Min Palme

Palmes dödsdag väcker många minnen. Han blev den första personen jag sörjde efter pappa, nästan på dagen två år efter hans bortgång. Som alla andra barn följde jag Godmorgon Sverige och den del där barn med rätt slutsiffra fick ringa in och tävla på lyckohjulet. Trots att jag led av grav telefonfobi och aldrig någonsin skulle våga lyfta luren, satt jag som klistrad för att se om det kanske blev min siffra. 9. 40779. Mitt nummer,

Men den här lördagen var programmet utbytt mot nyhetsinslag och när jag slog på tv:n visades bilder från mordplatsen. Mörker, avspärrningar och blodpöl. Jag satt på golvet i vardagsrummet på Stenhusgatan och väntade, men förgäves. Och som så många andra barn levererade jag nyheten till mamma som låg och sov. Som drog på sig morgonrocken och satte sig i den beige stolen med bruna armstöd. Hon grät och jag insåg vidden av vad som hänt.

Vi körde de 12 milen till Stockholm och lade blommor på platsen där Palme skjutits. Jag var aningen förvirrad och väldigt ledsen. Levde redan i en sorgkantad tillvaro och Palme blev ännu en bit av det fantastiska förflutna som rycktes bort och gjorde världen kantigare och ondare.

Folkfest, krukväxt och sudoku

Margo hade lovat att hjälpa mig att välja bågar om synundersökningen ledde till att jag behövde glasögon. Så jag plockade upp henne i studion där hon just blivit invigd i sudokos magiska värld av brorsan. Solen sken och vi promenerade till Blic optik och jag fick titta i massor av olika maskiner och optikern hummade och ändrade reglagen och hade psykologröst. Talade långsamt och mmm-ade förstående varje gång jag svarat på vilket streck som var svartast eller vilket alternativ som var minst suddigt. Kände mig duktig och efteråt valde jag ett par bågar för 1500 spänn, men nästan alla kostade så mycket.

På vägen hem fastnade vi i folkmassorna som skulle fira svenska landslaget och min blå-gula mössa framstod plöstligt som något jag satt på mig dagen till ära. Efter att ha väntat i nästan en timme och värmts upp av några lokala schlagerförmågor, dök stjärnorna äntligen upp. Då var vi genomfrusna och gick hem.
Jag köpte en krukväxt på Smartys.

Folkfest

Krukväxt

Sudoku

Trött och förvirrad

Idag har varit jättelång och jag känner mig underlig till mods. Har landat men ändå inte. Mycket är sig likt och ändå annorlunda.
Jag vaknade strax efter åtta och lagade gröt som var exakt så god som smaken jag saknat. Ringde farmis som var glad att höra min röst och skulle heja på Finland i finalen eftersom hemtjänsten gjorde det. Gick ner till studion och såg Sverige vinna, men fann inte stämningen. OS kom och gick utan att jag märkte.
Brorsan fick mig att ställa mig gömd på lur med psykoblick för att skrämma John när han kom till studion. Och John hoppade högt och sen dök Margo upp med ett fång äpplen till mig som ett välkommet hem. Jag åt tre på en gång och låg sen och småfes ändå till slutsignalen.

Väl hemma med tvätten ren fast i en hög på golvet, svepte uppgivenheten sin slöja kring mina axlar. Jag öppnade frysen, tog fram soppa och tinade i micron. Stirrade prick ut genom fönstret på mörkret som kröp sig på och solen var försvunnen, minusgraderna blev fler. Rutinerna som sitter i och den fysiska gestalten är framme, hemma. Men mentalt svävar jag i tomrum.

Så ringde telefonen och jag som egentligen inte gillar att prata, fastnade så länge att jag blev sen till kalaset jag skulle till. Fick lägga på med ytterligare en underlig känsla i magen, och småspringa mot tunnelbanan. Satte mössan på lurarna och så kom låten som var först på kommaöver-skivan från förrförra hösten och igen undrade jag var fan jag befann mig. Fick tvinga undan vemodet som jag så gärna gottar mig i och att tycka om någon har alltid varit jobbigt för mig. Sällan roligt och jag vet att jag måste ändra attityden. Eftersom saker kan vara roliga rätt länge innan de blir jobbiga.

På Terese golv med födelsedagsfest ville jag stanna hela natten. Hon var lika förvirrad som jag. Och folk vill höra hur vi haft det men det känns svårt att berätta för så mycket har hänt att jag inte vet i vilken ände jag ska börja.
Läs bloggen vill jag säga, men kan man gör så?
Andra har läst och vet redan allt och allt jag säger känns överflödigt och jag längtar tillbaka. Till sunkiga hostel och kackerlackor. Där tankarna rörande Sverige var rena och klara och självklara.

Imorgon ska jag gå till optikern. Fick en blind fläck när jag läste senast och har inte kunnat tyda skyltar från avstånd på många år. Kan vara dags för glajer, i så fall ska de vara snygga.

Sverige-Stockholm-Hornstull

Brorsan mötte på fruset Arlanda och jag pratade tills munnen torkade ut på väg in till stan. Han var sig lik med lite längre hår och Stockholm var vitt och frostigt. Jag hade ingen jacka men insåg att jag glömt att frysa när jag kom in i lägenheten som var varm och ombonad och mitt hem. Inte saknat förrän nu och imorgon ska jag köpa den där krukväxten som var onödig att skaffa i början av januari när jag ändå skulle vara borta i en dryg månad.

På golvet i hallen fanns både nytt visa- och simkort och jag gick till Vivo för att fixa middag medan brorsan lämnade tillbaka bilen. Allt var sig likt, tom reavarorna. Jag lagade potatismos och broccoli och lämnade över presenten, den coola radion gjord av ölburk och ståltråd. Vi lyssnade på svensk country i brorsans kök, uppdaterade varandra över rökelse och levande ljus och en stund glömde jag att jag varit borta alls.

Nu hemma. På sängen och i högtalarna en av skivorna från Sydafrika. Imorgon hockeyfinal klockan 2 och Sverige har halat in guldmedaljer på löpande band. Media har hybris och vill övertala finnar att byta nationalitet för att kunna fira guldet imorgon. Vilket får instinkten att tala för att vi förlorar.

Ett drygt dygn sedan taxiresan ut till flygplatsen. Jag i ena hörnet, Terese i det andra. Och jag lät några tårar trilla. Slut. För varje goodbye ett nytt hello. Och så är det ju. För det mesta. Högar med meningsfull blandad med meningslös post. Överst ett vykort i A4-format med tulpanmotiv. Välkommen hem från mamman och Leif. Och katterna också, som stått med som givare på alla presenter sedan tidigt 90-tal.

Jag trodde inte att jag skulle komma hem igen när jag åkte. Länge funderade jag på att lämna brevet, I händelse av min död. Som inför andra resor lät jag slutligen bli. Och jag kom hem igen.

Det känns bra.

Oväntat besök

Midnatt råder och imorgon ska vi tillsammans med klassen ta avsked av Röda korset här nere. Efteråt grilla hemma hos John, precis samma aktiviteter som den första dagen i Kapstaden. Cirkeln är sluten.
Vår intervju idag ställdes in pga tidsbrist hos producenterna och jag och jag Terese gick till ett hambugerhak och drack vin istället. Gjorde en lista på alla softa saker vi ska fortsätta göra tillsammans under efterarbetet. Det enda som kändes aningen överambitiöst var att åka skridskor i Kungsan. Tycker egentligen bara att det är kul tills jag får ryggskott, vilket sker varje gång. Men förhoppningsvis sabbar våren planerna och får isarna att smälta.

När vi aningen överförfriskade klev in i rummet för en stund sedan satt en katt i handfatet. Som att den vore en del av inredningen tittade den först på oss med blid blick, för att därefter vrida bort huvudet som att den inte fanns. Vi såg den och vi sa det till den.

Kom igen katten, skärp dig. Vi är inga puckon. Vi ser dig fortfarande.

Vi fick ett uppgivet ögonkast tillbaka och till slut gick den med på att hoppa ut den väg den kommit in. Genom fönstret.

Jag har börjat bygga upp flygrädsla. Inte så mycket pga brorsans datumnoja, fast kanske lite om jag tänker efter. Mest är det nog det faktum att hög dos av livsglädje ökar min skräck för att dö. Som nu. Jag är i slutskedet av den i särklass grymmaste resan i mitt liv, och att inte få komma hem och träffa alla mysiga nära och kära vore så onödigt jobbigt. Aldrig kommer jag att begripa hur en betongkloss i flygande form kan transportera mig tvärs över jordklotet. Med uniformsklädd personal som serverar varma mål mat och en videotablå med alldeles för stort urval filmer. Till det ett litet kit med tandborste och pastellfärgade strumpor för god sömn.

Vi filmade äntligen varandra idag. Tanken har funnits med oss hela resan och ursprungligen var ambitionen att göra filmen om oss som gör filmen. Den lilla extrakameran har dessvärre legat orörd, fram till idag. Terese pratade i 28 minuter, jag i 12. Så efteråt fick jag komplettera med skitsnack som jag hoppas sjunker till havets botten i mitt sällskap vid en eventuell flygkrasch.

Egentligen tror jag nog att jag ska komma helskinnad tillbaka till Stockholm. Men vi har haft sånt fantastiskt flyt att det nästan känns som att kräva för mycket.

Katt tittar.

Katt tittar bort.

Utan ström blire mörkt

Igår gick vi till Waterfront, en av Kapstadens större turistattraktioner tillika enormt köpcentra. Terese sa att det påminde om USA och jag trodde henne. Palmer på enorm parkering, floridasol, bleka människor i ryggsäckar och dyra affärer. Vi gick vilse och kom inte ut förrän kvällen.
Senare hängde vi hos Emilie som åter igen undrade om vi ville ta en taxi när vi skulle dra oss hemåt.

Har vi utmanat ödet så här långt kan vi fortsätta göra det skojade Terese.

Kapstaden har haft problem med strömavbrott på sista tiden och för att spara el tänder man inte alla gatlyktor på kvällarna. Därför var det rätt mörkt när vi kom ut ur Emilies stora hus, och folktomt eftersom hon bor mitt i affärsdistriktet. Men vi började knalla hemåt, på vår vakt men inte rädda.
Då gick strömmen. I hela stan, fast det fattade inte vi då. Det blev bara så sjukt mörkt. Och alldeles innan hade vi fått syn på en man på andra sidan gatan, som fått syn på oss tillbaka och nu började ropa något till oss. Som vi självklart trodde var något i stil med att nu ska jag mörda er.

Som små gaseller sicksackade vi hemåt i mitten av gatan, skuttade undan för bilar men kände oss tryggast där, långt från de mörka hörnen på trottoaren. Kom hem helskinnade. Och insåg först då att alla våldsmän som kunnat stå på lur, såg lika lite som vi.
Mannen i receptionen kom och öppnade med pannlampa och sa att vi måste komma och dricka med honom i baren annars släppte han inte in oss. Och gömde vi oss på rummet kunde han komma efter eftersom han hade extranyckel.

Hehe skrattade vi nervöst, villiga att tro på vad om helst efter den kaosartade språngmarschen. Han höll sig undan tack och lov.

Idag ska vi bli intervjuade av Lars och John, för filmen om oss som de producerat parallellt med vårt arbete. Känns skönt att inte behöva ställa frågorna utan bara luta sig tillbaka och svara på dem. Förhoppningsvis. Man kan aldrig vara helt säker när det gäller dem.

Drömde om fotbollsskor för andra natten i rad. Båda gångerna har jag behövt dem desperat för att hoppa in i en match där jag ar stjärnan, men i den ena drömmen hittade jag dem inte, i den andra gick skosnörena av. Framför ögonen såg jag matchen gå illa utan mig. Tecken på storhetsvansinne eller behöver jag bara nya skor?

Hej pappa

Två gånger har jag träffat pappa i drömmen. Första gången pratade vi om parabolantenner och jag vaknade jättefrustrerad och förbannad över att jag inte sagt viktigare saker. Andra gången avslöjade han att han egentligen aldrig hade dött, utan rymt till Holland och skaffat en ny familj där. Och jag blev jätteledsen och kände mig sviken och övergiven. Sedan dess har det varit tyst i massor av år. Fram till inatt.

Vi satt i ring runt en lägereld. Pappa hade bruna manchesterjeans och beiga sandaler. Jag var för blyg för att prata med honom, och förvirrad. Levde han verkligen? Hade han alltid gjort det? Tydligen. Vi pratade om en film vi gjort när jag varit fem år. Jag är Agnes hette den och på omslaget var mitt ansikte, med långt mörkt hår hängande längs sidorna. Jag började minnas massa saker från barndomen. Hur jag besökt stenbrott och gått på demonstrationer och jag blev sentimental och nostalgisk. Samtidligt lyckligt i hela kroppen eftersom pappa levde och även fast jag var för blyg för att prata med honom nu, hade jag all tid i världen att göra det senare.

En geting stack pappa i fingret.
Aj!
Jag tittade på honom och såg hans ansikte förvandlas från en vuxen mans till en liten pojkes. Tårar rann ner för hans kinder.
Vad ung han ser ut tänkte jag, men så blev han sig själv igen.

Alla var där. Jag, brorsan, kusinerna, moster, morbror, mamma och Leif. Jag tänkte att va coolt att Leif inte blir svartsjuk trots att pappa sitter här och alltid verkar ha gjort. Och jag ville resa mig upp, springa runt, runt elden i mitten och skutta och skratta i pur glädje över att pappa levde igen. Men jag lät bli eftersom han ju egentligen aldrig varit död.

Så vaknade jag. Ösregn utanför fönstret och jag var på ett hostel i Kapstaden. Och jag började gråta. Fan också kände jag i hela kroppen. Att jag var tvungen att vara så blyg. Att jag inte tog tag i honom och pratade sönder honom medan tid fanns.

Nu, lite senare som vaken, känner jag mig glad istället. Hela drömmen bar på samma slags glitter som återresan till Beira gjorde.

Internettelefoni och grannsämja

Brorsan gör sig påmind.

Vi stämde träff med Emilie på stan. Hon flyttade ner hit för en knapp månad sedan. Från granne i Hornstull till nästan detsamma i Kapstaden. Åtminstone en vecka till. Vi letade kafé ett tag men hittade inget, så vi gick hem till henne för att dricka kaffe istället. Hon bor i värsta höga huset med Manhattankänsla och vi stod på hennes balkong och kände åter igen kontrasternas vingslag över våra huvuden. Bussresan gjorde fortfarande huvudet aningen tungt att bära, väldigt skönt att vara framme. Gott med kaffe, ett hem med någons saker i.
Emilies dator hade skipe och jag vet inte ens om jag stavar det rätt, så oinvigt är jag i fenomenet. Men för priset av ett lokalsamtal kunde vi ringa till Sverige.

Kom igen nu! Ring era föräldrar och syskon! insisterade Emilie och först tänkte jag att jag skulle låta bli. Jag har gått i en och en halv månad utan att ringa någon, så varför börja nu? Men sen tog längtan överhanden och jag slog numret till mammamus. Sen till brorsan. Båda svarade. Kanske för att det var söndag, kanske ännu mer troligen pga OS. Som jag helt missat att det pågår men tydligen tar vi massor av medaljer.
Efteråt svävade jag på moln. Röstena av familjen. Värme i hjärtat.

Vi lagade middag och grannen kom över. Vi pratade om allt möjligt. Om flygrädsla, om otur, olyckor och potenshöjande medel. Emilie hade en krydda på bordet som skulle spice up mer än maten, stod det på burken. Ingen provade.

Inför promenaden hem hamnade vi i valet och kvalet om hur farligt det egentligen var. Allt är ju relativt och aldrig att jag skulle tveka att promenera hem från brorsan till mig själv i Hornstull mitt i natten, även fast jag läst i tidningen att flera personer våldtagits i mina krokar. Liksom vi bestämde att vi kunde promenera hem två kvarter en söndag kväll i centrala Kapstaden utan att riskera att hittas styckade i en container imorgon. Risken finns ju alltid, både här och i Hornsan, men likaså kan jag få en meteorit i huvudet när som helst. Eller ett fallande piano från en lyftkran. Ändå går jag inte med blicken fäst mot skyn. Och gjorde jag
det vore ju oddsen höga att jag skulle snubbla på något på marken och slå ut alla mina tänder.
Och vi kom tryggt hem. Till vårt hostel med hårtofsar och shorts.

Tillbaka i civilisationen

Vi kom till Kapstaden vid 9-snåret imorse. Hade hört ryktas att staden var ovanligt tyst på söndagar, men den verkade i det närmaste avliden. Snart visade det sig dock vara strömavbrott, och efter att inte ha fått checka in förrän senare, hittade jag och Terese ett kafé som kunde laga mat i mörker. Jag åt hummusmacka och njöt av att vara framme.
Bussresan var lång och sömdruckna kramade vi hej då till de andra vid busstationen. De har en intervju kvar att göra och skulle till ett hostel en bit utanför stan som låg bättre till för dem. Själva har vi slagit rot mitt på Longstreet, ett soft backbackerställe med flummiga långhåriga män med shorts och bazbusbiljetter. På väggarna i baren finns bildbevis på hur roligt man har när man bor här. Likadant ställe som alla andra vi bott på mao.

Undantaget Bulungula.
Som var paradiset på jorden av hur många anledningar som helst. Visserligen regnade det från att vi kom dit till sista kvällen vi somnade. Och självklart sken solen retligt på morgonen när vi var tvungna att dra, men det gjorde nästan inget.
Som små trötta ballonger som hängt lite för länge på festen, såsade vi ner bland de stora kuddarna i mysrummet. Och bjöds på fantastisk vegetarisk middag av vänlig personal. På landsbygden, många mil från internet och mataffärer. Med tomma, lena stränder och hönor som kacklade, hästar som betade.

Och skönast av allt var att kunna känna sig som en någorlunda etisk konsument i den enorma obalans och orättvisa som finns i det här landet. Bulungula är på väg att få märkning för rättvisemärkt turism, vilket bl.a. innebär att de anställda får drägligt betalt och en viss procent av intäkterna återinvesteras regionalt.
Långt ut på dålig väg låg det och vi höll först på att inte ta oss dit alls. Stället vi kom från hade givit oss fel info och vi stod som dumma får mitt ute i ingenstans. En man kom fram och berättade att här var vi minsann inte säkra och vi började noja lite. Ingen kunde ge oss vägbeskrivning eller schyssta prisuppgifter och telefonerna hade ingen täckning. Men så dök det upp en liten folkabuss full av schweizare som skulle till samma ställe och vi pressade in oss alla åtta i deras bakdel. Med oss från Coffee Schack hade vi nämligen en belgare vid namn Valter som ingen egentligen pratat med, men som hakat på av någon anledning och var helt harmlös. Schweizarna hade inte bokat och Bulungua var fullt, så vi kunde tacka dem för hjälpen genom att erbjuda en av våra hyddor.

Sen softade vi. Åt kakor, läste böcker och strosade på stranden. Lyssnade på regnet som smattrade mot taket och tänkte att kanske kommer vi inte härifrån förrän om massor av dagar. Men det gjorde som inget. Kändes faktiskt aningen som svensk sommar. Och tanken på att komma hem till Hornsan kändes plötsligt ganska trevlig.

Mina läskompisar hönan och hunden.

I folkabussen.

Coffee Bay

Vi har semester. Sex brudar och Noah fem år. Långt bort från storstädernas avgaser och människomyller, mitt i en oas av jordenruntresande original som knappt går att se skillnad på med sina solblekta hår, surfarshorts och snäckhalsband.
Idag anslöt vi oss till en hajk till The Hole In the Wall. Nio kilometer upp över berg och ner i dalar. Förbi solbadande kor på stränder till kaskadkissande hästar i hagarna. Vid slutdestinationen möttes vi av grillade ost- och tomatmackor, samt Noah, Elin och Terese, som tagit bussen istället. Jag badade i havet, första gången sedan jag kom till Afrika.

Alla fick skjuts tillbaka, i en öppen bil med fjorton säten. Mitt hade tappat sin fjädring så jag studsade upp och ner och alla skrattade sig tröttare än de redan var. Och jag var redan så kissnödig och längtade efter att komma fram. Men utsikten var förtrollande, Små runda, blåmålade hus, prunkande grönska. Jag såg alla provinsens Big five . Geten, hästen, kon, grisen och fåret.
Nu är vi tillbaka hemma och softar i sluttningen utanför hyddan vi bor i. Noah målar, jag skriver och Elin pratar med en sydafrikansk skribent som förenar nytta med nöje och recenserar backpackerställen. De andra duschar. Allt vi köper sätts upp på en nota som betalas i slutet av vistelsen. Vatten, öl, mat och utflykter. Bekvämt, men lätt att hamna i skuldfällan. Kan tänka mig att en och annan av de anställda här jobbar för att betala av en gammal räkning.

Vi lovade oss själva innan vi åkte att inte avslöja att vi gör dokumentärfilm, eftersom det varit en källa till aggression och överdriven fascination bland många. Men det är en svår hemlighet att hålla, folk är frågvisa och vill gärna veta varför sex kvinnor och ett barn åker på semester tillsammans.

Det är så skönt att vara ledig och låta tankarna studsa hit och dit som de vill. Kapstaden är en ganska omedgörlig plats när det kommer till avslappning, visserligen har den sommarvärme och ljumma kvällar, men stressen är lika påträngande där som i Stockholm. Här ser vi fler djur än människor. Imorse vaknade jag halv sju av att en ko råmade ihärdigt.

Snart middag. Livet e grymt.