Snart februari

Det är tidig morgon och jag vaknade av mig själv. Låg insnärjd i myggnätet hela natten men har ändå fått ett bett på fingret upptäckte jag nyss. Vi har luftkonditionering på rummet och igår duschade jag varmt för första gången sedan jag kom till södra Afrika. Somnade som en sten innan nio av allt promenerande och alla intryck. Vi har fixat värdiga hej-då-presenter till hela familjen i Maputo, vilket kändes nödvändigt men svårt. Och igår hittade vi värsta hang-out-stället vid strandkanten med god mat och paradisisk utsikt.

Jag har letat efter puffar i varje hörn av Beira men hittar dem ingenstans. Inte ens Ivone visste vad det var och jag börjar misstänka att invasionen av utländska godismärken helt sopat puffarna av banan. Men de har små flingor i frukostbuffén som både i färg och smak påminner om dem lite grann.
Beira som stad väcker inga egentliga minnen. I guideboken stod att Beira har det sämsta ryktet i hela södra Afrika. En nergången och otrevlig plats, där de få turister som vågar sig hit rånas på löpande band. Visst är det nergånget och skabbigt här och många i arkitekturen pampiga hus står tomma och övergivna. Mest färgsprakande är de miljoner mobilbutiker som poppat upp överallt, samt Coca Colaskyltar, -fasader, -rondeller och -kaféer.

Väldigt många har väldigt lite pengar och försörjer sig på sätt som känns ohållbara. Igår en kille som sålde tandpetare styckvis. Det kryllar av små affärsverksamheter på gatorna där utbudet är i stort sett detsamma, och ovanpå detta finns konkurrensen med de nya köpcenter som smälls upp här och var.

Jag trivs här och känner ett vemod över att åka. Den känsla som jag bar med mig från förrgårdagens besök var så lugnande och bomullsmjuk och jag vill ha den i kroppen alltid. Gå tillbaka till mannen med uniformen och fråga om jag får nosa mig genom varje kvadratcentimeter av huset, öppna skåp, gå in i rummet där chefen sitter och inte vill bli störd. Samtidigt var återseendet en påminnelse om att tiden går och att de flesta som fanns i mitt liv 1984, inte minns mig och inte gått i 22 år och väntat på min återkomst. Livet är fullt av små hållplatser där vi väljer att haka upp oss vid olika, klänga oss fast och önska oss ett minne kvar i nuet för alltid.
Jag hittade inte pappa i Beira, men jag hittade minnet honom och av mig själv. Och jag hittade det som Moçambique betytt för mig och alltid kommer att göra.
Mitt jordklot har krympt med den här resan. Moçambique är inte längre ett svart hål i mitt förflutna, utan ett litet land i Afrika, med människor, städer och stränder. Som jag vet att jag kommer tillbaka till och som alltid kommer ha en bit av mitt liv och dess minne i sin famn.

Det känns bra. Och konstigt. För på den plats i magsäcken där all min sorg och alla minnesbilder har suttit orörda så himla länge, flyttar sig allting just nu hit och dit. Har lite träningsvärk. Och jag tänker på pappa och saknar honom mer nu än innan. För det var här vi existerade tillsammans, det var här han lämnades kvar.

En boll av solljus

Vi kom till Beira strax efter tio. Strålande sol utan ett moln, söndagsstämning på gatorna med stängda affärer och få bilar.
Vi räknade ut att det var ungefär fem kilometers promenad till sjukhuset och efter att ha slagit ihop alla våra lokalsinneshjärnceller gav vi oss av. Halvvägs, vid Praça da Independencia, pausade vi på Restaurang Miramar, Med utsikt över havet var livet overkligt gott. Lite underligt kändes det dock att vara så nära målet.
Vi fortsatte längs vattnet. Jag frågade en man om vägen och han sa att vi kunde följa efter honom eftersom han själv skulle till sjukhuset. Under tystnad fortsatte vi promenaden och vid huvudentrén skildes våra vägar. Byggnaden var mycket större än jag mindes den, och modernare, men efter att ha gått runt lite hittade jag den del som fanns när vi bodde här. Sandplanen framför, och gatan som ledde bortåt, den som måste vara min. En stark känsla av att här är det fick hjärtat att slå fortare efter bara några steg, men husen låg alldeles för nära sjukhuset och när vi fortsatte vidare försvann känslan. Som i en cirkel gick vi ut på nästa gata och tillbaka igen mot den magnetiska punkten från tidigare. Nu hade jag fått upp fotot på huset och vi jämförde. Fasaden, staketet, omgivningarna. Jag tänkte att kanske hade jag fel. Kanske hade minnet vänt bakochfram på alltihop. Kanske låg huset på andra sidan sjukhuset.
Terese drog efter andan.

Titta Agnes. Grinstolparna är identiska. Och pelarna. De har likadana pelare.

Och där var huset. Mitt hus. Jag stod som fastnaglad i marken med fotot i handen. Darrade i hela kroppen, kunde inte hålla tårarna tillbaka.
24 horas segurancia stod på en skylt fastsatt i muren, och en uniformsklädd man kom mot mig.

Kan jag hjälpa er med något?

Jag svalde och svalde. Försökte prata med tårarna dränkte alla ord. Jag harklade mig, snörvlade. Till slut höll fram bilden på huset som förklaring.

Mitt hus viskade jag.

Tog fram nästa foto med mig och brorsan på trottoaren framför grinden från 1984.

Jag. För länge sen.

Mannen stod stum och jag satte mig på huk mig på marken och grät så att kroppen skakade. Allting omkring mig kändes plötsligt så bekant och upplevelsen var så överväldigande i sin blandning av glädje och sorgsenhet, att benen inte bar mig.

Mitt forna hem hade blivit ett Sekuritasliknande kontor, men vi fick komma in och titta runt. Jag såg matrummet och vardagsrummet, där samma möbler stod fortfarande. Sprickan i väggen där kackerlackorna kommit ut. Soffan där vi spelade in band till Sverige och jag lärde mig läsa och skriva i de skolböcker som brorsan var ointresserad av. Hittade själv till köket och badrummet.

Stod det inte en bidé här förut frågade jag mannen med tårfyllda ögon.

Eh. Jo. svarade han generat och med viss skepsis.

Jag skrattade. Högt av rörelse. Jag mindes.
Mammas och pappas sovrum hade blivit chefens kontor, där fick jag inte komma in. Men den höga muren (som inte längre var så hög) fanns kvar, baksidan och den lummiga garageuppfarten.
Jag var hög på minnen och tackade mannen som fortfarande såg aningen skärrad och överrumplad ut. Terese tog några bilder på mig utanför och vi funderade på vad vi skulle göra härnäst.
På andra sidan gatan satt ett helt gäng killar och softade i eftermiddagssolen. Åldern var inte alltför långt från min så vi bestämde oss för att gå dit och kolla om de möjligtvis kände igen några av personerna på mina foton. Killarna blev alldeles eld och lågor. De kände inte igen Sergito men flera andra av barnen på bilden.

Där är Miguel! utbrast en. Han bodde här, men dog för tre år sedan. Och där är den killen som bodde där borta, men han bor utomlands nu.

Jag berättade min historia och visade en bild på pappa, mamma, mig och brorsan.

Var han lång din pappa? frågade ena killen och måttade strax över sitt eget huvud.

Ja.

Honom minns jag. Han jobbade på sjukhuset.

Jag fotade hela gänget och en av dem frågade när jag skulle komma tillbaka med bilderna.

Om 25 år eller?

Vi skrattade. Vinkade hej då. Gick ner till stranden, tog av oss skorna och lät fötterna översköljas av vattnet som var på väg från låg- till högvatten. Och jag kände hur en stor varm solig boll strålade i min mage.

Vi bestämde oss för att gå tillbaka till hotellet och fira med med lyxmiddag.
Några timmar senare låg jag lite packad på sängen (det var länge sen vi drack alkohol så två glas vin slog hårt). Jag var så mätt att jag knappt kunde röra mig och på den lilla tv:n visades Idol Sydafrika. Terese satt på sin säng och skrev och jag slöt ögonen för att bara vila en liten stund. Tänkte för mig själv precis innan jag somnade, att den här dagen måste nog ändå ha varit en av de bästa, någonsin i mitt liv.

Rödgråten vid grinden.

Granngrabbarna minnestrippar.

Ivones blogg

Nu har aven Ivone skaffat en blogg, ni som pratar portugisiska kan kolla in den har.

Välkommen kompis

Resans första skäl till hemlängtan.

Grattis Karin och Dag.

Morgonstund

Klockan i powerbookens högra hörn visar på 05.56, men går en timme efter så snart är hon sju. Jag har svårt att sova länge på morgnarna, även när jag får. Ivone är uppe med tuppen vid sex och hundarna låter rätt mycket för jämnan. Vaknade vid tresnåret av att ena stortån värkte och bultade. Oh no, kallbrand tänkte jag och släpade mig ur sängen och ut i badrummet för att kolla in i bättre ljus.
Längst ut på toppen av tån satt ett myggbett. Antagligen hade jag stuckit foten utanför myggnätet. Somnade om igen, men nu är jag som sagt vaken. Och ganska utvilad.

Igår kväll samlade jag mod till mig och ringde Ricardo, som jobbar på sjukhuset i Beira och är en vän till en kvinna på Afrikagrupperna. Han svarade på andra försöket och trots att linjen var keff och jag snubblade på orden, förstod han vem jag var. Sa att jag skulle höra av mig igen när jag kommit fram, han skulle i alla fall finnas i krokarna hela nästa vecka och kunde visa mig sjukhuset och mitt forna hem.

Jag är nervös och ganska övertygad om att mitt konstiga humör under de senaste dagarna varit mötet mellan ett intensivt filmande som lider mot sitt slut, och Beiraresans närmande. Jag är van att bo ensam, nu har jag delat i princip varje andetag med en Ivone som alldeles nyligen var helt okänd för mig. Sånt tar på krafterna, jag och Terese var skitnojiga innan vi flyttade in. För samtidigt som det är oförlåtligt att sumpa chansen att bo hos den person man vill skildra, finns risken att bli utbränd och förkolnad av att ge upp hela sin frihet. I förrgår började jag känna så.
Vi lämnar Maputos flygplats imorgon strax efter nio och hotellet vi bokat har lovat att hämta oss på flygplatsen. Ser fram mot att promenera mycket. Igår letade vi oss fram med karta i mer än en timme, och även fast vi blev attackerade av en halvgalen man i en av stadens gatukorsningar, letade sig känslan av att vara min egen sig tillbaka igen.

Balansgången är svår. Ivone vill skydda oss mot all fara och vi har själva i största möjliga mån velat slippa bli rånade på utrustningen. Men att glida runt i en bil där dörrarna är låsta inifrån och betrakta omgivningarna enbart därifrån, fråntar mig chansen att lära känna en plats på riktigt. Och även fast jag inte skulle rekommendera en vän på besök i Stockholm att flanera hem full och ensam längs Skeppsbron klockan fyra på morgonen, måste jag fortfarande acceptera personens önskan om att se staden nattetid.

Del av sockerpås-samlingen.

Å så kom regnet

Vaknade till mitt i natten av att någon tömde hinkar med vatten utanför vårt fönster. Det var regnet som kommit efter beställningen jag gjorde på igår kväll. Somnade om glad i hågen med tanken på att jag får akta mig för vad jag önskar, det hotar visst alltid att slå in. Vattnet dunsade in genom fönstret och rann över golvet, berättade Terese imorse. Själv sov jag som en sten efter mina två nätter av stressdrömmar och gårdagens trötta, arga, fiolsträngsdag.
Vaknade utsövd och om en stund ska vi in till stan och fixa lite grejer med Ivone. Luften är frisk och sval, Minducha har långärmat och jag svettas inte för första gången på flera dagar. Underbart. En skänk från ovan. Om det blir uppehåll tänker vi strosa lite.

Drömmer om Sverige och om konstiga vardagliga händelser som tappat sin normalitet. Häromdagen att en vän till en vän tagit sitt liv genom att svälja luften från badringarna i en simhall. Vaknade ledsen och undrande.
Ännu saknar jag inte kylan, även fast jag förstått att det tydligen är rätt schysst väder med sol och knastersnö i Stockholm. Dit kommer jag ju förr eller senare i alla fall, så varför längta? Och jag vet ju att den romantiserade bild av min hemstad som jag intensivt kommer att vilja tillbaka till om en månad, är samlingen av alla positiva minnen jag har från vardagen. Cykeln, stolen i köket, hänget på DAMP, keso (vilket är skitsnack för ännu saknar jag ingenting i matväg, inte ens fiskbullar). Det som jag inte tycker om och längtade bort från när jag åkte hit finns fortfarande kvar, och det vet jag. Det ska jag tänka på. Älta det mest klyschiga av hela världens visdomsord, fånga dagen.

Terese försöker para ihop mig med alla möjliga typer vi springer på under arbetsdagarna. Häromsisten receptionisten på ett sjukhus, senast Ivones 14-åriga lillebror. Då blev jag förskräckt. Terese hävdade att hon inte vetat hur gammal han var.
Hon tror att jag skulle passa in här och det tror jag också. Men det behöver jag inte en snubbe för att haja.
Otåligt väntar jag på att det lilla kusinbarnet ska födas. Varje morgon stirrar jag sömndrucket på mobilen för att se om det kommit ett meddelande. Ännu ingenting. Men jag skulle nog också hålla mig kvar i livmodern så länge som möjligt om det var 20 minus ute.

Högtryck

Vi befinner oss i något slags högtryck. Luften står still och jag försöker att inte tänka på hur varmt det är. Klarade inte av att sätta på mig säkerhetsbältet idag i Ivones bil eftersom det brände mig.
Skulle inte banga några droppar regn. Ett riktigt åskväder.

Mötet med ungdomsministern blev tack och lov inställt. Vi var så opeppade som det gick att vara. Istället tog vi några av de bilder som saknas. Ivone fick köra bilen fram och tillbaka, vi stod vi kanten och filmade. Sen såg vi Maputos tågstation för första gången och insåg att vi åker om bara några dagar och har fortfarande inte sett staden.
Vi gick några varv runt kvarteret när vi kom hem till Matola för en stund sen. Vågade oss inte alltför långt eftersom både jag och medsyster har världens keffaste lokalsinne. Men vi hörde hip hop på avstånd som drog oss till en basketplan med massa snygga långa killar som spelade. Rätt mycket av uppmärksamheten vändes dock mot oss, jag antar att det var några mil till nästa vita människa. Antalet tjejer i crowden var också väldigt litet, med oss var vi tre.
Men alla var glada över att vi kom och ledsna när vi gick. Sa att vi gärna fick komma tillbaka när vi gått klart vår promenad.

Idag skulle vi hämta biljetterna till Beira och jag var som en fiolsträng hela dan eftersom vi aldrig kom till skott. Är nog lite ängslig som farmis skulle uttrycka det. För att stupa på mållinjen, snuvas på konfekten. Se biljetterna flyga ut genom fönstret.
Men Terese intalar mig att allt är cool, att vi har dem imorgon.

Barrio Trevo

Jag vet inte i vilken ordning jag ska lägga orden. Hjärnan är trött och snurrar varv efter varv, hjärtat slår hårt i bröstkorgen, svullet av upplevelser. Jag är glad, ledsen och gråtfärdig av så många olika skäl och det är en svår känsla att förmedla, men jag vill. Känns som att det är det minsta jag kan göra på något sätt. Allt är annorlunda här mot hemma, både bra och dåliga saker. Först de bra, för något av det jag lärt mig under mina korta veckor i Moçambique, är att det är roligare att vara glad över det man har, än att gråta över det som saknas.
Människor lever. De gestikulerar, möter min blick. Skrattar av glädje och tjuter av ilska. Några springer flera mil barfota framför en bil bara för att vinka och kanske få en hälsning tillbaka. Andra glider runt i glassiga bilar och har pengar i överflöd. Något av det dåliga. Skillnaderna. Men de finns i Sverige också och där låtsas vi som att de inte existerar. Här tilltalas tiggaren Kompis och finns inga pengar att ge idag, finns de kanske imorgon. Orättvisan är enormt tydlig, men medmänskligheten likaså.

Idag fick vi möta orgnaisationen Amo Trevo och föräldralösa barn i Barrie Trevo. De radade upp sig och sjöng för oss när vi kom. En sång om att de var barn i Barrio Trevo som kämpade mot hiv och aids. Små röster och vaksamma blickar som följde oss i vårt arbete. Vi följde dem, genom deras egna berättelser om sig själva, vidare till de hus som Amo Trevo kunnat bygga till några av dem. De skrattade gott när vi flåsande rusade förbi dem i hettan för att få bra bilder. Albinobrudarna.

Först när vi intervjuade ordförande Chilengue kom tårarna. Terese filmade, jag bommade. Bad honom titta på mig, inte in i kameran. Och han borrade in sin blick i min och bombarderade mig med så starka, coola ord att jag inte kunde stå emot. Varje stavelse gick fram och jag tänkte att det här måste vara med i filmen, och det här och det här.
Han avslutade med att stanna upp i gestikulerandet och sänka tonläget en aning.

Barnen är inga stackare, de vill inte känna sig som stackare. De vill gå i skolan, vara starka och friska och leva självständiga liv. De vill inte att människor ska tycka synd om dem, komma med fisk och se oss som tiggare. De vill lära sig fiska istället.

I bilen på väg hem satte Terese in sin Timbuktuskiva i Ivones bilstereo.

Musik från Sverige.

Stadens fasader susade förbi utanför och Timbuktu sjöng om att alla vill till himlen och få vill dö. Och Sverige blandades med Afrika och saknad med lycka. Jag tänkte på brorsan och allt han lärt mig om att vara människa. Om att visa sig själv och därigenom få så mycket tillbaka. Visa ödmjukhet och humor, visa intresse för vad andra personer har att säga. På citatet han hade i sin tredjeringsruta.

En riktig kompis är en som är tyst när man spelar en låt man tycker om.

Så jag höll käften. Och fällde en tår för livet.

På fredag ska vi köpa fotbollar till kidsen.

Sverige calling

Lunchvy.

Sedan vi flyttade till Ivone har jag stirrat på den lilla msn-symbolen i datorskärmens högra hörn, men låtit bli att klicka på den. Idag föll jag för frestelsen och poff där var Clärfi. Och Joel. Och Sverige med snöstorm och minusgrader.
Jag har varit så inne i Afrika och att få livstecken, så samtidiga, var verkligen härligt. Och jobbigt.
Vi bokade flyg till Beira idag, och buss tillbaka till Kapstaden i början av februari. Skönt att få det avklarat, men sorgligt eftersom vi är inne på sista veckan och tiden plötsligt rusar.

Ute blåser hård vind och kanske får vi regn inatt. Det vore uppfriskande, mysigt höra ljudet från det öppna fönstret, liggande under myggnätet. Som för övrigt attackerade mig inatt i sömnen. Var mitt i en läskig dröm när nätet halkade ner från sitt fäste vid huvudgaveln och ner i mitt ansikte. Vaknade av att jag slogs för mitt liv med en Terese som skrattade sig sönder och samman i sängens andra ände.

Börjar vänja mig vid hettan, känner av den men står ut med den. Vi åt lunch vid havet, ett turistställe måste det ha varit, alla var vita och hade hawiiskjortor, snäckhalsband och röda näsor. Men gott var det. Och billigt som vanligt.

Lugnet efter den inre stormen

På landet.

Söndag morgon. Dricker avslagen Coca Cola och hoppas att magen ska stå pall. Jag och Terese pustar ut efter det dryga dygn som skulle kunna ge oss bragdmedalj i plikttroget arbete.
Jag är så glad över att må bättre, lycklig över att ha kommit ut helskinnad på andra sidan. Igår sprang vi uppför fem trappor utan hiss, efter en Ivone som var sen till sin radiosändning. Jag tänkte att det handlade om att låtsas som att jag mådde finfint och att jag snart skulle ligga hemma, raklång på sängen, bara några meter från toaletten. Filmningen på radion kan ha blivit jättebra. Varje gång vi följer med Ivone på något av hennes alla engagemang, fascineras vi av hur cool och anpassningsbar hon är. Oavsett om det handlar om att ha möte med lärare, besöka hivsmittade eller hantera en radiosändning där det mesta går snett, är hon peppad och rättfram och kameravan.

På vägen hem var vi glada men trötta och jag kände att jag ville lägga mig framför tv:n hela kvällen. Magen värkte och jag var så törstig men klarade varken att äta eller dricka. Pillret jag tagit för att överhuvudtaget klara resan från Xai Xai kändes som en propp som höll en massa gift fånge i min kropp.

När vi kom in i huset var engelskläraren där och höll lektion, och mån om att inte missa värsta tillfället att få det på band, fortsatte jag filma. Den lilla familjen utgörs av bland de mysigaste personer jag har stött på. Och den öppenhet och kärlek som vi har mottagits med går inte att beskriva i ord. Utan tvekan har de låtit oss bli en del av dem och deras vardag. Vi delar deras matbord, följer med på semestrar, vardagsbestyr och tillåts filma överallt hela tiden. Alla agerar med självklarhet framför kameran som att vi inte vore där. Flera gånger har vi legat vakna sent och nojat över att vi ska sabba allt det fina som vi får vara med om här, genom att paja ljudet eller bilden eller inte ha förmågan.

Men just nu, denna ljuvliga söndagsförmiddag, sitter jag under ett träd på en ö utanför Maputo, med en laptop i knäet. Blickande ut över banan-, ananas- och melonodlingar. På grillen ligger en gasell och huset får elektricitet med hjälp av en bensindriven generator. Korna betar i hagen och en get skriker efter hjälp eftersom han vet att han snart ska slaktas.Har antagligen sett de sex flådda kaninerna som hänger på staketet.
Surrealistiskt. Lyckligt.

Sällskap under trädet.