Förskolan Diamanten 1985

Eli från Libanon började på mitt dagis någon gång under 1985. Han hade kommit till Sverige ensam, hans föräldrar var döda och hans stöd i det nya landet hette Hannan. Hon hade långt tjockt krusigt hår. Hon var vacker och snäll.
Eli var arg. Han bet Marcus som redan bitit alla andra på Nallen, min avdelning. Elis röst var rispig och hes, hans ögon stora och sorgsna.

På dagis tittade vi på en film om en flicka som kommit till Sverige från ett land där det inte fanns snö. Hon frös av kylan, var rädd för mörkret och blev retad av barnen. Hon drömde i dimmiga solstänkta bilder om att åka hem igen, till platsen där alla skrattade i slow motion. I slutet av filmen tror jag att hon fick kompisar och lärde sig svenska, pedagogiska berättelser från 80-talet slutade ju ofta så. Som i Bamse och Kalle svartskalle men den kom först i lågstadiet.

I måndags såg jag Zozo och grät. (För ovanlighetens skull. Känns som jag gråtit mig genom bloggandet på sistone)Sverige 1987, Gimo fast inte. Men samma sura gubbe som tyckte att ”invandrarna skulle ta seden dit de kom och sluta stjäla hans äpplen”. Samma rädsla och oförståelse. Samma språkbarriärer. Samma ovilja att släppa in.
Jag hoppas att Zozo blir samma kioskvältare som Såsom i himmelen. Att samma personer ser den och att deras popcorn fastnar i halsen på vägen ner. Och att Barbro Holmberg kilar förbi en biograf nära sig.
Årets bästa svenska film. Utan tvekan. Och utan konkurrens.

Sökte på ”Eli” på hitta.se. Fick 1553 träffar. Från Gimo flyttade han redan 1986. Jag skulle verkligen vilja veta vad han gör nu för tiden.

El paraíso

På landet hos mamma luktar det bajs från åkrarna och varje gång jag kommer dit somnar jag av lugnet. Samma sak i fredags när jag och bror åkte dit. Och morgonen därpå, i gryningen kändes det som eftersom vi skulle till Värmland på bröllop, satt jag på dasset och blickade ut bland träden och myggorna och ljuset och gräset. Harmonisk. Mobilen var utan täckning och staden långt borta.

På landet kan jag promenera flera mil utan att möta en enda person. En gång stötte jag ihop med ett vildsvin men jag hade cykel och svinet fann mig så skräckinjagande att hon dök in i buskarna utan att hugga mig i benet först. När Obelix åt vildsvin såg det alltid så gott ut, krispigt och saftigt. Men när jag själv åt kyckling, som var rätt likt vildsvin fast mindre, kom en massa brosk i vägen och även fast låret såg saftigt och önskat ut, fick jag kväljningar. Sen blev jag vegetarian istället.

I fredags tittade vi på en gård som stått oförändrad i hundra år. Lador med skeva bräder och högt i tak och små hus med enorma möjligheter. En stor åker, vidd. Till samma utropspris som en etta på 25 kvadrat i Stockholms innerstad. Där man kan höra grannen skrika åt sin katt som kissat i soffan, eller vakna av att han under dundrar på rätt keff hårdrock rätt sent.

Där vid ån på åkern såg jag min framtid. Där jag inte gick från röd i min ungdom till blå på ålderns höst, utan från staden till landet istället. Jag kan skriva små notiser till lokaltidnignen och odla brysselkål för eget bruk. Köpa ett eget vindkraftverk, arbeta med händerna. Lägga undan världen, rota fram den ibland genom adsl i någon skrubb bakom höet.

Bilden föreställer förresten Leifs berömda konstverk ”de älskande tu” som finns att beskåda i konsthallen på Fornbro.

Botkyrka kommuns a-kursprojekt

Smygbloggar från datasalen i Vårberg. Är efterlunchtrött och hade vakendrömmar hela natten. Visserligen ganska trevliga drömmar, två kompisar hade blivit kursansvariga på Röda korsets folkhögskola och skulle hänga med mig hela året. Och så hade jag framkallat mina tre filmrullar från bröllopet som blivit grymma.
Vaknade 06.54 vilket har blivit en vana och brukar vara bra eftersom ska gå upp 7, men idag hade jag sovis.
Drömde mera saker. Innan jag somnade klurade jag en del kring det faktum att min enormt ångestladdade relation både till kärlek och skapande grundas i skräcken att ingen ska gilla mig eller det jag gör. Så i drömmen, när jag till slut somnade, låg jag utsträckt i Högalidsparkens höga gräs och försökte smälta ihop med gräsmattan. Somna och sova bort resten av existensen.
Det var ingen som svarade på rektorsexpeditionen på Kärsbyskolan. Vi vet inte riktigt vad vi ska göra nu. Fika bort ett par timmar kanske. Grupparbeten. Alltid lika roligt.

Ett rop på hjälp?

Kan inte du fina fantastiska kille som jag tyckte att jag synkade med på ett så speciellt och ovanligt sätt, hitta min blogg och haja att vi hör ihop? Eller kanske be någon gemensam bekant om mitt nummer och skicka ett mess och bjuda mig på födelsedagsfest. Eller skriva ett inlägg om att du håller med eller vad som helst?

Tid för vad?

I klassen fick vi övningen Diamanten. 68 punkter som skulle ner till nio. Som i sin tur skulle vara de gyllene reglerna för en hållbar utveckling och bättre värld. Det var svårt. Vi satte ”rent vatten till alla” överst, eftersom det är det mest basala behovet och en av de största anledningarna till svält och fattigdom. Men det kändes underligt att sålla bort viktiga grejer som ”fria val” och ”bevarad biologisk mångfald”, som att de inte var av relevans. Och så satt vi och nästanbråkade om vad som var allra viktigast och borde ligga högst på listan, som att det över huvud taget är av betydelse att rangordna. Lite absurt. Och det var ju även poängen med övningen. Insikten om att allt hänger samman och att listor kan göras i oändlighet och motiveras på olika sätt.

Jag var på mitt livs bästa bröllop i lördags. Jag återvände med en stark tro på kärlek och respekt och en liten hemlig men ändå härlig dröm om en egen stor bröllopsfest.
Men jag var på samma gång ledsen, över det faktum att TIDEN ska vara en sådan fiende. Brist på tid föder stress vilket i sin tur skapar dålig stämning och karma och livskvalitet. Och vi tvingas sålla och prioritera hela våra liv, eftersom vi inte hinner med allt vi egentligen vill.
Vi springer ifrån varandra på gatan med motiveringen att vi har så sjukt bråttom. Vi kör fort i bilen, på cykeln, med bussen och blir arga och krockar och dör om vi har otur. Eller nästan ännu värre, råkar döda någon annan.
Och jag satt i bilen med familjen som jag älskar och vill vara med mycket men ser alldeles för sällan, och grät i min bakfylla med mina trötta rödsprängda ögon. Hade just sagt hej då till Purre och bruden och mannen och moster och Calle som jag vill ska vara i mitt liv jämt. Men vi bor i olika städer och om vi inte länkar ihop oss genom jobb eller stad eller hobby kommer de bli personer i livet som jag träffar vid jul. Eller midsommar. Eller bara alldeles för sällan resten av livet.
Och det känns inte bra.

Månadens sista bröllop

Jag måste poppa ur mig en grej till innan helgen. Ska på ännu ett bröllop, i Värmland. Börjar bli lite av en vana.
Anders Carlberg föreläste för oss idag. Han inledde genom att be oss att vända oss till den vi satt bredvid och berätta om vårt livs värsta dag.
”Ni måste berätta något, men ni får min tillåtelse att ljuga”.
Han sa att vårt livs värsta dag präglat oss alla som individer, att våra största rädslor grundas i den dagen.
Jag berättade om min för Bodil som jag känt i två dagar, hon sin för mig. Sen berättade Anders Carlberg om sin. Om när han var 15 år och hans morfar sa att mamman bara hade sex månader kvar att leva och om hur Anders Carlberg då klev in i en stålmansdräkt eftersom det gjorde för ont annars. Och att det tog honom 45 år att inse att han hade en själ. Att man måste lära sig att läka sina själsliga sår, för att våga agera och förändra. Han sa mycket bra. Jag tycker att han är cool.

Jag såg några av mina senaste ex i herr Carlberg. Alla mina ex förresten. Jag såg även många av mina bästa vänner. Det tog mig lång tid att haja att jag aldrig kan förmå någon att ta tag i sina känslor och inre issues utan att han eller hon måste göra det på egen hand. Det är jobbigt när man ser potentialen. Men lite av en lättnad att slippa bära säcken.

Människans bästa vän

Nyss när jag cyklade hem ösregnade det så mycket att jag fick gömma mig på Konsum. Nu är det högsommar och fredagseftermiddag. För första gången på hela veckan har jag inte bråttom. Så jag gjorde testet som Claris rekommenderade och det visade sig att jag var en Coton de tulear. Jag måste säga att likheten är slående.

Herr Tuberkel angriper överklassen

Tuberkelbakterien slår sig ner i ett daghem i Bromma. DN tillsätter en extra redaktion. Flera barn är sjuka, likaså vuxna.
En förälder berättar (med gråten i halsen självfallet) att hennes barn nu blir tvungen att äta fyra sorters medicin i fyra månaders tid. De har varit tvungna att dra för gardinerna i alla rum, för grannens barn har kalas och det egna barnet kan inte vara med. Buhu!
Rätta mig om jag har fel men hade uppmärksamheten inte vara betydligt mindre om TBC:n brutit ut i en annan del av landet eller staden?
Jag är provocerad och förbannad.
På en informationsida läser jag att I Sverige insjuknar nu drygt 400 personer i tbc varje år. Sjukdomen kan i de allra flesta fall botas med hjälp av läkemedel.
Men nu har den satt sig i Bromma. In med extrapersonal!

Nära dödenupplevelse

Har sex minuter av pur ledighet innan jag och Clark ska bege oss på Tranvikarklubb. Har sett mitt liv i fast forward de senaste dagarna. Cyklat har jag gjort snabbt och hetsigt. Under färden tänkt att fan jag ska ju inte stressa och jag kommer bara fram tre minuter tidigare hur mycket jag än skyndar mig. Ändå kan jag inte låta bli.
Igår längs Ringvägen med sikte mot Hornsgatan. Killen framför mig gör en tvär sväng för att byta sida av vägen. Jag ser honom. Jag kör snabbt. Jag hinner tänka. Fan, han står mitt i vägen och girar jag för mycket åt vänster så krockar jag med lyktstolpen. Varför har jag inte hjälm? Han har hjälm.
”Iiiiiiiiiii” pustar jag i utandningen. Jag hinner inte se om han ser, men jag känner hans vinddrag. Inget ljud. Inget krasch. Jag är förbi och vidare.
Jag vet fortfarande inte hur det kommer sig att vi inte kraschade. Men jag tror att det var ett mirakel.

Idag har jag sicksackat mig genom Kungsan, som tillsammans med hela city vinner tävlingen om var det är värst att vara cyklist.
I skolan pratar vi om Eritrea och vad det är okej att göra dokumentärer om utan att riskera att hamna i finkan. Eller att den man intervjuar gör det. Undergroundkultur tycker jag är intressant, det kunde jag bara glömma. Farligt.
Allt är relativt. Jag skryter om hur vilt jag färdas genom stockholmstrafiken. I Eritrea fängslas jag om jag vill förändra världen. Eller regimen. Eller stadsdelen jag bor i.

700 besökare

När jag skriver detta har jag haft exakt 700 besökare på bloggen sedan jag skaffade räknaren. Minns inte riktigt när det var, men ett jämnt hundratal just nu, när jag går in på min sida, måste ju betyda att den 700:e besökaren var jag själv. Eftersom nu är första gången jag besöker min sida idag. Härligt!

Samtidigt är klockan tre minuter över 7. Måste betyda tur.
När jag googlar 700 finner jag viktig information såsom att 700 personer varslats från Apoteket. Att sidan 700 på SVT:s text-tv visar vädret, att Monarcs 700 miniton är en rackarns schysst båt.