Ingenting förändras, allt finns kvar

Det byggs en dusch i min grannes lägenhet och jag hjälper till lite, drar i sladdar och bär hinkar. Under golvet idag hittade vi en DN från den dag då lyan senast renoverades. Jag tror att det var den 20 november 1980. Jag tog en paus från mitt tunga jobb, satte mig på golvet och läste. Jag läste en artikel om haschmissbrukande tonåringar, om Eva som rökt i sju år och ångrade sig. På nyhetsdelen skrev man om hur Israels bosättare måste sluta att invadera palestinsk mark. På nästa uppslag kunde jag köpa en dammsugare för 950 kr på PUB.

”Ingenting förändras, allt finns kvar”, skrek sopgubbarna på sommarlovtippen när jag var kanske tretton. Detta gäller naturen, nyheterna, kärlek, hat och skit. Det känns lite tungt att tänka på.

Vilken glädje att Claris trätt in som skribent. Det känns plötsligt viktigt att skriva något med substans. Av intresse kanske är att jag inte har gråtit idag, trots att jag är bakis. Igår kom jag nämligen på att jag måste lita på att allt kommer att ordna sig. Det är inte lätt att ordna läger med deltagare som ena dan är skitpeppade och andra dan inte längre vill vara med.

Livet är sånt. Och igår åkte jag ut till Popaganda och insåg att jag nog är festivalmänniska ändå. Efter att ha druckit några bärs visserligen, men ändå. Det bådar gott inför Hultsfred.

I min lilla, lilla värld av blommor

Nu ska jag prova att bidra till den här bloggen för första gången. Det är en stor ära och ett stort ansvar som jag fått. Hur kan hjärnan bli så tom när man vill skiva något eftertänkvärt?
Jag lever i ett land där vissa personer måste bryta mot lagen för att känna sig fria. Där reklamen för en glass med lakritssmak anses vara diskriminerande och där partiledare går på rave för att se hur ungdomar har det. Jag kan bli vad jag vill och jag har tillgång till vilken information jag vill. De skrikande rösterna i media skriker att det är farligt med bloggande för information kommer bli en ankdamm där ingen egentligen hörs i allt brus. Så varför känner jag mig ändå så maktlös?
Är det därför att jag på TV varje dag ser hur folk svälter i tredje världen, att folk spränger bilbomber och att kostymklädda män åker flygplan för lika mycket pengar som man kunde betala skolutbildning för ett helt land varje år? Och jag kan inte göra något åt det. Tror jag i alla fall. Hur skulle jag kunna påverka, ändra, rädda den blödande världen? När den sfären som tar de viktiga besluten verkar triljoner mil långt bort från mig.

Lite sånt tänkte jag prata om på Stockholms freds ungdomsläger den 14/6.

Gråt varje dag

sa en kvinna på radion. De pratade om hur viktigt det är att rensa systemet på stressande slagg. Hon brukade gråta loss vid morgontidningen och sen gick hon hela dagen och kände sig harmonisk.
Idag har jag gråtit en gång och igår också, och precis efteråt känns det så befriande, men sen är det som att ha bajsat när man är magsjuk. Det fyller på snabbt igen.
Jag vrider och vänder på allt, sen försöker jag att inte tänka alls istället. Ena natten sover jag inget och nästa alldeles för mycket.
Men jag vet ju att innerst inne är jag glad.
Jag har satt mig lite i klistret bara, har för många samtidigt pågående projekt, är inte stresstålig, borde chilla och äta jordgubbar och dricka öl utomhus.

Dagens dos av svart-vit verklighet

Om femhundra kvinnor säger att de tror på jämställdhet och en kvinna hävdar att män är djur, gissa vem av dem som citeras i media?
Just det, det galna kvinnan.
Och tjugo lågmält protesterande kvinnor har vi sett tillräckligt av? Likaså dörrvakter som misshandlar kroggäster. Men om man vänder på det, tjugo rabiata feminster med påkar? Mycket bättre. Där har vi nyhetsstoff mina vänner.
Vi påtvingas en svart-vit verklighetsbild, samtidigt som vi kräver en svart-vit verklighetsbild. Enkla svar och hårda ord.
Lyssnade på radion imorse, Margareta Winberg fick försvara att män påståtts vara djur. Hon sa att den debatt som startats var ett försök att sätta stopp för en framgångsrik rörelse – feminismen. Istället för att fokusera på det bra och föga sensationella, blåste man istället upp en kvinnas ord och plockade det ur sitt sammanhang.
Förra veckan läste jag en artikel i Stockholms Fria tidning som lät en av de kvinnor som ”slagit män med påkar utanför porrklubb” komma till tals. Hon sa att det hållits tysta protestmanifestationer utanför den klubben vid flera tillfällen tidigare, som inte uppmärksammats av media. Men när porrklubbens vakter vid ett tillfälle pucklade på några besökande män, folk fördes till sjukhus, och feministerna ofrivilligt drogs in i slagsmålet, då högg medierna direkt och placerade basebollträn som aldrig existerat i händerna på häxorna.
De flesta av oss läser tidningen med föga okritisk blick. Och de flesta som skriver har inte öppnat ögonen under hela sin karriär. Fan.

Ego till fullo

Det är måndag igen och jag sitter i skolan. Vi har diskuterat natursyn på lektionen och jag gjorde ett inlägg om att människan är egoistisk och behöver ledas in i vetskapen om att miljövård är männikovård. Börja bry sig om naturen för den egna hälsans skull. Någon annan tyckte att det möjligtvis vore en effektiv metod men att målet ändå borde vara att öka respekten för naturen hos gemene man.
Jag tror inte att det är möjligt, jag tror att man måste hitta en liten gemensam nämnare som alla kan ansluta sig till. Populärt, enkelt och okontroversiellt. Eftersom vi är egoister och handlar därefter. Tyvärr.
Är jag del av en optimistisk eller cynisk framtidssyn då? Jag försöker åtminstone finna lösningar. Det framgår ju tydligt att det inte finns en fundamental etik som styr oss. Om vi startar krig och spränger människor i bitar, varför skulle vi då lämna jorden ifred? Och det är ju bitar av jorden som alla slåss om, som ligger till grund för många konflikter, både man inte bry sig om i vilket skick den befinner sig i då?

Lärde mig att vika tranor igår och drömde om dem hela natten. De var stora och små och flög. Skapta av papper men levande.

Den här veckan ska bli stabil och samlad och sömnrik är min målsättning.

Apatisk och deprimerad

Igår kväll när jag skulle sova låtsades jag att jag fått ett nervöst sammanbrott, slutat prata och låg på ett mentalsjukhus där mina kompisar då och då hälsade på. Ibland är jag rädd att jag ska bryta ihop och hamna i apatiskt läge, andra stunder känner jag mig starkast i världen.

Jag var på intervju på Röda korsets folkhögskola idag och kände verkligen att jag ville gå där. Vi ska få svar innan juni, men de hade bara tolv platser och jag är lite orolig.

Sov ganska gott (kanske är det bra att spela kolli i väntan på sömnen) och imorse sken solen och jag gick bländad genom stan och tänkte på Monica Zetterlund.

Tänkte lite på tranprojektet också, kollade ut platser där man kan hänga dem, där de syns och inte plockas ner för snabbt. Det kan bli hur bra som helst. Projektet behöver ett namn bara.

Den första bilden

Jag har ägnat rätt lång tid åt att försöka komma på hur jag lägger upp bilder. Nu verkar det som att jag lyckats. Bra.
Jag försökte varva ner hos mamma på landet, men gick istället in i en fredskakepsykos. Låg sömnlös på nätterna för att komma på hur man bäst blandade mördegen för att få rätt mönster. Resultatet blev rätt bra. Kanske kan sälja idén till nån?

Tiden…

Filosofi.doc heter den fil som ligger öppen på mitt skrivbord. Till imorgon ska jag ha skrivit ner vad moralfilosofer under tre århundraden hade gemensamt. Sammanfattat på två A4. Jag är omotiverad, men jag tänkte att om jag satte mig en stund och skrev på bloggen, så skulle inspirationen komma krypande. Ombytlighet förnöjer. Fast just nu är det lite mycket av det mesta. Igår kom jag till årsmötet i bostadsrättsföreningen och gick därifrån ett par timmar senare, som medlem i styrelsen och i ”balkonggruppen”. Hela natten hade jag vakendrömmar om att alla tyckte att jag skulle skriva ansökningar och lämna in. Klockan tre stod jag i köket, tittade på klockan och frågade mig vad jag höll på med.
Tiden. Jag vet inte, men vissa dagar flyger den sin kos och andra står den helt fullkomligt still.
Och i nuläget är jag ordförande i en förening, kassör i en annan, nu medlem i en tredje. Plus att jag vill hinna leva, älska, dansa och vara bakfull utan ångest (går det?)
Och gå på folkhögskola. Imorgon ska jag på intervju, jag ska säga att jag är engagerad. Men inte för engagerad för då tror de inte att jag har tid att gå deras kurs. Och det har jag ju.

Måste jag?

”Du måste ingenting”, sa Julia idag när vi satt på den varma stenen på rasten. ”Du tänker att du måste gå till föreläsningen för att klara kursen, måste gå på det där mötet, läsa den där boken. Men egentligen måste du inte göra någonting.”
Jag ska tänka på det mycket för det gjorde mig glad. Jag skrev orden stort i min bok också. Jag måste inte.
I förrgår kom jag på att jag skulle söka till Röda korsets folkhögskola för att tanken på att gå där gjorde mig darrig av lycka. I lördags kände att jag att en ommöblering skulle ge mitt liv ny mening och resultatet gav mig en energikick utan dess like.
Fler saker i mitt liv borde befrias från sina måsten, jag tycks samla på saker som ger mig ångest.
Igår när jag försökte somna lät det som att någon skakade byrån så att nycklarna skramlade kanske var femte minut och jag blev till slut lika mörkrädd som när jag var liten. Jag var för trött för att gå upp och ta reda på varifrån ljudet kom, tänkte på när mamma fick komma och öppna garderoben. ”Ingenting där”, ingenting farligt i allafall. Till slut somnade jag men sov inte gott. Utan drömde att det brann i en restaurang nära mitt hus och att jag letade efter en adress där jag skulle träffa en kompis. Men jag hade glömt mobilen hemma, gick fel och kom för sent. Känns som stress.

Min dröm var en dokusåpa

Min kompis Inger hade bjudit mig på ett föredrag med gratis äpplen och efteråt skulle vi på efterfest någonstans. En kompis till en kompis till en kompis kom körande i en svart bil jättenabbt. Jag ville först inte åka med eftersom killen som ägde bilen var med i en dokusåpa och hade en kamera i framrutan riktad mot oss. Jag hade inga byxor på mig, men hoppade till slut in och satte mig bakom en tjej under en filt. Vi var många i bilen. Vi körde fort, jag mådde illa, men tänkte att eftersom det var en dokusåpa skulle vi inte att krocka och dö. Även om det vore bra tv.
Vi nådde en rullstensås och bilen blev en åsna som skulle transportera oss upp. Jag förstod inte grejen med en åsna i en dokusåpa och det var brant och stenigt och jag trodde inte att vi skulle klara oss.
När vi kom upp stod en arg man där med en uppsats han skrivit. Jag kliade mig på kinden, kliade lite överallt i ansiktet och det började blöda från små sår överallt. Jag tog mannens uppsats och försökte torka blodet med den, men det smetades ut, sögs inte upp.
Jag vaknade av väckarklockan.
Igår natt kl 05.10 vaknade jag av hemtelefonen. Jag är först i många telefonböcker, många ringer mig på fyllan, i villan, på promenaden. Förut hade jag comviq kontant, då lade jag ibland ifrån mig luren och lät den som ringde tanka mitt saldo. Men bara ibland. Och nu har jag bytt. Den här gången ringde den som glömt knapplåset hem dessutom. Lite jobbigt.