla att lämna hjärnan under en stol i klassrummet. Promenera hem i regn och rusk, köpa gigantiskt jona gold på vägen, svänga in på damp ner i den stora fåtöljen och insupa top model. Känna varje muskel släppa taget om redigering, nervositet och engagemang. Vara tom i bollen tills sömnen kryper sig på.
Våren regnar sig närmare och imorgon tänker jag cykla. Skolka och lämna blod istället. Betala räkningarna och återkomma till farmis om silvret. Hittade lappen med antalet skedar, knivar och gafflar igår, men enligt den har jag bara haft 22 födelsedagar. Och det stämmer ju inte, om jag inte räknat fel på min ålder, som Terese föreslog.
Nu har jag tre alternativ.
1. Försöka få farmis att tro att jag fyller 23.
2. Ljuga om antalet och lägga till en gaffel eller två på listan.
3. Säga som det är.
Trodde det var fredag imorgon. Hela dagen har jag gjort det.
Sju broar går till min stad. Och imorgon är det sovmorgon.
Vi är klara inför redovisningen. Filmen har intagit sin första form. En början, ett mitt och ett slut som fick både mig och partner att gråta en skvätt. Tillbaka till Mocambique i tjugo minuter och godbitarna av tiden med Ivone. Så saknad i Stockholmsmörkret just nu. Så långt borta men ändå så nyss. Sjukt.
Ända sedan vi lämnade Maputo har jag haft en mild ångest och våndats över att inte kunna göra henne rättvisa. Efter allt hon gav oss, åka hem och bajsa ut…..skit. Men idag, nyss när Terese gick till t-banan och jag hemåt i pissregnet, fanns tilltron där igen. Att vi gjort något fint.
Hela 2006 såhär långt har jag frågat mig vad jag gjort för att förtjäna alla grejer som faller på plats. Varifrån den flygande, flytande matta jag sitter på kommer. Där bit efter bit efter bit faller på plats. Var hos doktorn idag och fick veta att en åkomma jag oroat mig över, dragit sig tillbaka. Kroppen har helat sig. Lite för att jag äter sunt, för att jag följt restriktionerna jag en gång fått. Fällde en tår på väg tillbaka till damp, regnet föll och vinterjackan och mössan blev blöta. Men våren är påväg och kanske kan jag hoppa hopprep på sopad gata på födelsedagen.
Sen en mild känsla av kärlek också, ovanpå allt. Inte argsint eller jobbig eller nu-gömmer-jag-mig-under-en-sten. Mild. Som sommarvind.
Såhär känns lycka.
Ny tid visserligen men strax-efter-10-mörkret är lika kompakt som förra veckan. Hade tänkt promenera till skolan idag, men tryckte på snooze några gånger för mycket. Tog till vara på busskortets sista dag med fyran över bron. Hem igen efter skolan och redigering fram till nyss. Partner tog tåget hem, jag såsade upp för trapporna med konstig mat i magen och ögon fyrkantiga och tunga. Deadlines. Jag älskar dem. Den positiva stressen och uppe i varvet. Visning på onsdag, då ska det vara bra!!
Drömde om mig, brorsan och Margo. Egentligen igår natt. Vi gick genom Sigtuna stad och sjöng skolsången. Hade börjat väldigt lågt för att klara refrängens stegring och försökte nå basdalarna genom att pressa hakan mot halsen. Korsade gatan och började streta upp för den långa backen till skolan. Tog i för fulla muggar. Refrängen: Here! We are gathered here… Då satte någon på musik som öronbedövande flög ur jättehögtalare och vi överröstades fullkomligt. Blev väldigt besvikna.
Igår kände jag mig skitsnygg och oemotståndlig. Idag tröttare och fulare. Lite kärlekskrank, lite dissad, lite i behov av sömn. Men hellre vemodig än likgiltig. Hellre levande än död. Hellre suktande än äcklad.
Tror du att folk tror att vi är ett par när vi är ute och går i solen ihop?
Jag och brorsan på vårpromenad, mitt i lämmeltåget längs årstaviken. Slask och vattenpölar, solsken och glädjestrål. Kanske är vi för lika för att tas som kärlekspar. Eller så tror folk att vi är ett sånt som har vuxit ihop.
På vägen upp mot studion efteråt var jag sådär glad att hjärtat nästan var för stort för kroppen. Bank bank studsade det inuti.
Margo nu vid en dator och jag vid en annan. Vi försöker följa Floorfiller av gammal vana, men jag har ingen koll på vilka som tävlar. Bryr mig inte så mycket.
Men jag är fortfarande glad. Och nästan frisk från sjukdom.
Har sovit 11 timmar men orkar knappt röra mig. Har blivit rugguggleförkyld. Utanför lyser himlen blåare än någonsin och min hjärna hoppar och skuttar av suget att gå ut. Strosa runt. Medan kroppen är fullkomligt funktionsoduglig. Magen kurrar men jag skjuter upp uppstigningen gång på gång. Släpade datorn till sängen, det var kallt utanför täcket.
Jag gillar inte att vara sjuk. Inte ens för en dag. Senast var i oktober, lika outhärdligt då.
Räserfarmis
Samma sak varje år. Inför födelsedagen ringer Farmis och frågar hur jag har det med silversamlingen. Har fått skedar, gafflar och knivar sedan 1980. En samling som en dag ska bli komplett. Varje gång har jag glömt hur många jag har av varje. Farmis ber mig kolla och jag letar febrilt. Ringer mamma. Får antalet på en lapp, rapporterar till Farmis. Tappar bort lappen igen. Så går ett år…
Sömnforskarna ville inte ha mig. Jag hade redan gjort alla de kognitiva övningar som projektet innehöll. Ha mig ville däremot manodeppressionsenheten på Huddinge, eller vad de nu kallas. En av deras psykologer var där och tyckte att jag skulle bli pillerknaprare för att komma till rätta med sömnen. Hon log hela tiden, talade tystare och tystare. Var en så typisk psykolog att jag drog mig till minnes hur jag som femåring vägrade att någonsin träffa en igen.
Mitt motto är att lära mig sova utan piller sa jag.
Skulle du tänka likadant om du hade ett hjärtfel? log psykologen.
Nej, det skulle jag inte. Men hjärtfel är hjärtfel och fram till idag har jag inte tänkt mig själv med hjärnfel. Jag har tänkt Hellre levande än platt. Hellre bergochdalbana än karusell. Jag har känt att jag fått allt större kontroll över mig själv, varit glad och lugn, accepterat mina dippar. Diggat mina toppar. Hade dessutom trott att dagens möte var menat att handla om min sömn.
På tåget hem grät jag hela vägen. Över att vara psykiskt sjuk. Över att antagligen aldrig kunna leva ett normalt liv om jag inte sattes på litium bums. Först efter jättekram av Margo och jättemaräng på kondiset hajade jag att det inte är mig det är fel på. Det är de platta, trötta psykiatrikerna. Som sitter där piller-hjärntvättade med sina receptblock och tror sig kunna bota alla med kemi. Men borde de inte ställa sig frågan varför vi har ett så stort behov av att knapra piller? Ta en titt på världen, på sig själva och sina egna värderingar? Bli glada när en person tror sig hantera läget istället för att ta fram jättemagneten, suga henne till sig och göra henne likadan som alla andra.
För att citera min far: Jag vill inte vara en grå hermelin. Era mongon.
Han frågade vad jag tyckte om hans namn, efter att vi pratat om mitt.
Ditt namn…Det är….speciellt.
Han skrattade.
Speciellt? Fult då eller?
Jag tänkte så det knakade. Vad skulle jag säga?
Nej. Inte alls fult. Verkligen inte. Bara…speciellt.
Jag vågade inte säga som det var. Att han hette samma sak som min pappa. Vars namn är bland de finaste jag vet, men att jag aldrig suttit över levande ljus med någon som hetat så förut. På det sättet.
Det är ju inte som Agnes och Magnus. sa jag till redigeringspartner.
Agnus och Magnus eller Agnes och Magnes, inkompatibelt. Så är det ju inte. Det är….bara… annorlunda.
Kanske borde jag oknussligt sagt som det var. Ingen stor grej. Tror jag…väl? Fick en kille till bordet på en kräftskiva en gång. Det visade sig att han nyss blivit dumpad av sin tjej. Som hetat Agnes. När jag sa vad jag hette blev han grön i ansiktet. En stund senare knökfull. Efter ännu lite mer tid. Däckad.
Går inte att jämföra, jag vet.
