Orlando

Slebbs sa härom dagen att jag var jättevälkommen på den nyårsfest hon skulle på. Jag tackade artigt nej, vill fira hemma utan fest i år. Igår satt vi på bar tillsammans och då berättade hon att festen efter festen innehöll Orlando Bloom.
Hur menade hon då undrade jag.
Hon menade att han kommer att vara där. På en hemmafest på Söder i Stockholm. Som jag var så hjärtligt välkommen att följa med på. Killen som hade festen var tydligen gammal vän med Orlando.
Otroligt. Ännu mer otroligt att jag vägrar.
Jag skulle säkert bara vara för blyg och nervös för att hälsa på honom. Eller så hade jag hällt i mig nyårsskumpan, trätt fram och sagt något mindre smart. Eller så kanske vi bara hade funnit varandra fullkomligt och jag hade slutat som kändisfru med egen frisör och gyminstruktör. Man vet aldrig.

Hade hon sagt Eddie Vedder hade jag tagit mig i kragen och gått dit.

In i märgen frusen

Jag började frysa igår kväll över tranbärsjuice på Bara Bistro och nu kan jag som inte sluta. Kom hem, värmde vetegrisen i micron och kröp ner med honom, men det kändes som att jag behövde 10 vetegrisar eller åtminstone tre. Fötterna, magen och nacken. Drömde under duntäckte nästan hela natten att jag frös.
Sist jag kände såhär var efter en demonstration mot USA:s invasion i Irak, när jag hade vårjacka fastän det var mars. Då fanns det skäl för det, nu satt jag ett par timmar på en dragig bar, va e jag för mes?
Nyårsafton utanför men vågrätt snöfall. Svalde just en dos ducoral och måste fasta i en hel timme till. Inte ens vatten får jag dricka och smaken ligger kvar som snusk på tungan och i gommen.

Roomie fick foton från bröllopet och för sent kom jag på att fråga om hon hade några pund att sälja inför flera timmars väntan på Heathrow om en vecka.

Tror att jag ska köra på gummistövlar med sockor idag, även fast risken att dö en halkdöd då antagligen ökar påtagligt. Skidglasögon med vindrutetorkare och diskhandskar. Därefter långpromenad.

Nöjd o glad kexchoklad

Fan va nöjd jag känner mig. Hookade med brorsan och begav mig av på pilgrimsfärd över staden.
Sällskapet förlorade jag efter Macoteket, han var för hungrig. Jag fixade sista vaccinationerna och lämnade stället med skoskydden på. Strax innan hade jag skrattat gott åt en kille som gjorde samma sak. Skillnaden var att han kom på det utan att ha nått så långt. Själv upptäckte jag det efter nästan ett kvarter, men egentligen var de grymma för det var så vattnigt och halt i alla hörn.
Har skurat sönderflottig köksfläkt i en halvtimme och satt i det nya filtret. Damen i affären sa att det är lämpligt att byta ett par-tre gånger om året. Jag bytte senast i januari 2003. Tungt flott ville inte släppa taget. Ska skärpa mig.
Svart textilfärg på Kreatima till de ljusblå linnebyxorna. Hon i kassan och jag övervägde om det räckte med färg för 500 g byxa och eftersom jag sällan väger mina kläder chansade jag vilt. Kanske blir brallorna dassgrå istället, men bättre det än färgen de har nu.
Nu strandad säl på sängen. Ska träffa Roomie senare och Slebbs. Jag ska inte dricka alkohol.
Brorsan bjöd mig på softa-nyårsfest hemma hos sig imorgon. Jag har konsekvent tackat nej till allt eftersom jag vill göra ingenting i år. Självvalt ingenting är ombonat och mysigt och det vore skönt att träda in i ett nytt år utan att vara full och bakfull den första dagen. Ännu värre ju. Men det är svårt att tacka nej. Mycket svårt. Känner mig lite som en gammal tant som sitter hemma och skriver arga insändare. Igår la jag all min kropps energi på att slippa nyårsfest på DAMP.
Men men. I American Pie igår sa de att kvinnor är som vin. Maffigare och godare och härligare ju mer de åldras. Word.

Bock i kanten

Jag älskar listor. Att skriva dem och särskilt att bocka av dem. Idag har jag energi och har betat av massor av grejer som måste göras innan jag drar. Tyvärr halkar malariatabletterna hela tiden ner på listan, eftersom jag måste gå så långt för att nå dem och snöstormen vägrar sluta piska sig med all kraft mot allt som vågar sig ut.
Jag vågade mig de 20 stegen mellan hemmet och studion och såg ut som en översnöad tomte när jag kom fram. Eller en översnöad Burt kanske snarare.
Funderar ändå på att trotsa vädret, tunnelbana finns ju alltid, och jag har suttit inne för länge. Måste dessutom köpa ett nytt köksfläktsfilter som jag haft på listan sedan september tror jag och nu har jag plockat ut den flottiga stackaren och hellre äter jag bajs än sätter tillbaka den. Och utan fläkt går det inte att steka mat på spisen och det kanske vore roligt att göra några fler gånger i livet.

Såg American Pie igår kväll och jag tror att det var därför jag drömde att jag skulle hångla med massor av olika killar innanför dörrar som inte var låsta. Hela tiden blev vi påkomna. Inte kul alls.

Ring mig då om du törs!

Igår ringde telefonen när jag låg och slövilade. Det var en kvinna från ett underklädesföretag. När jag är hemma på dagarna ringer de hela tiden och jag har verkligen tänkt ringa NIX men det ligger långt ner på listan och jag har inte orkat. Dessutom vet jag att det tar två månader att registreras så därför brukar jag be dem att stryka mig från sin lista istället.

Det fungerar inte så förstår du sa kvinnan i luren. Du får anmäla dig hos NiX.

Men det tar två månader att registreras där, så det vore snällt om du kunde stryka mig ur ditt register på en gång istället. Ni ringer hela tiden och jag vill verkligen inte handla.

Det fungerar inte så förstår du, jag har bara en lista med namn här framför mig och kan inte stryka något.

Men om du tar en stor svart spritpenna och stryker över mitt namn…

Det fungerar inte så förstår du, jag har namnen på min datorskärm.

Jag kan bli så provocerad av människor som påstår att saker att omöjliga när de inte är det. Jag kan även bli rätt förbannad på att jag inte kan få företag att sluta ringa mig trots att jag ber snällt. Jag menar, om någon oavbrutet ringer mig mot min vilja kan jag polisanmäla trackaserierna tillslut. Men inte med företag, de får ringa och ringa och ringa tydligen.
Så jag gav mig inte.

Då tycker jag att du mailar killen som sätter ihop de listorna och ber honom ta bort mitt namn.

Nu började kvinnan bli irriterad.
Det fungerar inte så gastade hon gällt.

Det fungerar visst så kontrade jag lugnt. Det mesta går om man vill. Jag är övertygad om att det går. Faktiskt.
Hon la på. Pang i örat på mig.

Och det är ju det jag försöker säga till dem. Jag kommer att fortsätta jävlas varje gång de ringer upp. Diskutera och göra dem förbannade. Så varför tar de inte bara bort mig från sin jävla lista? Jag dör hellre än köper nåt.

Lyx

Jag har skaffat bredband hemma. Kunde inte motstå Comhems 99 kr/månaderbjudande och idag hämtade jag modemet. Nu ligger jag på sängen, infernaliskt trött hur kan man vara såhär trött, och slötittar på tv:n som jag plockat ner från vinden mellandagarna till ära. Ute viner verklig snöstorm, som jag försökte trotsa för en stund sen. I motvind promenerade jag till Medis och redan halvvägs var jag utmattad. Tänkte att det varit smartare att gå till gymet istället, för att basta. Att en snöflingar med en kanonkulas kraft borrar sig in i ögat så fort jag öppnar det, är inte bra. Varken för hälsan eller synen.
Jag hade många saker på min lista, men gav upp rätt snabbt. Hämtade modemet och flöt ner på sängen. Såklart hade jag problem med installationan, alltid samma sak. Läste en artikel i DN imorse om författare som vägrar börja skriva på dator utan kör vidare för hand. Och jag förstår dem, det tar tid att vända vanor. Lära sig teknik, format, allt som bara vill äta upp oss och våra pengar och vår tid.

Alla verkar sjuka. Roomie har åkt på halsflussen och alla jag känner bara sover. Som att en blöt filt av tröttsjuka lagt sig över staden. Om en dryg vecka är jag i Sydafrika, där kan jag inte tänka mig att det snöar.

Bra film vs verkligen katastrofdålig film

Brorsan och jag begav oss i ut i snömodden för att hitta lunch till honom. Han slutar snusa och lider av överskottsenergi. Efter sushi på Panda kom vi på att det var en bra idé att jag inkasserade filipin-biobesöket och först vägde vi mot Mun mot mun, men sen kom vi på att feel-good var bättre en sån här typ av dag. 17.00 på Grand och jag minns faktiskt inte vad filmen hette, men Sara Jessica Parker spelade en vidrig person som hängde i ett hus i juletid med 7-8 lika vidriga karaktärer. Jag förstod varken vad filmen ville säga eller hur den kunnat ta sig till biograferna.
Både jag och brorsan hade sett reklam för den och båda trott att den var en sån där förutsägbar men ändå lite rolig film, men vi undrade båda vad som hänt med de scenerna. Var de bortklippta?
Brorsan gick fram till biljettkillen efteråt och sa att han tyckte att filmen borde tas ner från biografen. Killen kunde inte annat än att hålla med.
Så du har sett den konstaterade bror.
Ja tyvärr.

Dock såg jag en BRA film imorse, när jag hade svårt att vakna och faktiskt inte tog mig ur sängen förrän kl 2. American Splendor. En enormt hoppingivande film om världens bittraste kille som finner kärleken. På ett udda sätt. Jag blev glad, peppad och kände mig villig att kompromissa den dag ensamheten biter sig fast i kroppen på riktigt.

Snart är det Top model-häng i studion, vilket betyder att det gått en vecka sedan vi senast hade det och att tiden rusar som vanligt.

Alla är så snälla

Igår mailade jag en kvinna som bott i Mocambique i många år. Hon hade dessutom arbetat i Beira som var staden vi bodde i och kunde förhoppningsvis ge mig några trådar att dra i där.
Hon hade svarat idag och det visade sig att min bror bott hos henne när han var där 1996. Dessvärre hade hon flyttat därifrån nu, men hade massor av bra kontakter som jag kunde höra av mig till. Personer som jobbade på sjukhuset, personer som hittade till huset vi bodde i etc.

Det kanske är mörkret och vintern men jag känner mig helt skrajsen, skakis och känslomässig. Tänkte först att hur ska jag kunna ringa upp henne utan att börja gråta och sen att vilket flyt jag har hela tiden med alla dessa hjälpsamma människor som vill ställa upp för mig på alla sätt och vis.

Jag vet att jag är envis. Jag vet att jag antagligen kommer att tvinga mig in i det där huset där vi bodde, skit samma vem som bor där nu. Jag har ju tom köpt en portugisiskakurs så att jag ska kunna göra det utan tolk.
Men min största fiende är den egna rösten. Risken finns att personen som bor i huset öppnar och möter en snörvlande, storbölande turist som hickar ur sig något om att hennes pappa dog där en gång för länge sen.
Så fort känslorna kommer in i bilden ryker den stadiga tonen. Mitt handikapp. Om jag är ledsen, arg eller rörd. Fast så är det väl för de flesta.

Mirri-Pirri-sockerdrickan

När jag var på bröllop för ett tag sedan avslöjade bästis-från-bardomens kille att han tänkte överraskningsfria till henne dan före julafton. Han skulle flyga till den lilla byn där vi växte upp och ta in på den fina Herrgården. Bästisens mamma skulle lura dit henne åt honom så att han kunde falla ner på knä och fria.
Upplägget var verkligen romantiskt och jag myste lite för mig själv när bästisen beklagade sin killes fullkomliga ovilja att ingå det äkta ståndet. Samtidigt som jag var lite nervös över hur hon skulle reagera. Jag skulle nog själv bli mer skärrad än glad.

När vi strosade runt Gimo dan före dan var jag så sjukt nervös att killen just då skulle komma glidande i taxi och att jag skulle bidra till att allt avslöjades i förtid. Så blev det inte tack och lov.

Nu är hon förlovad. Hade blivit chockad, men till slut sansad nog att svara ja.
Jag vågade inte blogga om det innan, även fast hon inte läser. Tänkte att det skulle vara typiskt att hon just då skulle få för sig att hitta hit.

I shoppingtagen med syskonet

Igår var ingen peppdag. Huvudet värkte och det är konstigt, men varje gång det gör det tror jag att det kommer att vara så alltid. Men idag mycket bättre. Skulle möta klasskompis på resebyrån kl. 10 och hade lite svårt att ta mig ur sängen, men sen. Kändes det bra. Tyckte nästan det var skönt med snö som piskade i ansiktet på vägg mot busshållplatsen och fyran var helt tom när jag klev på. Jag fick bästa platsen, höger sida långt bak, på höjden vid fönstret.
Ringde brorsan sen och sa Filipin och vann biobesök, men det är ingen match att tävla mot honom, det går ju inte att förlora. Han hade tom glömt vad det var han skulle säga. Svårare är kusin Dag som har ett minne som nästan slår mitt.
Brorsan och jag stämde träff på Naturkompaniet och jag kom därifrån med en jättefin blå packpackerrygga som mamma gav i julklapp. Köpte ett resemyggnät också, som vägde ca tre gram och var gulligare än det såg bra ut.
Sen in i Sturegallerian där vi slog oss ner högt upp och tittade på folk. Inte varje dag man har en päls i ryggen, och kaffe och kaka kostar nästan 100 spänn. Men det kändes lite bra att titta på uppklädda hundar och damer och ändå uppleva det som att vi passade in på nåt sätt. Det är jul. Alla får vara med då.
Sen rann energin av lite grann och nu sitter jag i studion och försöker fixa smågrejer inför resan. Ju mer som är gjort innan nyår, destå fler softardagar med resor till farmis och mammahäng och med brorsan och alla andra som jag vill men kanske inte hinner träffa innan jag åker. För tiden rusar men o vad jag ser fram mot det nya året. Brorsan sa idag att han försökt få alla att haja vilken förbannelse som vilat över 2005 och egentligen vill jag inte tro honom. Men ändå. Något ligger i det han säger och det ska bli skönt att nå livets 27:e år.
Verkligen.