Världen är fucked up

Nu har tröttheten övergivit mig och lämnat plats för fysisk överenergi och fundersamhet.
I förrgår satt jag på tåget in till stan och tänkte på hur viktigt det är att stå för sitt liv. Jag var lite småomtöcknad av allt fastande och det hade nyss varit nya bomber i London och jag accepterade den rimliga risken som finns att mitt liv kan ta slut i princip när som helst.
Just då hade det varit rätt okej att först ha fått äta ett par av de där gröna ärterna som jag då längtade efter, dessutom att stryka ett och annat av de ångestmoment som tycks banala i nuet. Om nu skulle bli då alltså.

Fler borde fundera mera. Alla puckade makthavare och andra jävla idioter t.ex, som i sin kamp mot terrorn inte hajat att våld föder våld. Att det inte går att bomba bort problemen, att de i nuläget för ett rasistiskt krig i världen.

Jag anar att vi bara sett början. Att vi måste vänja oss vid attentat.
Jag får acceptera det också, försöka upprätthålla något slags respekt för mina medmänniskor så länge. I väntan på att alla idiotiska ”demokratiförespråkare” slutar skjuta ihjäl oskyldiga i tunnelbanan p.g.a. sitt utseende. I väntan på att de lägger av med att måla världen i svart och vitt och börjar lyssna på vad någon säger förutom deras feta egon.

Usch. Arg.

Att bajsa är bra

Fastans dag 2:
Trodde att jag skulle drömma om mat men så blev det inte alls. Jag vaknade illamående med bitter eftersmak i munnen. Drömde att jag behövde snyta mig och att det ut i näsduken kom en liten vit mask. Mina katter brukade ha såna i baken ibland, knappt en cm långa och rätt harmlösa. Lätta att ta kål på med avmaskningspiller. Men äckligt var det och jag kollade in näsborrarna i spegeln. Där var en till! Jag fick tag i den och drog, drog. Den var hur lång som helst, säkert en halvmeter. Kände den rassla i halsen. Inte konstigt att jag vaknade illamående då.
Läste en rolig grej i fastebroschyren:

Under tredje eller fjärde dagen kan man känna trötthet och en viss psykisk överkänslighet. Dessa besvär kan dämpas genom lagom motion ute i friska luften, en vilostund, ett stödjande samtal, litet honung i en kopp te, druvsaft eller ett extra lavemang.

Ett extra lavemang? Intressant. Inget att sätta i system under svackor kan jag tänka. ”Fan, känner mig lite nere, tror det är dags för ett lavemang.” Men det förstärker ju onekligen det citat som 9c hade på våra grundenten-t-shirt 1995.
Att sluta nian är som att bajsa…JÄTTESKÖNT.

Professionell tranvikare

Åke Sandin från Radio TUFF ringde och imorgon ska han intervjua mig i hemmet, samt lära sig att vika papperstranor. Känns skoj, och som en uppmaning att ta tag i projektet igen efter sin sommarslummer.

Matt, inte mätt

Nu är klockan drygt 15.00 och jag har hunnit med att sova middag två gånger redan. Känner att behovet av en tredje lur är på väg. Tur att jag har semester.
Claris kille fastar för att sympatisera med dem som svälter, så känns det lite faktiskt. Men det är tedags nu, nyponte.
Gick ner till Hornstulls bibliotek och lånade fyra böcker. Är lite skamsen över att jag bytte bort noveller av Tjechov mot Singel i Sumpan. Men jag behövde något extremt lättsmält.
De andra var Jesus, Elvis och jag av Emer McCort,
Vårt dagliga intet av Zoé Valdés och I vattnet flyter man av Kristina Sandberg.
Insåg just att alla är av kvinnor om kvinnor.

Fin cykel, stulen cykel

Fastans dag 1:
Känner mig trött. Något som egentligen lika gärna kan grundas i träningsvärk från gårdagens corepass med järnmannen Nick. När jag efter 1000 situps var på gränsen att förgås helt, påminde han om att vi alla kommit dit frivilligt. Nick har så rätt, gränsen är hårfin mellan skönt och ont.

Det finns många typer av fastor, jag har fastnat för den där jag faktiskt får dricka juicer och buljonger och téer. Så här står det i häftet om dag 1:

Man kan känna sig lite orolig och nere. Blodtrycket sjunker och man går ner i vikt. Kroppen börjar förbruka fettvävnad. Ofta uppträder huvudvärk, lätt illamående, hjärtklappning, kanske lite yrsel och man kan känna sig frusen.

Härligt.

Min cykel har blivit stulen. Min fina, nästan nya, gröna Kronan med frampakethållare. Fick den i födelsedagspresent av mamma och nu ser jag aldrig röken av den igen. För jävligt, när man bor i Stockholm borde man direkt utradera all önskan om att ha en fin cykel. Fin cykel = stulen cykel. Om man inte släpar in den i lägenheten. Jag bor tre trappor över gården, utan hiss.
Jäjä. Livet går vidare.

En kille släpptes lös på Ring P1 imorse och klagade på att han gick miste om ett helt år gratis tandvård eftersom han fyllde år i december. Man går gratis till och med det år man fyller 20.

Men… får han inte extra lång tid gratis då? tänkte jag förbryllad. O va e grejen med att klaga? På nåt som är gratis? Njut istället, mongo.
Undrar om fastan gör mig ovanligt lättretlig.
Börjar bli lite småhungrig. Om en kvart får jag dricka örtte. Tjoho!

Fasta

Jag har övertygats. Nu ska jag fasta i 10 dagar. Mamma och Leif håller på för fullt och kunde inte sluta pysa ur sig superlativ i telefonen idag. Fast vid närmare eftertanke var det vissa grejer som lät lite småjobbiga. Som att man första dagen äter nåt slags salt med laxerande effekt. ”Då bör man hålla sig hemma”, fnissade mamma. ”Och så blir man väldigt trött och sover mer.”
Så den extra energin kommer i koncentrerad form någon timme per dag?
Nyfikenheten är iaf väckt. På tisdag tänker jag börja. Det är den 19:e. Mao är jag klar runt början av augusti. Mamma sa att det är bäst att göra det ihop med någon, har slängt ut en förfrågan till Claris. Hoppas att hon nappar. Då kan vi surpla buljonger i Studion tillsammans.

Om sorg

Läste om sorg. Tänker ofta på döden och hur frånvarande den ändå är för de flesta, trots att den drabbar oss alla. Att vi har en ganska konstig relation till döden, vi gömma undan den, pratar ogärna om den.
Hamnade i alla fall på en fin sida, skapad av mamman till Matias
( www.eklund.webblogg.se/ ) och jag grät. Hon kände med varje ord.
Min pappa dog när jag var liten och jag bär det ständigt med mig. Frustrationen i begreppet ”aldrig mer” är så betungande, att aldrig få lära känna någon man borde känna, aldrig får träffa igen, aldrig prata om viktiga saker med.

När jag var liten skyllde jag allt som var fel i mitt liv på att jag inte hade en pappa. Nu vet jag att uppväxten är svår för oss alla, att vi ofta bestämmer oss för en anledning till det som gått snett. Det kan vara allt från att vara uppvuxen i en håla till att vara adopterad eller skelögd eller dyslektisk. Men faktiskt är det så tror jag, att vi alla har hål inuti och att det kanske inte handlar om att fylla dem med något utan om att acceptera dem.

Det sägs att det värsta som finns är att mista ett barn. Såg en film en gång där någon sa att det finns namn för att ha mist sina föräldrar – föräldralös. Sin respektive – änka, änkling. Men att ha mist sitt barn är en förlust så svår att det inte går att sätta ord på. Tyckte det var fint.

Två öppna näsborrar

Klippte ut en bra artikel som handlade om en bok kallad miljörörelsens nya bibel.
”Det finns ett gammalt kinesiskt talesätt som lyder: Det är okej att ta ett steg bakåt , om man står på kanten av ett stup.”
Mark Lynas, den intervjuade författarens slutord, syftande på människan.

Det går inte att bromsa oss, vi har ju fått upp farten. Mark Lynas försöker ta tåget, han tackade nej till en resa till Thailand för miljön skull. Jag kände hur det knorrade under skinnet. Vaddå, aldrig mer utlandsresa? En uppoffring jag erkänner ha mig har svårt att göra. Halva mitt hjärta finns ju i Spanien.
Istället måste det bli förbjudet att förstöra miljön, faktiskt är det helt absurt flygtrafiken är subventionerad av staten, när en enda resa släpper ut mer växthusgaser än en vardagsbilist gör på ett år. Isch. Jag känner mig så sjukt skyldig. Trodde jag var safe utan körkort.

Det har skrivits en hel del om miljöns tillstånd på sistone, vilket är bra. Jag tror att det har att göra med algblomningen i Östersjön tyvärr, och att rapporteringen upphör till hösten.

Igår morse när jag vaknade var det molnigt och jag var inte snorig för första gången på mer än en månad. En omtumlande upplevelse att kunna andas med båda näsborrarna.
När vi gjorde andningsövningar på mitt yogaläger sa yogaledaren att näsborrarna skiljer sig från varandra på samma sätt som t.ex. hjärnhalvorna. Ofta är det lättare att andas genom den ena. Undrar om även detta är gemensamt med hjärnhalvorna, att den ena oftast fungerar bättre än den andra. Kanske därför jag känner mig så olika på olika dagar?

Vad mer?
Gårdagens sommarpratare irriterade mig lite.
Först började han med att prata skit om det ”DDR-Sverige” han vuxit upp i, där staten höll ett järngrepp om medborgarna med sina två telekanaler som alla litade blint på. I nästa andetag ansåg han att det gått aningen för långt när Orson Welles fick folk att ta livet av sig från skyskrapor i tron att jorden anfölls av utomjordingar.
Logisk lucka 1: Orson Welles fejkdokumentär var i radio och inte tv.
Logisk lucka 2: ”DDR-Sverige” stod inte bakom kuppen, utan föddes ur en kreativ galenpannas individuella frihet i landet USA, som så vitt jag vet aldrig varit varken socialistiskt eller kommunistiskt.

En petitess kanske, men det stora konflikterna uppstår ofta ur små missförstånd.
Undrar om det där var en citering av någon annan eller om jag kan tillskriva mig det själv?

Mänskliga genetiska defekter

Jag har just kommit hem från IKEA och har nu fyra nya Gosa-vilakuddar, ett grönt Indiraöverkast, Bulla tvättsäck och Jublaljus att placera ut i hemmet. Jag gillar verkligen IKEA, men inte att man blir så trött där. Bror tror att de med flit stryper syretillförseln så att man ska gå vilse och äta massor. Säkert sant.
Såg Världarnas krig igår och insåg att det kanske inte är konstigt att människan är så nonchalant. Nästan hela mänskligheten utrotas och det verkar helt kört, men i slutet besegras ändå utomjordingarna eftersom de inte pallar bakteriefloran. Och allt återgår till det normala..eller?

Vi vägrar inse att vårt beteende slår tillbaka mot oss. Biologer världen över har i årtionden skrikit ut varningar om hur illa det är ställt med haven. Vi måste sluta bajsa i vattnet, sluta bete oss som vidriga parasiter. Nu håller Östersjöns ekosystem på att kollapsa, det är mao kört. Eller som med det jävla-skitkriget mot terrorismen som pågår. Bin Laden säger ”bombar ni oss bombar vi er”. Lyssnar någon? Nej. Förvånade när det händer? Självklart.

”Men varför sa ingen att haven skulle dö om vi bajsade i dem och att folk ger igen om man bombar dem?”

Jag är ordförande i en fredsförening. Jag har länge pendlat mellan naiv övertro på mänskligheten och fullkomlig uppgivenhet. Skalar man av alla skäl till varför saker och ting ser ut som de gör, kvarstår ju det faktum att krig gör allting värre. Att Sverige exporterar vapen är dåligt, att skjuta ihjäl varandra för att få som man vill är skit. Att ingen någonsin mår bra av att trampa på en mina, få en klusterbomb i soppan eller se hela sin familj explodera. Många kallar mig för peace love and understanding-flummare. Naiv. Som att de skulle vara så jävla mycket smartare. Som på fullt allvar tror att bomningar och girighet i slutändan kan leda till något annat än fullkomlig katastrof.

En vetenskapsman som jag inte minns namnet på, har hävdat att homo sapiens sapiens lider av en genetisk defekt som gör oss oförmögna att tänka annat än i abstraktioner. Andra djur lever för att leva, vi lever för vad vår hjärna inbillar oss att vi ska leva för. Vilket vi har väldigt svårt att komma fram till. Och allt som vi givits till skänks, rent vatten, syre, mat och liv, försöker vi sabba i snabbast möjliga takt.
Men…Det är sommar. Varmare än någonsin och även om det handlar om växthuseffekt är det rätt härligt att bada. Spana. Och leva.

Med solsken kommer pollen

Jag har varit allergisk i mer än en månad nu. Mot timotej som blommar april till september och finns överallt. Till och med bland asfaltsblommorna i Hornstull, i min lägenhet och på bussen. Jag nyser och producerar mer snor än jag trodde var möjligt. Igår gick jag till apoteket för att köpa det nya mirakelmedlet aerius, men det fanns inte. Så jag köpte en liter jordgubbar som tröst, vilka jag också är allergisk mot, åt dem och somnade.
Det finns en barnbok om en pojke med pollenallergi, som alla tycker är konstig eftersom han grät när solen sken och skrattade när det regnade. Ibland känner jag mig lite som honom.
Nu är jag vaken, solen gassar och jag undrar vad det är meningen att jag ska göra idag. Om två minuter börjar den tvättid jag kommer att strunta i.
Det är svårt att vara lugn i stan. Jag var på yogaläger i en hel vecka i Skåne, kom hem för exakt en vecka sen och kände att nu jävlar ska jag ta tag i mitt lugn och mitt liv. Och allt ska bli så bra och stilla lunkande. Men det är svårt. På golvet i min lägenhet ligger en matta på den plats där det finns plats att göra solhälsningen. Antingen måste jag skippa mattan helt eller göra yoga utomhus. Och det sistnämnda är jag fortfarande för blyg för.
Clara hade mailat mig en uppmaning att rädda världen, men den har inte kommit fram. Mitt starka motstånd mot massmail kanske har givit upphov till något slags kemisk reaktion som sedan skapat en ogenomtränglig mur. Jag får knappt några mail alls nu för tiden.