Min hjärnblödning

Satt i skolan idag. Det värkte i näsroten och när jag nuddade området ovanför ögat strålade det smärta. Oh nej, tänkte jag. Nu kommer den. Just nu när livet flyter så fint och jag är glad i hela kroppen. Hjärnblödningen
Klämde lite till. Oroade mig. Smärtan försvann inte.
När jag reste mig för att gå hem för dagen, och den träningsvärk jag har i hela kroppen gjorde sig påmind, kom jag på det. I förrgår var jag på bodypump för första gången på massor av månader. Och knockade mig själv med skivstången. Skulle lyfta den nära kroppen, men kom lite FÖR nära, så näsan kom i vägen. Det gjorde så sjukt ont. Och jag skämdes. Så jävla klantigt. Och mamma hade just innan jag gick till gymmet sagt att jag skulle ta det lugnt, eftersom jag stukade handlederna på boxningen veckan innan. Så hände detta.
Var livrädd att ett näsblod skulle avslöja mig. Ville skrika högt men lät bli.
Höll ut.
Och köpte torkad frukt på vägen hem. Påsen innehöll fem (!) päronbitar. Bästa sorten.
Det godaste jag vet.

Äta ute.

Hela dagen har det vattnats i munnen. Jag ska äta meze ikväll, fira min kusin som fyller år. Fyllt år. Jag vill röka vattenpipa och äta aubergineröra (försökte stava till den med det sket sig), hoummus, vinbladsdolmar.
Om en halvtimme kommer gammal vän från Göteborg, Lund, Malmö och nu Vimmerby och hälsar på. Hennes bror ska gifta sig imorgon. Vi har inte setts sedan januari. Då satt vi på kafé i Malmö och pratade om tsunamin. Jag hade just kommit tillbaka med buss från Berlin där jag firat nyår med Moneypenny och hennes kille. Buss ner mitt i natten, ösregn hela dagen och kvällen, tillbaka ett halvt dygn senare.
Ändå ett av de bästa nyåren.

Polotröja

Det är så obeskrivligt romantiskt och soligt höstväder idag, att jag blir alldeles röd om kinderna. När jag dessutom har på mig polotröja och halsduk blir känslan ännu mer intensiv.
Känner ett sug efter att skaffa mig fransk page och dricka kaffe med dyster min. Eller plocka äpplen i gummistövlar och hänga dem på tork i taket på mitt stora torp vid den lilla sjön.
Eller cykla med vinden i håret genom högar av löv så det säger rassel rassel.
Strosa.
Läsa.
Skriva.
Fundera.
Gråta.
Skratta.

Lovely.

Så var vi bara 10

Idag tvingades M sluta i vår klass. Han hade sökt rehabiliteringsstöd från försäkringskassan och fick avslag med motiveringen att denna kurs inte var tillräckligt yrkesförberedande.
”Om jag gått med på att bli svetsare, hade de nog låtit mig gå en utbildning i det. Det är tillräckligt yrkesförberedande”, sa han håglöst över avskedskaffet.
M är utbildad psykolog. Tänkte han kunde bygga på befintlig kompetens med utbildning i mänskliga rättigheter och dokumentärskaparkunskaper. Tyvärr höll inte alla med så M fick sluta. Återvända till arbetslöshet och jobbsökande. Zappa på tv:n.

Garbage Pale Kids

De var så vidriga och roliga på en gång. 1987.

VM-kval

Att se Zlatan nicka på Råsunda kostar visst 395 spänn. Minst. 795 kan jag också få betala om jag vill.
Utsätts alla barn för det dåliga luret att man blir lovad typ ”100 spänn” och får en massa bicep-pump och ett hånleende som tack? Jag tror det. Men det var ingen i min folkhögskoleklass som hade hört talas om Garbage pale kids.

Vardagshjälte, att vara eller inte vara.

Igår blev jag kontaktad av en gammal journalistikklasskompis som ville intervjua mig. Temat var vardagshjältar och klasskompisen hade ”direkt kommit att tänka på mig.”
Min första tanke var att säga ”NEJ. Sluta!”
Jag är trött på att beskriva min välvillighet och tro på mänskligheten med ett snett huvud med hundögon, mmmm-ande och och nickande mitt emot mig. Som säger att det är ”så fiiiint det jag gör och att fler borde vara som jag.”

När jag sen frågar vad exakt det är jag gör, är det sällan någon som vet.
”Du jobbar väl för fred?”

Samtidigt blir jag ju självklart smickrad. Någon ser mig, vill uppmärksamma mig. Tycker att jag har en schysst inställning. På senare tid har jag dessutom blivit mer ego i mitt engagemang, gör grejer för att det är kul, inte för att jag känner ett inre tvång, och då blir det lättare. Roligare.
Jag känner mindre behov av att skrika saker i stil med att
”GÖR NÅT SJÄLV istället för att sitta där och nicka. Ta lite ställning, var en aktiv konsument! Handla rättvisemärkt, sälj dina oetiska fonder, källsortera i den mån det går! Lägg av med att sitta där och säga att jag är en så bra person som gör så mycket för egentligen kan du göra exakt lika mycket.”

Jag har mer energi nu. Kan tom klara av kommentaren att
”Vad skönt att du gör nåt, då slipper jag.”
Jag vet att det låter absurt men jag har vänner som säger så. Som använder mig som något slags gisslan. Agnes. Aktivistvännen.

Min folkhögskolekurs tar knäcken på mig. Jag känner. Hela tiden. Idag kom första ljuspunkten. Någonting greppbart i allt det jävliga. Möjligheten att starta rättvisa butiker och företag. I liten skala, visst. Men det närmaste ”tänk globalt, handla lokalt” som jag kommit hittills. På samma gång har jag aldrig fått så stor energitillförsel som nu. Alla i min närhet delar mina värderingar. Finns att falla tillbaka på nästa gång någon släkting säger saker i stil med att
”faktiskt pågår det inga krig i världen just nu.” Eller ”Sverige som inte varit i krig så länge borde trupper till Rwanda och tala om för invånarna att det inte lönar sig att slå på varandra sådär. Att de borde skärpa sig och bli som oss.”
Jo, det är sant. Mina släktingar säger sånt. Antagligen utan att tänka på att det var ”den smarte vite mannen” som lade grund för hutu- och tutsiekonflikten. Detta för att inte förlora kontrollen och därmed även makten.
En helt annan historia.

Vilket dimmigt inlägg. Svajigt. Jag är egentligen väldigt glad. Har sköna känslor i maggropen. En fungerande spislampa som varit paj i tre år men lagades på en minut. Ett mirakel jag tänker på varje morgon när jag kokar min gröt.
Sotarna hade lämnat nästan inget sot, men en lapp på min diskbänk igår.
”Du bör byta ut ditt filter.”
Filtret var uttaget och demonstrativt framlagt. Isch, va äckligt. Jag satte tillbaka det och skrev filter på ”att göra-listan”. Tillsammans med ”ringa försäkringsbolaget” och ”sortera kvitton” från i somras.

Och för att knyta ihop säcken:
Jag tackade ja till intervjun.

Kärleksmums

Resultatet av gårdagens bak. Det tog mig en halvtimme att cykla till skolan. Tejpade fast kakburken på pakethållaren och tog det lugnt i groparna.
Måste verkligen skaffa mig en cykelkorg.

Verbala och globala

Globalen kallas den temavecka vi påbörjade idag. Vi ska fördjupa oss i globaliseringsfrågor, idag den ekonomiska aspekten.
Begreppen u-land och i-land. Eller ska vi kalla det nord och syd, vad är minst fördömmande, förtryckande, negligerande?

Kategorisering är viktig för oss. Att sätta namn på saker och ting. Jag gick på linjen att skippa namngivandet. Hur arga blir inte svenskar utomlands när vi av exempelvis amerikaner klumpas ihop till européer. Eller när vi får höra hur god ost eller whiskey vi gör. För att inte tala om våra klockor.
Ändå tar vi för givet att halva jordens befolkning är okej med att fösas ihop under ett enda ords betydelse.

Läraren sa att jag hade en poäng, men att vägen dit var lång. Jag kontrade med att det var en enkel utväg att skylla på tidsbrist. Ska man lägga ner alla projekt som tar tid? Nöja sig så länge med en så dräglig benämning som möjligt?

”Ja hurra. Vi mår minst dåligt om vi kallar den där fattiga delen av världen för syd.”

Jag är lite eftermiddagsstingslig, överreagerar kanske en smula. Kanske kommer jag snart inse att jag saknar just det där ordet som ska beskriva en samling länder som det skulle ta mig halva dagen att rabbla namnen på.
Som verbet salpimientar på spanska. Betyder att salta och att peppra. Tänk så användbart. Eller engelskans overhear. På svenska måste jag säga att ”jag råkade höra två personer prata på ett kafé” eller liknande. Om jag kan se användbarheten i ett förenklande ord i de fallen, kan det säkert hända fler gånger.

I grundskolan, Gimo 1994, var det ju fortfarande u-länder som gällde. Lärarna betonade dock att numera stod u:et inte för underutveckling utan för UTVECKLING. Viktigt viktigt.
9c på Vallonskolan hade hemkunskap. Vi gjorde marängsviss i en stor skål på bordet. Alla fick dra en lapp ur en skål. Tre personer vann priset att äta svissen, medan övriga tittade på. Detta för att ge oss en känsla av i-land och u-land.
Oj vilken ökad förståelse vi fick.

Sömndrucket lämmeltåg

Imorse skulle sotaren komma till mitt bostadshus. Sedan länge har de boende haft lappar på kylen med tydlig information om hur vi ska gå till väga.
Tisdagen den 27 september skulle nyckel lämnas i porten kl. 07.15, om man inte var hemma under dagen.
07.14 öppnade jag min dörr samtidigt som nästan alla mina grannar gjorde detsamma. Under fem minuter såg jag fler människor i trapphuset än vad jag gjort under hela den tid jag bott här.
Eller förresten. Inte fler, men andra människor. På väg ner satt lappar fästa här om där.

Min nyckel är hos Eva Britt i b-huset och liknande.

Synkroniserat agerande fascinerar mig. Kanske är det en föreningsstörning. Jag är så van vid att ingen dyker upp fast de sagt att de ska, att när alla plötsligt gör som de blir tillsagda, samtidigt dessutom, då hajar jag till.

Ännu har jag inte varit hemma och sett sotarens bärsärk. Men jag har sett mina grannar i tofflor och pyamas.